I anslutning till utgivningen av Friedrich Kittlers Nedskrivningssystem 1800/1900 – den sjätte volymen i skriftserien Mediehistoriskt bibliotek (där ett urval av Kittlers kortare centrala texter sedan tidigare återfinns i samlingsvolymen Maskinskrifter) –  presenteras här texter och annat digitalt material som komplement till boken, med koppling till det mediehistoriska fältet i allmänhet och Kittlers teoretiska arbete i synnerhet.¹

Thomas Götselius: Kommisarie Computer – Horst Herold, Friedrich Kittler och kriget mot terrorismen

Friedrich Kittler: Om stater och deras terrorister.

Kittlers sista offentliga framträdande

Bram Stoker ”läser” ett stycke ur Dracula

Gertude Stein läser sin dikt If I Had Told Him a Completed Portrait of Picasso

Världens första film av Bröderna Lumière

Rekonstruktion av Thomas Edisons första inspelning på sin fonograf …

… och hans försök till världens första talande docka

Felice Bauer vid parlografen

Om förordet till Nedskrivningssystem 1800/1900

Nedskrivningssystem 1800/1900 publicerades som habilitations-avhandling 1985 för att enligt tysk akademisk tradition ge Friedrich Kittler rätten att föreläsa vid landets universitet. I många stycken rör det sig om ett banbrytande verk och hans mest teoretiskt genomförda försök att formulera sina tankar kring medier och makt. I stället för att lojalt utlägga romantiken analyserar Kittler i bokens första del, lakoniskt kallad ”1800”, det tidiga 1800-talet som ett informationssystem baserat på skriften och de nya praktiker som omger den. Diktare och filosofer, mödrar och läsarinnor, ses som funktioner i ett nätverk som syftar till att forma fulländade subjekt. På motsvarande sätt omvandlar han diskussionen av modernismen i bokens andra del, ”1900”: i stället för att fokusera ismerna omkring sekelskiftet 1900, lyfter Kittler fram tidens experimentella psykovetenskaper samt filmen, grammofonen och skrivmaskinen. I boken framträder Kittlers medieanalys i helfigur. Först här framträder med full skärpa komplexiteten i hans högst personliga teoriarkitektur, där Freud, de Saussure, Foucault, Derrida, Lacan och McLuhan lämnat lika viktiga bidrag. Det innebär att Nedskrivningssystem 1800/1900, på grund av den teoretiska nyorienteringen, är en i många stycken krävande bok som innan den slutligen kunde godkännas som akademiskt arbete och därmed publiceras föregicks av en legendariskt utdragen process med nio inblandade sakkunniga, som till sist föranledde Kittler att till betygsnämnden översända ett förklarande – men aldrig tryckt – förord.

I april 2012 publicerade den tyska medietidskriften Zeitschrift für Medienwissenschaft detta förord. Tillsammans med detta lät tidskriften också trycka utlåtandena från betygsnämndens sakkunniga i syfte att ge en inblick i den teoridiskussion som Nedskrivningssysten 1800/1900 gav upphov till. Den långdragna processen och blotta antalet sakkunniga har med åren resulterat i spekulationer och en mytbildning som Zeitschrift für Medienwissenschaft ville skingra till förmån för en redovisning av samtliga inblandades faktiska ståndpunkter i frågan. Förordet, som tyvärr inte kan publiceras i sin helhet här, är ett slags följebrev som Kittler författade för att närmare förklara syftet med avhandlingen, dess teoretiska förutsättningar och inte minst den principdiskussion om litteraturens mediala villkor som är dess huvudsakliga frågeställning. För att ge en uppfattning om innehållet i denna centrala text, kommer den att utförligt refereras nedan.

Den som är intresserad av andra kommentarer som Kittler gjort till det egna arbetet kan med fördel också läsa de viktiga intervjuerna Platz der Luftbrücke från 1996 och Rock Me Afrodite från 2006, som tack vare de tio år som ligger mellan dem erbjuder möjligheter att avläsa vad som intresserade Kittler vid de två tidpunkterna, hur hans tänkande förändrats och tyngdpunkter förskjutits under ett decennium. Den som vill följa hans tänkande ytterligare ett steg, kan ta del av hans sista offentliga föreläsning (se nedan) som hölls den 5 juli 2011 i Berlin. Intervjun Rock Me Afrodite gjordes då första delen i hans planerade flerbandsverk Musik und Mathematik just utkommit. Tanken med detta stora arbete, som då delvis ännu befann sig på planeringsstadiet, var att måla upp en musisk och matematisk historia från grekerna till våra dagar. Men detta grandiosa projekt tycks på grund av Kittlers död tyvärr få stanna vid en ansats och en föraning om vilka nya banor hans tänkande kunde ha tagit i det som skulle ha blivit hans intellektuella testamente.

