Rune Cristiansen etter alltid
Forlaget oktober 1999.
Genre Poesi på norska (oftast med jämn högermarginal).
Strategi Christiansen skriver en bildrik, metaforisk poesi, på samma gång enkel och gåtfull. Dikterna är påfallande homogena (och har så varit sedan debuten 1986 med Hvor toget forlater havet). Han upprepar samma poetiska akt om och om igen, på samma gång hastig och trogen infallet som utförd med ett noggrant och milt handlag. Man skulle kunna säga att dikterna är ”öppnande” ontologiska skisser, ofta med maximalt ”breda” titlar som ”Milliarder stjärnor”, ”För idag”, ”Du som gick före oss”, ”Kom fra det”, ”Et sted ikke her”. De tar stöd i en klassisk centrallyrisk tradition med vackra, ibland nästan ekelöfska, vändningar: ”Vi byttes ut, men ingenting erstatter oss, vi reiser med forveksla utgangspunkt” (sid 11), ”forklare deg som et jeg i mitt sted” (sid 12), ”der hun er nå fins hun ikke lenger” (sid 58), ”Jeg tenker at noen er, at noen er der vi er aleine” (sid 18). Detta är kort sagt en av de bästa nordiska diktsamlingar jag läst på mycket länge.
Argument Detta är Rune Christiansens (f. 1963) första diktsamling efter den omfattande urvalsvolymen lett ferd: digt i utvalg från ifjol. Han har sedan tidigare publicerat sex diktsamlingar och tre romaner samt översatt poesi från franska, spanska och tyska.
Kulmen Til Lukas som blir 20 i 2017
Kanskje tilsynekomst er at vi hentes fra en velkjent uorden, ikke søvnens eller dødens, men en lignende forberedelse, en parafrase: Lyset i skogen minner om lyset fra et gammelt fotografi (ugjenkjennelige forløp, en hinne) og sånn henter verden oss, sånn tas vi inn i den umulige metaforen; at vi opphører like eksakt som vi oppstår.
Jeg tenker meg et tre vendt vekk fra bildet av et hvilket som helst tre, den singulære avgrensninga også når vi går leangs grusstien i den mjuke lufta og studerer et sneglespor i en atmosfære (kan du fortså det helt konkret) som forsvarer oss og hindrer meg i å forskanse eller forklare deg som et jeg i mitt sted.
Slutsats Sista dikten:
TUNNELSYN
En dag vaknar jeg tidligt og er fremmed, fremmed for alt som bevarer hastighed uten meg, jeg står ved vinduet, står der i rekkefølge, men utafor sammenheng. Jeg puster vanskelig, uten tillit og gjennom en blå glassbit ser jeg søpla fraktes. Det kommer til å regne, det kommer til å vare. Og støtvis, støtvis ser jeg meg i en annen verden.
Ulf Karl Olov Nilsson