Johanna Ekström Vad vet jag om hållfasthet
W&W 2000.

Genre Novellsamling

Strategi Johanna Ekström låter kvinnor i olika åldrar och roller agera berättarjag i de flesta av de 11 novellerna. Hon placerar noggrant sina historier i skilda internationella miljöer, utan att fästa berättelsen vid en specifik plats. Istället pågår ofta ett resande, verkligt eller drömt. Gärna i bil.

Argument Det enda jag vet om hållfasthet är att själva läran omfattar ekvationer som ska underlätta beräkningar av den tid det tar innan farkoster och byggnader drabbas av sk utmattning. Det vill säga; när börjar betong, plåt, cement påverkas av temperaturväxlingar, vind och användning för att till sist ge vika/trasas sönder. Med matematisk precision kan ett flygplans sönderfall förutspås, en bros kollaps förekommas. Ingen anledning till oro, alltså.

Johanna Ekström lyckas i sina noveller skapa ett skenbart lugn, för att sedan låta sprickorna som föregår utmattningen framträda. Trygga miljöer beskrivs där stämningen plötsligt förändras och personer och händelser ter sig hotfulla och skrämmande. Som under utflykten på Tjörn (dit man för övrigt tagit sig per färja eftersom bron gett vika) och barnen bestämmer sig för att vada över viken. ?Vattnet är inget vatten, det är en grynig massa av gelé. Med varje steg mosar vi sönder dussintals maneter. Det är som att gå i gelén av en frukttårta. Nej, skriker Love. Nej, de är i mina stövlar. Hans röst är så ljus. Hans ögon är svarta och runda. ?.När han tar av sig stövlarna rinner det ut en blågrå juice av öronmaneter.?

Kontakt eller närhet verkar vara omöjlig mellan de olika personerna i novellerna. Förakt och avstånd präglar relationerna och lämnar karaktärerna hänvisade åt sig själva och sina (mar)drömmar. Bilen, farkosten, tycks vara den enda plats som möjliggör samtal eller fysisk kontakt.

Johanna Ekström skriver skickligt enkelt, smart och och drivet. Hon förefaller ha lätt för finna ord och stil som lämpar sig för varje berättarjag, stämning och historia. Hennes texter passar väl in i novellformatet (eller om det är tvärtom). Endast i enstaka fall tar ambitionen att använda en viss stil överhand och texten känns smått konstruerad och förutsägbar. Men dessa svackor är små och korta i en för övrigt utmärkt novellsamling.

Kulmen ?Jag ska ta reda på var ni bor, tänker hon. Man tar inte smultron. Ni kunde ha gjort inbrott i vårt hus, tagit vår dator, snott vår bil, skurit sönder hängmattan. Det hade varit bättre. Det hade inte gjort ont. Men så minns hon att de inte är äldre än fjorton. Unga flickor som går mot havet och är onda. Hårda som sten, med munnen fulla av söta bär. Hon ser hur hon binder dem, tvingar ned dem på knä, sparkar dem. Fyller deras munnar med grus, kommenderar dem att plocka nya smultron som skall träs på strå.?

Slutsats Duras möter Stephen King möter Peter Kihlgård – och det fungerar.

Helena Lundberg Nilsson