Vid en läsning av detta förord framgår det tydligt att Kittler känt sig föranledd att förtydliga själva grunden för sitt arbete, som i samtiden nog uppfattades som ganska apart. Därför inleds det med en grundläggande förklaring av begreppet nedskrivningssystem, som ursprungligen myntades i boken Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken från 1903 (En nervsjuks tänkvärdigheter som publicerats i form av utdrag i Psykoanalytisk tidskrift 2002:23) av senatspresidenten vid hovrätten i Dresden, Daniel Paul Schreber, som behandlades av neurologen Paul Flechsig:

”Ordet nedskrivningssystem står (f.ö. som ett citat från ett annat språk) i Schrebers Denkwürdigkeiten och representerar där frågan om vad som fästs på papper, var det sker, i vems namn och till vilken adress. Det förefaller vara ett ord som är väl lämpat för att bedriva litteraturhistoria på elementär nivå – som en historia över praktiker vilka genom att samspela utgör en skriftkultur. Sålunda är temat helt enkelt tala och höra, skriva och läsa.”

Utifrån denna förklaring beskrivs sedan hur Nedskrivningssystem 1800/1900 är tänkt att vara en avhandling som inriktar sig på texternas informationssida, till skillnad från det gängse idéhistoriska och litteratursociologiska sättet att betrakta texter som ett resultat av sociala produktionsförhållanden. I stället för att låta den litteraturhistoriska forskningen bygga på ande eller arbetsprocesser förskjuts här fokus mot litteraturens tekniska förutsättningar, från en tematisering av samtidens maskinella utvecklingsnivå, t.ex. representerad genom förekomsten av ångmaskiner och vävstolar i centrala författarskap, till texten som teknik, som skrivmaskin, ty ”när poesi blir information, kan den analyseras som teknik, och behöver inte […] utforskas i sporadiska reflexer på andra tekniker. Hur författare upplevde järnvägen, denna kroppsarbetsbesparande uppfinning, är utan tvekan litteraturhistoriskt viktigt. Hur själva litteraturen fungerar som utvidgning av eller ersättning för det centrala nervsystemet är ännu viktigare.”

Valet av begreppet nedskrivningssystem, både som avhandlingstitel och metodologiskt nyckelord, hänger alltså samman med Kittlers försök att inrikta sig på texternas informationssida och egna villkor utan stöd från filosofins, sociologins eller psykologins begreppsapparater. ”Ett elementärt faktum är att litteraturen (vad den nu kan tänkas vara) bearbetar, lagrar och återger data. Och att sådana dataanskaffnings-, datalagrings- och dataöverföringssystem, när de uppträder i form av texter, har samma tekniska positivitet som återfinns hos datorer.”

Datorliknelsen är ett bärande inslag i förordets beskrivning av den vetenskapliga metod som ligger till grund för Nedskrivningssystem och implicerar att det centrala informationsbegreppet inte är filosofiskt utan först och främst tekniskt och därför särskilt lämpat för analys av dataflöden.

”I fokus står alltså texter på deras rena existensnivå, inte främst i form av det som de betyder eller beskriver, återspeglar eller kritiserar. […] En vetenskaplig textanalys gör emellertid klokt i att rikta uppmärksamheten mot den materiella basen information, eftersom läsningen för den också utgör ett forskningsämne och inte någon självklarhet. Nyktert betraktat är böcker ansamlingar av tryckta ord. Och under de villkor som gäller i en samtid med helt andra databearbetningstekniker än böcker är den mest angelägna frågan vad orden presterar och vad de inte presterar, vilka regler som gäller vid nedskrivningen och lagringen av dem, vilka regler som gäller vid läsningen och tolkningen av dem. Målet är ett utkast till en organisationsplan för det informationsflöde som vi kallar litteratur, angivandet av de enskilda instanser och positioner som sammankopplas enligt Shannons schema källa/avsändare/kanal/mottagare: vem uppträder som källa – alltså vem får ett språk genom texterna – och vem uppträder som textförvaltare eller -uttolkare – alltså vem låter källan komma till tals? Vem får inta en skrivares plats och vem får ingå i läsekretsens? Detta, och inget annat, är titeln nedskrivningssystem tänkt att betyda.”

Kittler medger, i anslutning till denna beskrivning av sin metod, också att hans analys av fakta bygger på en viss idealisering – annars vore varje beskrivning som vill vara något annat än en ren protokollanteckning omöjlig.

