Sven-Olov Wallenstein Bildstrider
AlfabetaAnamma 2001.

Genre Genealogiska föreläsningar.

Strategi Den genealogiska ansatsen betyder här att man ?ger akt på säväl de långa sekvenserna som de snabba brotten, på osamtidigheterna och historiens flerskiktade ?stratifierade? karaktär?. Det är också en dialogisk ansats, bland annat genom att det hela tiden är flera personer inblandade, alltid Kant, ofta Nietzche och Heidegger, och ganska ofta Lyotard, m fl. Wallensteins bidrag består av ett speciellt tilltal, i de vid en första anblick små, ofta kritiska, filosofiska iakttagelserna, men framför allt i det stora: han tillåter sig helt enkelt att börja om. (Mellan det stora och det lilla är själva drivet i framställningen, föreläsandet, argumenterandet.) Istället för att bara redovisa de viktigaste filosofiska debatterna om konsten, börjar han med att fråga vad konst är, vad det har varit, och om det som vi kallar konst alltid har funnits. En liknande argumentation förs också vad gäller andra centrala begrepp, som ?subjektet?: vad är egentligen subjektsfilosofi? De frågor som traditionellt varit filosofins konkretiseras genom konstens svar, och vice versa. Några gånger följer han sida vid sida utan att stanna upp och börja där det börjar, framför allt gäller det de nära läsningarna av Lacan och Merleau-Ponty – och det blir därmed något annat, mer opersonligt. Det som omedelbart talat till en är de stora dragen, de som kommer till uttryck i sammanfattningar och särskiljanden som när han beskriver ett antal 1900-talsfilosofier genom att särskilja deras specifika relationer till den Andre. Wallenstein håller igen, inte bara i dessa texter utan i det mesta han skriver. Då och då släpper han och det förtätas till den rena filosofins täthet. Men det är som om han strax efteråt ? eller allra senast ett par sidor senare ? kommer på att åhöraren, eller läsaren, inte är han själv, och så hämtar han andan och börjar om. Eller så slutar han helt enkelt bara. Även ämnesmässigt tycks han glida iväg ibland, men när han återvänder till frågan inser man, ungefär som när man läser Zizek, att det egentligen handlat om samma sak hela tiden.

Argument Det är inte bara så att det estetiska sätts i relation till filosofins problem, utan de filosofiska frågeställningarna framstår ? till viss del och på ett mycket konkret sätt ? som just estetiska, eller estetiskt motiverade. Filosofins uppgift att leda oss tillbaka till grundvalarna förskjuts av fenomenologer som Merleau-Ponty delvis till konsten, vars uppgift det blir att ?bana väg för filosofin?. Wallenstein låter onekligen konsten göra just detta, villket inte hindrar att konsekvenserna naturligtvis också blir tvärtom. Konstnären och filosofen är ett postmodernt radarpar: ?Filosofin och konsten blir på så sätt till två parallella projekt att utvidga det framställbaras gräns, och därigenom skiljs de från vetenskapen, från vetandet och från kulturen och historien överhuvudtaget.? I en värld som alltmer framträder som bild, med varierande grader av virtualiteter, krävs alltmer av såväl konsten som filosofin, och av det fåtal som behärskar båda.

Kulmen ?Behovet av filosofi är också filosofins eget behov att spegla sig (?spekulativt?) i en annan framställningsform.?

Slutsats ?Det sublimas expansion har på så sätt fullbordats, och vi är i någon mening tillbaka där vi började, det vill säga där vi alltid varit.?

GD