Susan Sontag Om fotografi
Natur & Kultur 2001 [1977]. Översättning av Boo Cassel.

Genre Essäsamling.

Strategi Susan Sontags essäistik är lika befriande som
uppfordrande. Man slås av hur sällsynt detta
essäistiska skrivande trots allt är idag.
Liksom själva innehållet, blandningen mellan
diskussioner om varför folk egentligen
fotograferar och fascineras av fotografier,
och en estetisk-historisk diskussion om fotot
som konstform.

Argument ?Fotografin har blivit ett av de främsta
medlen för att uppleva något, för att ge sken
av deltagande.? Världen har för oss kommit
att bestå av tillägnelsen av bilder – att
uppleva blir att fotografera – men enligt
Sontag förstår man aldrig någonting utifrån
ett fotografi, det blir (endast) en skenbar
kunskap, skenbart deltagande. Fotografiets
?konstaterande? leder till en förvärvsrelation
till världen, ett känslomässigt fjärmande som i
sin tur leder vidare till fotografiets nära
relation till förskönandet (och för den delen
sanningssägandet som den andra polen).
Fotografiet har enligt Sontag blivit alltför
normerande; det är inte ens ett försök att
förstå utan snarare ett samlande, det
?nivellerar alla händelsers innebörd?,
?förvandlar människor till ting som symboliskt
kan ägas?. Samtidigt menar Sontag att det
vare sig är möjligt eller ens eftersträvansvärt
att begränsa denna bildkultur.
Konsekvenserna av hennes resonemang har
dragits på olika sätt i den postmoderna
diskussionen (tidskriften October startades
ungefär samtidigt som Sontag gav ut sin
essäsamling), där många med Deleuze hävdar
att ?skenet är det djupaste?.

Kulmen ?Kamerorna definierar verkligheten på de två
sätt som är oundgängliga för ett avancerat
industrisamhälles funktion: som ett skådespel
(för massorna) och som ett föremål för
övervakning (för de styrande).?

Slutsats ?Fotografin som kunskap efterträds av
fotografin som ? fotografi.?

GD