”Eftersom varje kultur ställer upp villkor för tillgången till, förvaltningen, användningen och återgivandet av data, kan de berörda individerna behandlas som funktionsbärare. (För tekniska medier är detta uppenbart.) Därför förefaller det heller inte omöjligt, att för en given tidsrymd adressera exempelvis den litteräre författarens, hans läsares/läsarinnors och hans uttolkares positioner tillsammans. Litteraturhistoriskt har detta fördelen att man därutöver kan fastställa definitioner på en nivå som inbegriper flera texter än de slutliga hermeneutiska definitionerna av författare, verk och genre, men heller inte bara blir en epoks särskilda stil, tidsanda och kulturmorfologi. (Funktioner i en regleringskrets är tydligare definierade och framför allt lättare att beräkna än intentioner eller gestalter.) Och litteratursociologiskt har det fördelen att så allmänna begrepp som ’samhälle’, ’kritik’ och ’affirmation’ kan ersättas med namnkunniga instanser och påvisbara verksamhetsområden.”

Traditionellt har dessa funktioner indelats med hjälp av kategorier som egennamn och personlig historia, men för att kunna bearbeta dem i den standardiserade form som de får i Nedskrivningssystem krävs en metod som bygger på systematisk jämförelse. Det är endast genom en tydlig kontrastering mot tänkbara alternativ som ett visst system och dess organisationsplan kan beskrivas, och i det sammanhanget är de funktioner som utesluts lika viktiga som de funktioner som systemet inbegriper. Det lämpligaste tillvägagångssättet vid en sådan jämförelse är enligt Kittler att rekonstruera två tidpunkters litterära informationsnät, som dock aldrig är förutsättningslösa och därför alltid beskrivs utifrån sina historiska villkor i inledningen till vart och ett av bokens kapitel. Denna typ av systemjämförelser var visserligen vanlig inom historieämnet – och fanns även som en ansats i Foucaults Les mots et les choses – vid tiden för avhandlingens tillkomst, men hade tidigare använts i mycket ringa utsträckning på det litteraturvetenskapliga området.

Foucaults begrepp diskurs som en term för ett system med bland annat skriftlig information är centralt för Kittler som övertar det för att kunna använda det i sitt verk. Därigenom erbjuds ett effektivt verktyg för att framställa historien i ”ögonblicksbilder” – vilket är ett arbetssätt som också har stöd hos Heidegger – och en närmare beskrivning av den modell som kan utarbetas med hjälp av detta verktyg följer sedan:

”Sålunda har de två litteraturtillstånd som här beskrivs var för sig en tidsutdräkt av endast en generation (1800 ± 15, 1900 ± 15). Först under sådana begränsningar, vilka också genomgående beläggs med daterade källhänvisningar, är det nämligen någorlunda sannolikt att påträffa funktionssammanhang som var reella på sin tid och behandla ett rum som trots all ofrånkomlig standardisering innehöll påvisbara interaktioner.”

Kittler framhåller att sådana indelningar saknar förmåga att producera kausala förklaringar till historiska förändringar över längre tid och att de heller inte kan förklara de förändringar som inträffar inom en viss undersökt period. Den metodologiska avgränsningen – såsom den formuleras i Foucaults Vetandets arkeologi – blir i första hand ett verktyg för att isolera paradigm och parametrar som sedan i ett andra steg kan beskrivas och förklaras kausalt, vilket är något som försvåras inom en litteraturvetenskap som alltför gärna kopplar tidsförlopp till färdiga begrepp som exempelvis upplysningen, ”med terminologiska anakronismer som resultat”. I andra hand leder metoden till en rörelse bort från tendensen att knyta alla nya inslag på det litterära området till vissa personer, vilket ofta lett till att ”ett tidsskikts konstanta betingelser försvinner bakom den lilla skillnadens många narcissismer”, exempelvis som klassicism respektive förromantik i gängse beskrivningar av Weimar och Jena.

Vidare ges resonemanget en närmare förklaring genom en fördjupad argumentation för valet av tidssnitt. Inskränkningar av metoden beskrivs som ett stöd för den systemjämförande metod som Kittler valt för att kunna inrikta sig på förändring.

”Litteraturens två tillstånd, vilka behandlas i föreliggande bok, har valts ut enligt den enda vägledande principen att de vid varje tillfälle representerar lika elementära som betydande innovationssteg inom den skriftliga databehandlingen. Med denna frågeställning hamnar själva förändringen i centrum för undersökningen. Ty lika visst som varje ny tid modifierar någonting i de litterära praktikerna, lika ovanliga är ju de vändpunkter som påverkar själva begreppet litteratur. Dessa vändpunkter och endast dessa kan tjäna som tydliga exempel på hur historieblind tillämpningen av termer som författare eller verk vore om de användes som invarianta grundbegrepp.”

