Michel Leiris Mandomsåldern
Vertigo 2002. Översättning av Jonas Magnusson.

Genre Essäistiskt inspirerad monolog i självbetraktelsevansinne. Eller kanske den sjukaste narkissosreflektioner gestaltning. Sin egen galna skälm- och hjältefruktan. Eller en bok för sig, snarast. Alltså inte gott med att ge den någon enda klisterlapp.

Strategi Hjälten Leiris ville i nästan-mogen-ålder skriva av sin barndom, säger alltså av, inte om, vilket dels skulle ske genom förnedringens stilgrepp att få tvätta sin egen barnrumpa, men samtidigt att göra det möjligast stilfullt och med många tvålar de luxe. I denna balansgång som han mycket medvetet utstakar en väg i berättandet, i den fulla avsikt med att kunna inta ett mästerligt grepp, där göra litteratur av det simplaste fula i sin självupptagenhet. Genom att skapa de mest konstiga bilder av sin barndom och sårbildningar gillar han ju mest av allt, egentligen allt som i grunden kan hota en människokropp, i varje fall om fan riktigt skulle ha ätit sig in där i sårvävnaden, med en sådan kroppslig iakttagelse som skall skänka den bästa njutningen för honom. Tematiskt blir det även att som vuxen kunna återskapa den hycklade tillvaron hos en idiotiens barndom ävensom med att sedan raka spåret fortsätta sökandet hos tonåringen i sin vanställdhet inför den egna kroppen.

Argument Kroppen är sitt eget tempel och ett blivande gravmaterial, och det klart uttalat. Men vem kan göra litteratur på sin egen kropp, då inte av ytliga betraktelser, utan med djupdykningen i såret, defekten, att gå in i det. Uttryckligen av det fysiska såret, inte ett psykiskt sådant. Ännu att få det akademiskt stelt övertygande gångbart, även med ett groteskt plåster draget över skammen täcker. Romanen sägs ha varit ett seriöst försök av Leiris att skriva en bok som var farlig för honom själv, om sårbehandlingen skulle låta köttet ruttna äta substansen, men skall man då en sekund och två minuter tro på att han lyckades i sin fulla avsikt att göra sitt pladderalster till fara, varning utlyses, hata litteratur, hata kropp, hata Leiris. Gör man det?

Kulmen Den saknas definitivt. Om den skulle ha gett sig till känna i en skrivprocess som skulle ha liknat en röntgenplåt som skola hjälpa till att släppa en under huden, att få tränga igenom självreflexionen köttvara och stanna vid känslans skriftställerit av sin pinsamma mötesplats mellan känsligt kött och benkotorna hårdare, men nej. Kulmen vänder aldrig i ättestupan, kulmen nås aldrig, klimax sjunger frånvarons visa. Taktpinnen heter stentando, dröjande tungt vilar anden, ritardando, dröjande alltjämt. Händelserna i sig är väl nu inte heller som i Leiris fall så mycket märkligare än för mången annan barnrumpa yngling, väl strängt taget så, men än med sin fulla föresats, att avslöja honom så fullständigt mer än han visste eller trodde sig veta om sitt eget varande i självutforskningens köttförädling, då gör man sig ytterst till en egenart, och lägger om hela skalan och betraktelsen. Det skall vara ytterst pinsamt att både skriva om, tänka på och vidkänna sin egen gestalt, ungefär som att ha ett samlag med sin egen skugga. I reflexioner är naturligtvis allt möjligt. Givna medel är t.ex. självironi, galghumor, surrealism eller kanske t.o.m. gravallvaret i trognare tjänst. Ändock blir det väl kanske för Leiris del snarare av en saklig ton in absurdum, som i förlängningen går tillbaka på, framför allt kanske just på självironin. Inte minst som en saklig nykter behandling i sin ytterlighet kan te sig som sin rena motsats, spelar liksom ut sin egen form, därmed öppnar sig för läsaren tack vare sitt extrema effektsökeri med att ha gått ett varv runt sin egen navel. Men hur bra, frågar man sig, ligger såret där? Det är alltså också en fråga om att ge litterär effekt åt sitt alster med en närmast uttalad förhoppning om att få åtnjuta frukterna, men de ska ändå närmast komma som bieffekter, inte alltför direkt. Ruttna fruktträd och bra frukt håller kanske inte i längden av en lyckad ekvation. Han klarade nog aldrig av att bli farlig för sig själv, att räkna sår är nu inte heller en bra räkneövning, kanske allra minst för ett självupptaget barn.

Slutsats Intressant annorlunda med många hemsökande poänger. Men hur bra lyckas någon medan att skrika ut hämnden på sin egen kära och lika förhatade gestalt? Om man är sin egen hjälte men ändå ställer sig på fiendesidan, i klyvningen som författarskap alstrar såväl det bästa som det sämsta, men Leiris som definitivt placerade sig där mitt emellan, varken bu eller bä:et. Men den som riktigt ger sig fan på att ta boken, kan förstås finna en skillnad på fallorragi och omfalorragi, när lemmen blöder respektive när naveln sipprar rött även som det talas om vanliga simpla skrubbsår, än vem gör besväret. Ställer stort frågetecken. Tilläggas kan att översättningen är bra, gör Leiris äkta på svenska.

Stefan Hammarén