Mats Söderlund ljus av och på
Albert Bonniers förlag 1999.

Genre 6+4+12+10+12 dikter i 5 underavdelningar med namn som: Korpus, växt, hydda och Läppar, tårar, kyssar och Semikolon, korta satser, intrång.

Strategi Allvaret är absolut i Söderlunds fjärde diktsamling. Det starka inslaget av naturelement som tidigare varit tydligt i Söderlunds dikter är här något nedtonat och har lämnat plats för en poesi som rör sig kring språk, kropp och – framför allt – kärlekens och dödens omöjlighet och ofrånkomlighet. Söderlund räds inte heller klichéerna (vilket för övrigt är klokt om man är en författare som söker ett absolut allvar): ”Särar läpparnas stumma bekännelser”(sid 23), ”mina ständigt återkommande demoner”(sid 32), ”och varandras kön sökande språk på skir flykt”(sid 8).

Argument tt större problem är att jag har svårt att få fullt förtroende för den poetiska texten; jag läser in korrekturfel och missar i (eventuella) retoriska grepp. Är tex mellanslaget korrekt i ”en liten mörk hårig flicka” på sid 30? Är det barnsliga talspråket verkligen avsett i en rad som: ”ge mig glömskan och frottera vårat svett” (sid 7)? Har förlaget missat de eventuella stavfelen i ”Dit vi går svepar man oss också i vitt” (sid 16) och i ”dimmor som långsamt stiger mot cenit” (sid 35)? Om detta är ett medvetet retoriskt stilgrepp skapar det inte så lite dissonans i förhållande till det i övrigt nästan sanslöst högstämda lyriska tilltalet. Inte så lyckat vad som än är fallet enligt mitt förmenande. Eller – och detta irriterar mig – varför kan jag inte lita på att det som står där skall stå där? Är min tvekan och upptagenhet vid detta rent av ett tecken på att författaren lyckats med sitt lömska uppsåt? Den tanken irriterar mig ännu mer. Söderlund skriver på ett ställe: ”Jag knackar på ett förtroende” (vilket för övrigt är en rad som kan förstås olika beroende på intonation).

Kulmen Söderlund är bäst när han är strikt, återhållsam och inte trixar med varken syntax eller känslors känslosamheter alltför mycket:



Det svartnar för att ljusna när vi byter sida. Kre-
merade och spridda, med nedsänkta röster talar vi
tyst om våra förpliktelser.

Daggen sluter ömt mig slut mig mitt smäktande; mitt
smäktande i din kropp och huvud ett gensvar som
jagar.

Böjda nackar, våra föreställningar, tider. Förflyter
skimrande, stiltje, alla våra missförstånd; samman-
fattad aska.
(sid 25)

Slutsats Om man skall använda sig av klichéer, slarv och
”dålig dikt” som poetiskt stilgrepp måste man först förvissa läsaren om att
man kan skriva bra och stava rätt.

Ulf Karl Olov Nilsson