Vidare beskrivs hur systemförändringarna tydliggör vilka regler som egentligen gäller, regler som också reser frågor om det litteraturvetenskapliga ämnesområdets enhet och vilken metod som lämpar sig för att påvisa förekomsten av innovationssteg på litteraturens fält. I detta sammanhang är det endast data och belägg som kan bidra med tillräcklig beviskraft för att påvisa en ”omvälvning inom själva kulturteknikerna”. Till skillnad från det läge som rådde under den första industriella revolutionen var Tyskland omkring 1800 den ledande nationen, vars stora landvinning var Bildningen, varför också beläggen i den del som befattar sig med detta tidssnitt uteslutande är tyska. ”Tesen är att mycket enkla och tekniska manipulationer, som i sin tur möjliggjorde en allmän alfabetisering, utgjorde den materiella basen för den klassiskt romantiska litteraturens framgång.” Däremot måste den andra cesuren – 1900 – beskrivas mot en annorlunda teknisk bakgrund. När skrivmaskinen, fonografen och filmen började serietillverkas ledde det till att skrift, akustik och optik gick åt skilda håll på ett sätt som förändrade litteraturens positionsvärde i det kulturproducerande systemet. Detta var ett världsomspännande fenomen, som gör det naturligt att överge den strikt tyska orienteringen i avhandlingens första del och även lyfta fram internationella exempel som Marcel Proust, Bram Stoker och Gertrude Stein.

Kittler framhåller i detta förord likaledes att den tyska litteraturen länge uppfattats som ett skenbart kontinuum, men att han genom att placera ut de båda cesurerna som snitt rakt igenom detta kontinuum och korrelera dem med andra kunskapsformer får en möjlighet att ge dem en fastare förankring. Exempel på kunskap som tidigare inte använts men som utnyttjas i Nedskrivningssystem 1800/1900 är den stora mängd positivistiska resultat som samlats om läsande och skrivande, men som för litteraturhistoriens vidkommande hamnat i skymundan för idéhistorien. Men kunskapen finns där och behöver bara paras med litteraturhistoriska fakta för att en diskurshistorik ska kunna skrivas. Kittler framhåller att de båda cesurerna med avseende på sina data överensstämmer med Foucaults resultat från forskningsinsatser på de vetenskapliga diskursernas område. På ett liknande sätt kom också Derrida fram till jämförbara resultat om relationen mellan alfabet och röst hos Rousseau och telekommunikationens inverkan på behandlingen av skriftliga data under Freuds dagar, men likväl följer Nedskrivningssystem 1800/1900 en väg som delvis leder bort från dessa båda tänkare.

”Vad gäller Derrida, blir grammatologins eller den filosofiska skriftteorins metod en hämsko överallt där det exegetiska arbetssättet inte längre räcker till. Ingen kan tänka eller tolka bokstavsföljden på skrivmaskinens tangentbord. Vad som kvarstår att förmedla är empiriska data om tidpunkten för och avsikten med en sådan standardisering – ett arbete som Derrida undviker genom att begränsa sitt faktamaterial till stora och spekulativa texter. I förhållande till detta följer föreliggande bok Foucaults tillvägagångssätt och dvs. en positivism, för vilken det filosofiska kronvittnesanspråket har fått träda tillbaka för olika och anonyma texters likgiltighet. Vilka funktioner som fylls av vilka textsorter i ett visst informationsnät, kan och skall inte avgöras på förhand.”

Den direkta anledningen till att Kittler delvis fjärmar sig från Foucault är att denne inte bryr sig om ”informationsflödets materiella bas”, vilket innebär att de ”tekniska trösklarna” aldrig tas upp i hans analys. För att nå fram till ett empiriskt solidare resultat måste emellertid tekniken tas med i analysen, och genom en transformation av Foucaults tankar i tekniska termer hamnar begreppet diskurs, enligt Kittler, på rätt plats. Om Foucault eller Derrida gör en omläsning av ett mycket stort datamaterial i teknisk riktning, kan det leda till att historiska fakta börjar generera en sorts arkeologi som befattar sig med elementära strukturalistiska antaganden.

”Det är ingen slump att det i Vetandets arkeologi figurerar ett skrivmaskinstangentbord från 1888 som ett outbytbart, men bedrägligt tidlöst paradexempel. I detta och vissa andra fall försöker föreliggande bok föra tillbaka figurer ur nutida tänkande (knapphet, oöversättlighet, och förrumsligande) på historiska avgöranden och därmed begränsa dem.”

Därifrån är steget inte långt till påståendet att en teknisk begreppsapparat är den bästa verktygslådan, när filosofiska teorier skall omvandlas till historiska undersökningsresultat.

