Svein Haugsgjerd Psykiskt lidande. Psykodynamisk bakgrund och diagnostik
Natur och Kultur 1999. Översättning av Margareta Wentz Edgardh (förord avGöran Ahlin).
Genre Psykiskt lidande är något så märkligt som en personligt hållen fackbok av allmänt intresse. Boken inleds med ett grundläggande kapitel, ?Den diagnostiska begreppsapparaten?, som också behandlar den psykodynamiska referensramen, bl a Jacques Lacan, Melanie Klein och Wilfred Bion. Läsaren rekommenderas att ”komma fram till sin egen intuitiva förståelse av begreppen, för att eventuellt längre fram, om så önskas, försöka avgränsa dem striktare.” (s 50) Av de följande 20 kortare kapitlen (10 till 30 sidor med undantag för ?Psykoser? om 53 sidor) är vissa systematiskt genomförda, exempelvis kapitlet ?Gränstillstånd? (borderline), medan andra är mer trevande, som ?Reaktioner på extrema påfrestningar?. Boken innehåller också vardera en muntert hållen prolog respektive epilog i den fiktiva dialogens form.
Göran Ahlin påpekar i sitt förord att ?lidelsen? i det norska orginalets titel, Lidelsens karakter, kan översättas med ?lidande?, ?sjukdom? och ?lidelse?. Tvetydigheten är avslöjande: lidelse är både symtom och begär, två manifestationer av samma sak ? driften, för att tala med Freud. Författaren lägger tonvikten på lidandet: ”Det grundläggande perspektivet i den här boken är att psykiska störningar representerar olika sätt att skydda sig mot psykisk smärta, alltså mot outhärdliga känslor.” (s 258), men för den som boken igenom har båda aspekter i åtanke blir Haugsgjerds 500 sidor till 1000.
Lidandet diskuteras inte bara i förhållande till den drabbade. Särskilt i kapitlen om olika slag av våld uppmärksammas effekterna på våldsverkaren själv. Ansamlingen elände blir stor, inte bara för att många områden täcks, utan också för att den sociala sidan i sin helhet tas i beaktande; i fallet tortyr utreder författaren inte bara effekterna för den torterades vidkommande, utan också för torteraren, partnern, barnen och samhället. Boken kan användas som referenslitteratur i den meningen att kapitlen kan läsas separat, men det enskilda kapitlet tappar i djup utan det första och förlorar sitt sammanhang utan de andra; helheten förlänar varje kapitels specifika lidande dess särprägel.
Strategi Kapitlen har generellt sett följande form: Temat presenteras genom att dess historiska bakgrund tecknas. Sedan skildras ett slag av psykiskt lidande utifrån sakliga konstateranden eller exempel. När teorin vävs in i framställningen tjänar den förståelsen av lidandet; dess funktion är snarare att klargöra problem än förklara fenomen. Sålunda introduceras temat ”Invandring och exil” med en vinjett över den norska amerikaemigrationen, varpå följer iakttagelserna att exil medför förluster och någon form av social degradering, iakttagelser som utvecklas vidare i en teoretiskt inspirerad diskussion om hur den hotade imaginära identiteten kräver stöd i den symboliska ordningen just när denna är som mest problematisk, det vill säga, när man är i ett land där lagar, sedvänjor och värderingar upplevs som främmande.
Men bakom de disparata kapitlen finns ett konsekvent genomfört program: ”Det är min bestämda uppfattning att psykiatrins resonemang kring de psykiska störningarnas former ??Psykopatologin? ?inte får begränsa sig till att betrakta störningarnas frusna former, de olika tillstånden, utan också måste innefatta en diskussion om de smärttransporterande och skadereproducerande relationerna, de dynamiska processer som framkallar tillstånden.” (s 364) Mot bakgrund av processerna berörs likheter och skillnader bland teorier och behandlingar, samtidigt som författaren noterar deras respektive förtjänster och avigsidor utan att syntetisera eller förkasta. Den dynamiska grundsynen tar sig uttryck i ett skillnadstänkande som ytterst söker det egenartade i olika slag av lidande; härvid ger teori och forskning vägledning, men utgör inte facit. På skildringen av lidandet följer frågan om behandling; det omvända är inte i patientens, den lidandes, intresse. Två av samtidens behandlingsideologier problematiseras: Dels leder reflektionen över den kognitiva teorins bakgrund i dynamiskt tänkande till slutsatsen att den inte är tillräcklig som grundsyn (s 116) men icke desto mindre är värdefull som terapi (ss 127-28); dels ser författaren inte läkemedel som ett behandlingsalternativ utan som ”en åtgärd som skall underlätta eller möjliggöra behandling”. (s 450)
Sammanfattningsvis söker författaren ett nytt perspektiv på lidelsens karakter genom att särskilja dess former mot bakgrund av de i det första kapitlet väckta frågor varje enskild människa ställs inför. Hur hon än förhåller sig inbegriper livet självt ett mått av lidande, men om lidandet mångfaldigas krävs en omsorgsfull analys av det dynamiska samspelet mellan individ och socialt sammanhang. Den i sitt inre kluvna människan lever i en värld där hennes lidande varken är förutbestämt eller godtyckligt.
