
Inger Edelfeldt Det hemliga namnet
Norstedts 1999.
Genre ?Samtidsromanen ? eller den ?generationsroman med kvinnliga förtecken? som har efterlysts.? Saxat ur baksidestexten och det är lyckligtvis inte särskilt träffande. Men Det hemliga namnet är nog en s k kvinnoroman. Eller möjligtvis en roman för den som kanske är lite nyfiken på vad som rör sig i bohemiska hennaröda urbana medelålders kvinnors huvuden. Tyvärr är det väl inte så många av dem som säger sig undra som egentligen vill veta. Ofta föredrar man ju sin egen bild ? vederhäftig eller ej.
Strategi Ett ganska närgånget och ?osminkat? porträtt av en kvinna med ?ett hemligt namn? i ovan nämnda kategori, skildrat dels genom ett närgånget utifrån perspektiv och insprängda dagboksanteckningar. Ett grepp som kan förefalla vanskligt. Men ?dagboken? är hårt redigerad och ger författaren möjlighet att fälla värdeomdömen och reflektioner om sig själv och omvärlden som den oidentifierade berättaren knappast skulle kunna tillåta sig.
Argument Man kan bli lycklig om man bara tillåter sig det och vågar titta åt oväntade håll ? dvs inte nödvändigtvis oupphörligt hitta självutplånande och destruktiva strategier för att vara egen och utmanande. Jo jag vet ? det var en motsägelsefullhet. Men det är så hon gör: Helena/Ilona tror att hon blir både en bättre konstnär och mor om hon upplåter sin lägenhet till sin 25-åriga son med kompis och bor och målar i sitt kalla vindsförråd/ateljé. Och förälskar sig i 20 år yngre självupptagna skådespelare.
Kulmen Det hemliga namnet är en bildningsroman och kulmen nås förstås när Helena börjar känna sina egna behov och ta dem på allvar och samtidigt tillåter sig att lyckas med ett och annat som hon företar sig.
Slutsats Trots att romanen har en ganska traditionell uppbyggnad (upplysningen) så är den ett mycket känsligt och utelämnande ? dock hela tiden med bibehållen respekt ? porträtt av en storstadskvinnas smärtsamma avsked till ungdomen. För att äntligen finna sig själv. Trots att var och en ju är sig själv fjärmast.
Mikela Lundahl