”När föreliggande bok genomgående använder begrepp från informations-, kopplings- och reglerteknik på litteraturens och skriftkulturens förhållanden, sker det för att uppnå största möjliga precision utan metaforiska inskränkningar, eftersom denna vokabulär är det enda språk som varken rationaliserar eller idealiserar de sakförhållanden som tas upp. Neutral visavi de undersökta textsorterna och kunskapsformerna, alltså varken filosofisk eller psykoanalytisk, föredrar den tekniska vokabulären – och detta av de mest konkreta skäl – att ge omedelbara praktiska anvisningar med begränsad räckvidd, alltså plocka isär informationssystem utifrån deras byggnadsplan.”

En sådan teknicism, menar Kittler, är kanske inget man förväntar sig i en litteraturvetenskaplig avhandling eller i ett sammanhang där föremålet för diskussionen är allt som vi hör och allt som vi läser, men han betonar att synsättet har stöd hos bland annat Heidegger som visat hur tingen är definierade av teknikens väsen – en definition som i datorernas tidsålder skulle utgå från informatiken.

För Heidegger fanns ofta en plats öppen för diktning och konst bortom den tekniska planläggningen, och det är detta som är den avgörande punkten i en värld där litteraturerna aldrig är bortkopplade från de vetenskapliga och institutionella systemen. Av metodologiska skäl blir det följaktligen intressantare att utgå från funktionssammanhang där man, på ett konstmetafysiskt traditionellt vis, sett ett självständigt rike eller rentav en kritisk sanning om ett samhälle. Genom att i stället analyseras litteraturen som en ”sociokulturell styrteknik bland andra” ges i alla fall möjligheter till verifikation och falsifikation. Förvisso har vetenskapers eller institutioners inflytande på enskilda författare och verk länge varit föremål för undersökning, men de möjlighetsvillkor som ligger till grund för sådana influenser kräver närmare analys.

”Att exempelvis goetheerans diktning hade nära band till den tyska idealismen är tillräckligt väl känt. Men hur systemen poesi och filosofi måste ha varit organiserade, för att var för sig kunna upprätta en snittyta mot det andra systemet, måste avhandlas på en annan nivå än den som omfattar inflytande och påverkan. Sådana frågor kan bara lösas genom analys av reala institutioner och påvisbara adresseringar.”

Genom att undersöka adresseringarna kan också kunskapsformerna och institutionerna på området identifieras. Alla texter ingår i större informationsflöden och uppträder där som avgränsade enheter med individuella särdrag – ibland uttryckta genom till exempel titeln eller ett förord – som visar deras ursprung och adress. Dessa uppgifter gör att man kan tala om ett informationsnätverk, men eftersom ”samband mellan litteraturen och andra kunskapsinstitutioner så ofta och gärna avgjorts på förhand av just dessa intresserade institutioner”, krävs en empirisk metod för att mer objektivt kunna utreda detta samband.

”Därför är det faktum att det alls finns referensvetenskaper om litteratur viktigare än deras olika namn. I stället för att än en gång behandla ämnen som ’diktning och filosofi’ eller ’litteratur och psykoanalys’ vill föreliggande bok försöka beskriva ett fält, på vilket sådana kopplingar är daterbara möjligheter. Vilket samtidigt inbegriper en beskrivning av hur vissa kopplingar blir omöjliga och hur de ersätts med andra. Först därigenom kan man ange funktionerna och gränserna för de diskursnät som faktiskt etablerats.”

Det kan emellertid inte bli fråga om någon presentation av alternativa modeller i en bok som Nedskrivningssystem 1800/1900, utan det handlar snarast om att leta sig in bakom de redan etablerade kopplingarna. Det är ett välkänt faktum att verk under epoker som klassicismen och romantiken utnyttjades av den samtida filosofin, men de historiska villkoren för de kopplingar och tolkningsmöjligheter som förelåg undersöktes aldrig. ”Om det däremot kan bevisas att och hur litteraturer i respektive kontext talar med de referensvetenskaper som kan anges, försvinner legenderna om en författare som kan säga vad han vill och en läsare som får tänka vad som faller honom in.” De begrepp som föreslås här används för att uppnå avgränsningar, vilket också gäller begreppet intertextualitet. Litteraturen blir till en positiv storhet på det historiska området, och för Kittler gäller det att förhålla sig till McLuhans budskap om mediets beskaffenhet.

”Mot bakgrund av detta söker föreliggande bok efter de kunskapsmakter, som för en given period uppträder som litteraturens sak och fastställer spelrummet för litteraturens språk. Å ena sidan gör detta de litterära innehållen lättare att beskriva än om denna sakfråga lämnades öppen (exempelvis för ingivelser eller erfarenheter), å den andra gör det att entydiga prioriteter kan fastläggas. Genom uppräkning av litteraturens respektive positioner i systemet går det att åtskilja de fall i vilka en litterär skrivpraxis senare blir vetenskap, och de i vilka litteraturen skriver vidare en teknisk eller vetenskaplig databehandlingspraktik.”

