Aase Berg Mörk materia
Albert Bonniers förlag 1999.

Genre neologism-ymnig, beat-paranoid rymddikt genom ond materia och pervers natur, till försvar för missbildningar och ångest: ”Vanskapthet är makt.” Fotografier av nyligen bortgångne Tom Benson.

Strategi Berg återkommer efter debuten -97 med Hos Rådjur med en bok som, i de flesta bemärkelser, är måttlös; den är för lång och säger för mycket vilket sannolikt är avsett och – faktiskt – tjänar sitt syfte. Ordrikt och med humorn intakt tas man med in i 100 sidor sammanbrott, från inledningens ”förvridna gen” och andra pseudo-vetenskapligheter (med titlar som ”Okulär viskositet” och ”Herbafrodit” eller de mer komiska ”Människonormalisemangets paraschizosenilifrenitet” och ”På kanten mellan skivor av hur saker funkar”) via Kermadec-gravens sorgliga och sorgfälligt mejslade falnande ”symbiotiska” erotism:

”Kom Leatherface min älskade, glid in i ansiktet av hemlighetens bestialiers längtan. Känn ytberöringen som kokar skakar hårt under den gröna korngränshuden. Kom Golem sjuder under kräldjuren av våra händers kroppar. Vid läderömsningen av blottlagda människoider. Glid in i kyssens tunga tunnelmaterial.” (sid 43)

Och till sist hamnar man i de avslutande dikternas ”arkaiskt” staplade utsagor:

IMMATERIA

Materia lever.
Materia är ren ondska.
Materia är kompakt och resistent.

Här saknas utrymme för kompromisser.

Men vi.
Detta tjurskalliga släkte av Aase-vi.
Vi griper genom årens lösa oår.

Missbildningen ska härja världen sönder.
Vi spränger genen:
vanslapthet är makt.
(sid 98)

Argument Allt måste ta vägen någonstans i den stora omfördelningens logik. Allt måste omvärderas trots att dimensioner bryter. När materialen lämnar avgrunden i svackan efter sin förflyttning. Det finns alls ingenstans att dö i konkretionens spegelsalar. Men jag ska möta blicken aldrig lossa grepp om blicken. Jag ska i skiktens oro läsa materialens hjärna. // Jag ska i blickens oro härbärgera de nervösa tingen. (sid 87)

Kulmen Mest intressant är Berg enligt mitt förmenande i de mindre överlastade kortare dikterna:

STÄMMA HARE

Vänta hare
bära hare
bära hare ner mot röstens ljusa vatten

Dämpa hare
döva hare
gå i hare över örats spruckna jord

Tysta hare
rispa hare
sänka hare ner i ögats klara vatten
(sid 78)

Men även annorstädes bjuder Berg på en del överraskande ordsammansättningar och överklivningar, jämför tex ”så” respektive ”sönders” förändrade status i det följande: ”Jag är så besk, så våt, så smörjer munnen insidan med sötheten hos sönderbitet blodjärn” och ”Alldeles litet/har jag gjort mitt sönder//En centiliters sönders spricka vid är världens verklighet”.

Slutsats Måste väl vara satsen i slutet.

Ulf Karl Olov Nilsson