Tuija Nieminen Kristofersson dikt i D:ets mage
Bonniers år 2000.

Genre Dikter på metaforlös blankvers.

Strategi Tuija Nieminen Kristoferssons skriver i sin tredje diktsamling en sällsamt tät och ogenomtränglig poesi, i hundrafemton sidor rytmisk dikt halkar ögonen genom finska avflyttningsbygder, långvårds-etno, konkretistisk bokstavsmystik (som titeln) och en och annan crazy-onomatopoetisk neologism som ”hiphoppoppel”. Författaren använder inte sällan ett slags ”tautologisk” upprepningsteknik där hon liksom skriver saker två gånger, som t ex: ”de stumma tysta barnen”, ”i december driver drivor”, ”ollonborren borrar”, ”ilningstunna kapillärer”, ”kåda i retsina”, ”agrara boskapskedjor”. Så här kan det se ut i sina bästa stunder:

Vinternattens blåa skärmbild sjunker redan över staden
skrotets klang från ytterhamnen överröstar tunnelbanan.
Kornen snöar i frekvenser rösters färger samlas tydligt
Berit och Gunilla trean ettan tvåan Bach von Hejne.
Barnen sover, över golvet rör sig skarvar ljusrektangel
kodens siffror minns sig själva innan någon trycker fram dem.
Spegeln visar vänstar ögats nya ställe mitt i pannan.
”Hemlig hemlig hemlig” sjunger rummets väggar i en tomhet.
Luvans röda punkter liknar lingon mot den gråa pälsen.
Är du sagans moder, lämnar dottern ensam med ett rovdjur,
vilken psykoterapeutisk tolkning ges åt hennes finskhet?
Natten hotar men han kommer, han som öppnar och befriar. (sid 48)

Argument Det är onekligen styvt gjort, ingen skulle kunna påstå att författarinnan inte behärskar sina uttrycksmedel, men kanske litar hon alltför mycket på den lite aviga rytm och monotona uppräknande som är hennes dikts signum. Jag blir trött och förlorar tilltron till boken någonstans halvvägs och börjar längta till slutet.

Kulmen Därför är det inte överraskande att diktsamlingen blir som starkast vid de tillfällen där den rytmiska formen plötsligt bryts för ett slags märkliga prosastycken där plötsligt allt verkar kunna hända:

Ett träd kan producera flera kilo stärkelse om året, proteiner, vitaminer, det ger syre och vatten. Jag räknar bokens ovala, hela blad, vågiga i kanten, ekens parflikiga, almens sträva dubbelsågade med sned bas. I dem finns inga tecken på sorg. Allting rör sig, Nytebodaskogens granar över sin utbredningssydgräns, Ryssbergets lövskogsbestånd, visenterna i Biatowieza-skogen. Hasselnöten är innesluten i ett svepe. Just nu blommar robianan ovanför vinodlingarna och det går att se schwarzwald på andra sidan floden. Montanaskogars dimma svalkar heta bergssidor. Den italienska lindens stam är kluven, fjolårslöven prasslar under skorna. Pojken kliver genom öppnaingen, hans händer fladdrar längs en gul insida, saven svider i hans fingertoppar, i slutet av riten är han vuxen. (sid 91)

Slutsats Dikt i D:ets mage växer omkring många molekyler
i en sällsam sånglik ordning, versfot kittlar andra fötter
kanske åt Marjatta lingon, allt befruktar den som häpnar
tidigt brister bärets hinnor, cellen delas, klyver världen. (sid 30)

UKON