Många gånger har svaret på denna fråga tagits för givet och lagts fram utan stöd i materialet, men tanken med Kittlers arbete är att utnyttja andra metoder för att nå fram till resultat som inte tidigare presenterats. Därigenom skulle man ”positivistiskt kunna påvisa att t.ex. det fria rimmet och expressionismens associativa skrivtekniker är resultatet av försök i fysiologiska laboratorier (och inte tvärtom)” vilket är av intresse för ”placeringen av den förment så avvisande poesin i sociokulturella verkligheter.” På receptionens område ser läget snarlikt ut.

”Motsvarande gäller receptionsprocessen. Återigen måste analysen av de litterärt-institutionella nätens framväxt visa att och hur samtida vetenskaper kanaliserar det som det läsarna tror att de läser. Detta kan, beroende på respektive historisk situation, vara bokstäver eller betydelser, ställen eller verk, naturbilder eller semiotekniskt optimerade koder, med andra ord så konträra begrepp att de inte skulle kunna finnas utan en överordnad teoripraxis. Genom att lägga tonvikten vid kunskapsmakter som reglerar läsakter, och därmed upplöser dem i oräkneliga varianter, skiljer sig föreliggande bok från en receptionsteori som beskriver den litterära texten som ett erbjudande om en tom position för idealläsaren och därmed kanske bara kodifierar vad uttolkarna, när de formulerar hur de umgås med texter, ibland tycks förutsätta: alltså att det vore de som slog upp en bok för första gången och av egen vilja.”

Sedd i detta ljus är det fullt möjligt att visa upp läsningen som en variabel med kopplingar till diverse instanser, varav den främsta är skolan i egenskap av den institution som ”förvaltar läsandet och skrivandet” och just därför blir föremål för Kittlers undersökning. Eftersom det institutionella inslaget i skrivandet står i centrum för undersökningen beaktas de vetenskaper som är kopplade till litteraturen främst som institutioner. ”Goethereans pedagogik eller filosofi, sekelskiftets psykofysik eller psykoanalys måste inte beskrivas i alla sina teoretiska förgreningar och spetsresultat, för att positionsbestämma dem intertextuellt.” Följaktligen är det tillfyllest att ”rekonstruera de situationer i informationsflödet som konstitueras av sådana vetenskaper – alltså exempelvis skol- eller universitetsundervisningen och uppsatsskrivandet, den psykoanalytiska divanen och det fysiologiska experimentet på människan.” Undersökningen går i detta sammanhang ut på att beskriva av vem och hur det bestäms att vissa saker, men inte andra, skrivs ned, vem som har rätt att ta del av det som skrivits ned, hur ett sådant vetande förs vidare till andra och hur det sedan examineras. Med hjälp av den välkända Atlantis-fantasin i Hoffmanns Den gyllene krukan som konkret exempel är det möjligt att påvisa att ”förmågan att skriva ned Atlantis, sannerligen inte utgör en enbart fiktiv examenssituation i tiden.” Genom hela boken behandlas sådana mer eller mindre välkända situationer, trots att det ofta har gjorts invändningar mot försök att betrakta litteraturen i en sådan empirisk kontext.

”I föreliggande bok finns däremot hela kapitel som försöker bevisa att Hoffmann iscensätter goetheerans samtliga reformer av skriv- och läsundervisningen, eller att Rilkes ingående beskrivningar av läsande och skrivande vore otänkbara utan psykofysiken och konstundervisningsrörelsen. Abc-boksstudier, uppsatser, försöksprotokoll, associationstest, fallbeskrivningar osv. – allt detta är lika överindividuella som underskattade diskursiva praktiker och i egenskap av nomenklatur lämpade att definiera litterära texters status annorlunda än metafysiskt, nämligen historiskt och medietekniskt.”

Eftersom indelningar, som de ovan skisserade, inte följer traditionella genrebeteckningar är de heller inte metodologiskt beräkneliga. Dessa indelningar, som ju är institutionella, bör helst både beskrivas och beläggas med stöd i akterna, vilket inte alltid är så lätt men som ofta, tvärtom, kan beläggas som korsvisa kopplingar mellan litterära och vetenskapliga diskurspraktiker. Allra enklast är detta att göra i fråga om texter från tiden omkring 1800; annorlunda ser det ut omkring 1900.

