Lee Stringer Vinter vid Grand Central
Norstedts 2000. Översättning av Ulla Danielsson.

Genre självbiografiska ”historier från gatan”.

Strategi Genom ett påtagligt, närmast påträngande, osentimentalt berättande och en motsvararande, även den tämligen påträngande, svart humor framträder livet utan hem från början av boken som i grunden fritt. Sedan blir det alltmer crack, politik, moral och mer crack ? friheten får allt mindre betydelse. Och så till sist lite andlighet.

Argument Det är just på grund av denna frihet som trots allt spökar som man inte kan komma åt de hemlösas problem med tvång. De måste istället inspireras till att ”uppfylla den naturliga benägenheten vi alla har att ta på oss vår del av det sociala ansvaret.” För Lee Stringer blev det skrivandet.

Kulmen Lee Stringer går efter en asberusad man till hans port. Det handlar om att stå emot, att inte bara föja med: ”för kanske är jag en knarkare, det erkänner jag, men detta ’som jag tänker på’, det är inte jag. Just då ser han upp och får syn på mig där jag står utanför och han stirrar dumt på mig, alltför full eller alltför korkad för att bli rädd, även om jag inte är ute efter att göra honom något ont.
Jag svär vi Gud att jag inte är det. Inte ett jäkla dugg. Men jag säger er, jag kan känna lukten av pengar i hans fickor.”

Slutsats ”Överallt är det pengar som gäller.” Återigen, det handlar om att stå emot.

GD