Argument Författarens breda ambition leder emellanåt till att den djuppsykologiska förståelsen blir ytlig, exemplen få, analysen kort och lösa trådar hängande ? plötsligt finner man sig i nästa kapitel, med brottets psykologi i sinne läsandes om ätstörningar. Men omfattningen till trots tangeras blott den religiösa lidelsen och det normala lidande som hör varje liv värt namnet till, varför den svenska titeln kanske ändå är mer rättvisande än den norska.
Vidare skulle jag vilja sätta frågetecken för några av de figurer författaren tar med utan att närmare engagera sig i. Bildernas förföriska omedel-barhet kortsluter det skrivna ordets mödosamma arbete mot klarhet; den precisa formuleringen om lidelsen ersätts av en bild i stället för att fullkomnas i en graf.
Slutligen förväntar man sig, mot bakgrund av författarens i tidigare verk dokumenterade beläsenhet, ett fylligare ?Urval av rekommenderad litteratur? än det som återfinns längst bak i boken.
Till förtjänsterna hör att symtom, diagnoser, behandlingar, begrepp och teorier diskuteras historiskt. Därför kan Haugsgjerd, utan att hemfalla åt okontrollerad eklekticism, röra sig ledigt i gränsområdena mellan olika traditioner. Tankens och känslans komplicerade samspel nivelleras inte i stereotypa förklaringar som utges för att vara sanna för en liten, avskild klass av symtom, men trivialiseras heller inte genom någon totaliserande och alltomfattande dogm.
Boken är viktig i en tid när målet för patientens behandling tenderar att inskränkas till lindring eller bot, syftande till ett lidandefritt liv. Haugsgjerd underkänner förvisso inte målet, men balanserar det med kulturens och den psykodynamiska traditionens frågor om utveckling och autenticitet. I levande livet är autentisk lidelse lika viktig som frihet från psykisk smärta ??lidelsefritt liv? är ett oxymoron och ?meningsfullt liv? en tautologi, även om författaren själv inte skulle uttrycka det fullt så kategoriskt.
Kulmen I epilogen återvänder Haugsgjerd genom tre röster till utgångspunkten, lekfullt undergrävande vetenskaplig enhetssträvan, tillika allvarligt bestridande ett populärt förgivettagande:
” Almén: [?] Naturvetenskaperna bildar idag en sammanhängande kontinent av kunskap, alltifrån kärnfysiken via neurovetenskaperna till sociobiologin. Jag fattar inte att du kämpar emot att låta psykiatrin finna sin naturliga plats inom denna ram. Varför måste ni vara så speciella?
Fåfäng: Jo då, jag inser att man vetenskapsteoretiskt sett kan gå torrskodd ända från den första sekunden av universums tillblivelse, via uppkomsten av materia, galaxer och stjärnor, det kolbaserade livets uppkomst, arternas uppkomst och ända fram till hjärnan hos sniglar, grodor och människor. Men i samma ögonblick som du börjar intressera dig för psykiska fenomen befinner du dig på andra sidan av Berings sund.
Säregg: Nu tänker du förstås på den franske vetenskapsteoretikern Michel Serres och hans bok Nordvästpassagen?
Fåfäng: Just det. Du har kanske gått över på isen, men det är vatten under den. Det finns inte någon landförbindelse mellan studiet av den kolbaserade mänskliga organismen och studiet av den språkbaserade människosjälen. Som Roger Sperry säger: ’It takes at least two brains to make a mind.? Säregg: Han borde ha tillfogat: ’ … and som Talking Heads?.”
(ss 466-7)
Slutsats Lidelsen är budskap och medium.
Sigmund Andreas Stiebe