”Svårare, men också viktigare är bevisen för experimentvetenskaperna, för sekelskiftets psykofysik och afasiforskning. Kanske främst till följd av deras bortkoppling från oss och våra granndiscipliner måste det först och främst dokumenteras att och hur psykofysiken haft med litteratur och litteraturvetenskap att göra. Inte en enda gång i mediehistorierna behandlas de grundläggande arbeten som utförts av en Fourier, Helmholtz, Wundt, Erdmann, Münsterberg osv. efter förtjänst, vilket väl beror på en viss böjelse för berömdheterna för dagen. Sålunda har alltså forskningslitteraturen om Benn inte en enda gång sett betydelsen av psykiatrikern Ziehen, som ändå var Nietzsches läkare och Benns överordnade. Nästan lika direkta och nästan lika underskattade är kopplingarna mellan Kafka och en parlograffirma eller mellan Rilke, Ellen Key och andra reformpedagoger. Endast sådana hänvisningar till källorna skänker visshet åt argument av den typ som hävdar att tidiga Benn-texter eller Rilke-texter är fria uppsatser.”

För Kittler handlar det om att i sitt arbete försöka införliva de förstudier som ändå finns att tillgå om kopplingarna mellan vissa särskilt framträdande personer, såsom Niethammer och Goethe eller Flechsig, Schreber och Freud, för att kunna belysa såväl de institutionella som de informationstekniska sidorna. Sådana systematiska jämförelser av såväl litterära och vetenskapliga diskurser som hela kopplingssystem resulterar i ett mycket omfattande faktamaterial, och för att optimera denna metod bygger tolkningarna i Nedskrivningssystem 1800/1900 på material från parallella ställen från samtida, men olika, diskurser. Omständigheter som saknar påvisbara paralleller tas inte upp.

”Därmed bortfaller redan på försöksstadiet varje tänkbart hapax legomenon, men som en vinst med denna metod börjar de parallellkopplade texterna att tyda varandra. Och just det faktum att sådana (ofta ordagranna) överensstämmelser härstammar från olika, om inte rentav fientliga, diskurser ger dem beviskraft. I annat fall skulle ju detta parallellfenomen kunna bortförklaras med redundansen i alla vardagsspråkliga system. Att dyrka upp Georges typografi utifrån Morgensterns skulle inte säga mycket. Att göra det möjligt att sätta den i relation till mycket avlägsna läsefysiologier, kan förändra bilden av George. Såtillvida finns det metod i kombinerandet av extremer.”

I detta sammanhang diskuteras ”extremfallet Flechsig/Schreber”, alltså läkaren och patienten, och Kittler framhåller där att det nog inte är någon slump att det ger ett så klart avläsbart resultat. Från Lacan hämtar han tanken att tecken och tal bildar ”ett nätverk som går utöver individerna och som på gott freudianskt manér kan rekonstrueras utifrån indicier och bokstavligheter och dvs. åter adresseras.” I en sådan process är det rationella och säkra avgränsningar som kan avgöra omfattningen av en viss korpus, och varje sådan ”korpus får t.ex. innefatta informationstrianglarna Flechsig/Schreber/Freud eller Hegel/Krug/namnlös diktarläsarinna, men inte de respektive uttolkarna Calasso eller Henrich. Ingen forskningslitteratur, utan bara en Krug eller Flechsig kan fylla den mycket ekonomiska dubbla funktionen att leverera parallellställen och tolkningar åt både Hegel och Schreber.”

Vidare berörs även det sätt på vilket boken är skriven, varför exempelvis inga referat görs och varför tolkningar uteblir.

”Bokstavligheter och citatkomplex, argumentationsfigurer och namns nämnanden, som i ett nätverk sammanlänkar en litterär text med en icke-litterär, tas – än en gång – på orden. I denna bemärkelse hävdar inte en enda mening i föreliggande bok att den lägger fram någon tidlös sanning (om litteraturen till exempel). Var och en av dem erbjuder bara ett ords, en boks, ett antal böckers eller en diskurspraktiks historiska placering. Men den erbjuder också just detta och inte exempelvis en författares åsikter eller ett verks innebörd. Att beskriva litteraturen som information innebär också att själv följa denna standard, data måste skaffas fram om data. Därför är ställen och citat, alltså påvisbara element som kan avgränsas, argumentationens basala enheter. Också av det skälet är deras stil en fortlöpande kommentar till skrifter – oavsett om dessa skrifter är vetenskapliga eller poetiska, automatiska eller psykotiska.”

Metoden i Nedskrivningssystem 1800/1900 bygger i stor utsträckning på kommentarer, eftersom det till skillnad från det arbetskrävande exegetiska förfarande är ett ekonomiskt arbetssätt. Kittler har bestämt sig för att ”skaffa fram, gå igenom och kommentera samtida abc-böcker och sedan deducera deras effekt på romanhjältar och romanstrukturer”, vilket leder till snabbare resultat i en avhandling som omfattar ett stort antal texter.

Vinsten med detta förfarande är därutöver att den ”programmering” som ligger bakom till exempel elementärskolan synliggörs, vilket sällan är fallet i traditionella undersökningar av litterära texter eller barn- och skollitteratur.

