Jesper Svenbro Myrstigar
Albert Bonniers förlag 1999.
Genre Fyra stycken relativt fristående essäer vilka samtliga har sin utgångspunkt i de gamla grekernas sätt att se på det skrivna ordet och dess aktualisering i läsakten.
Strategi Olika gammalgrekiska figurer för läsakten (i de respektive essäerna: köttätandet, pederastin; gravvården, palmträdet; cikadan, myran, åkerbruket; hjulspåret) får utgöra öppningar till grekernas sätt att läsa och ger möjlighet för en läsare idag att relativisera sitt förhållande till skrift.
Argument Svenbro skriver pedagogiskt och underhållande, lätt och lärt, vilket naturligtvis gör en modern läsare misstänksam. Det fungerar emellertid tveklöst; ett ämne som kan tyckas vara akademiskt knaster blir här både upprörande och pirrigt.
Kulmen För grekerna blir nämligen den pederastiska relationen uttryckligen en metafor för förhållandet mellan skrivare och läsare. Och detta på ett mycket tidigt stadium. Metaforen utgör faktiskt en av de allra äldsta definitionerna av skriftkommunikationens natur, eftersom vi möter den i en dorisk inskrift från Sicilien: ”Den som skriver dessa ord rövknullar den som läser dem.” Att läsa är i denna inskrift att befinna sig i den passiva rollen, på en gång nödvändig och föraktad, medan mannen som skriver identifierar sig med den aktive partnern i den pederastiska relationen, dominerande och säker på sitt värde. (?) Läsakten har formen av ett övergrepp, den utgör ett ”symboliskt våld”, gentemot vilket det bara existerar ett enda vapen: att vägra läsa.” (sid 19 -21)
Och senare:
”Varje skrivakt blir en sorgeakt, en gravrit, i en teoretiskt oändlig serie. Och inte bara varje skrivakt utan framför allt varje läsakt. ”Stanna och sörj”, stod det på gravstenen över Parthenia, kariern Nadys’ enfödda dotter. Det är ett återkommande uttryck i de grekiska gravskrifterna. Om framtidens läsare upprepar det, innebär det att de deltar i ett sörjande utan slut, ett sörjande utan proportioner, omöjligt att förvandla till verkligt kléos. Skriften skulle därmed programmera ett måttlöst sörjande, fullföljt av ett oändligt antal läsare som i inskriftens prespektiv antas dela de närståendes känslor. Men som framgår av Plutarchos’ Consolatio ad uxorem, hans ”Tröstebrev till sin hustru”, är själva begränsandet av sörjandet ett viktigt tema i den grekiska kulturen, belagt redan i athenaren Solons lagstiftning. Begränsningen värderas så högt att Plutarchos, som just förlorat sin lilla dotter, i sitt brev till hustrun skriver: ”Jag vet ju exakt hur mycket vi förlorat. Men om jag fann att du gav överdrivet uttryck åt din sorg, skulle jag känna mig ännu mera betryckt av detta än av det som hänt”. Plutarchos har i själva verket fullt förtroende för sin hustru på den här punkten. Hon har redan gett prov på sin förmåga till besinning när hon förlorat två av sina fyra söner. Den exemplariska hustrun utmärker sig just för värdighet, enkelhet och tystnad i sitt sörjande (överdrivet sörjande är barbariskt och inte bättre än överdrifter i sexuellt hänseende; det utgör faktiskt en form av liderlighet).”
Slutsats Denna bok sluter ingenting. Den öppnar.
Ulf Karl Olov Nilsson