”För att utröna hur och varför instrument som läseboken programmerar dem som alfabetiseras, kommer det inte att räcka med bara deras vittnesbörd. Man kommer samtidigt heller inte vilja hävda att denna programmering genom abc-böcker skulle vara ointressant eller att den utan svårighet skulle kunna deduceras från samtida språkteorier. Praktiker är nu en gång för alla inte rena tillämpningar. Och ändå tycks det, förutom föreliggande bok, inte finnas någon framställning av de regler under den klassiska romantiken för in- och utlärning av det som sedan kvalificerar författare som föremål för vår vetenskap.”

Den betoning av programmatiken som är utmärkande i Kittlers avhandling har också den stora fördelen att metoden kan tillåtas bli starkt selektiv när det gäller att skriva institutioners historia. Företeelser som skolämnet tyska behöver inte beskrivas i hela sin omfattning för att åstadkomma en analys av ”positioner och förändringar i det litterära systemet vid givna tidpunkter”. Eftersom ett av föremålen för undersökningen är systemets funktioner och en analys av dem, krävs det inte mer än ett påpekande om att sådana anspråk, som Niethammers aldrig förverkligade diktarkanon, faktiskt har funnits, eftersom de i egenskap av diskursiva fakta möjliggör en definition av institutionerna och deras inbördes kopplingar till varandra. Vidare redovisas skälen till att litterära texter jämförs med program som vill uppnå statistiska resultat:

”Det tycks ju vara den historiska litteratursociologins elände att den alltför ofta väljer sina undersökningsobjekt utifrån sin metod och dvs. anför vida spridda, men bara tredje klassens texter som belägg, när det snarare är högst elaborerad litteratur som överensstämmer med tiden och programmen. Och det tycks på motsvarande sätt vara verkinterpretationens elände att den så gärna sätter stora texter i relation till teorier eller filosofier, vilka som sådana oftast har hoppat över de elementära (och i dessa texter beskrivna) praktikerna skrivande och läsning. Inte heller ordet écriture, som vid det här laget har blivit en interpretslogan, betyder kulturtekniker i egenskap av kulturtekniker.”

För Kittler är begreppet kulturteknik i högsta grad användbart och till skillnad från exempelvis produktionsvillkor inte av faktiska eller ideologiska skäl otillgängliga. Detta innebär att detta begrepp dessutom lämpar sig för en undersökning av det slag som genomförs i Nedskrivningssystem 1800/1900 eftersom kulturteknikerna i egenskap av kollektiva styr- och programmertekniker aldrig kan vara uteslutande individuella.

”Mot bakgrund av kulturtekniska frågeställningar förlorar även de mest vardagliga praktiker sin skenbara harmlöshet och individualitet, eftersom de i ett slag blir transparenta i förhållande till statliga eller industriella program. Och skulle det inte gälla de avsevärt officiösare praktikerna skriva och läsa?”

Kittler manar vidare till ett kritiskt synsätt så snart en kulturell offentlighet särskiljs från stat eller industri på det sätt som utmärker den borgerliga erans metoder för att förstå sig själv. Görs inte det, kan heller ingen mediehistorisk förklaring ges till varför den tyska bildningsstaten omkring 1800 ”funktionaliserade litteraturen i en sådan självreglerande slinga”. Att konkurrenterna sedan undanröjde litteraturens monopol är ett faktum som kan förtydligas i form av regleringsslingor.

”Förvisso erbjuder regleringsslingor med funktioner som programmering, styrning och förvaltning ingen lika glädjande syn som en litteratur som uppstår i fri konkurrens och som befordrar människan i hennes värdighet eller utopi. Men de är möjliga att påvisa. Alla kulturtekniker gäller slutligen kropparna, deras sinnen och sinnligheter.”

Avslutningsvis konstateras att utformningen av litteraturhistorien som ett inslag i en större historisk ram, där forskningen inriktas på ”kulturtekniker och databearbetningsmaskiner”, inte alltid behöver vara ”upplyftande”, men att detta arbetssätt ändå vetenskapligt kan försvaras. Litteraturvetenskapens föremål lyfts i en sådan undersökning in i ”den vetenskapliga och tekniska värld” som – med en hänvisning till Foucault – är den värld som utgör vår levda verklighet.

Detta är i sammanfattad form Kittlers förklaring till – eller om man så vill försvar för – sitt sätt att bedriva litteraturvetenskap och i stora drag de tankar som han lade fram i sitt senkomna förord. Så småningom kunde också ett beslut fattas som innebar att Nedskrivningssystem 1800/1900 godkändes och Friedrich Kittler, trots sina ”försök att driva ut Anden ur idéhistorien” kunde påbörja sin bana som föreläsande docent och sedermera professor vid fler tyska och utländska institutioner.