Durs Grünbein Ekologisk vals
Norstedts 1999. Översättning av Ulrika Wallenström.

Genre Valda dikter (av författaren själv) ur tre av hans hittills fyra publicerade diktsamlingar, samt några i bokform ej utgivna dikter. Förord av Aris Fioretos. Grünbein är född 1962 i Dresden, DDR och bor nu i Berlin.

Strategi Grünbeins poesi är vass och taggig, han kontrasterar skit, DDR-topoi, plumpheter och allmänt trivia mot Auden, Wittgenstein, Descartes och – åtminstone stundtals – en utarbetad formvilja. Läsaren bjuds på sardoniska och spefulla grotesker som inte sällan gör utflykter i zoologisk och medicinsk mytologi, vilket många av dikternas titlar skvallrar om: ”På missbildningarnas museum”, ”Ode till diencephalon”, ”Framför en gammal röntgenbild” osv.

Argument Jag tilltalas överhuvudtaget mer av Grünbeins senare, mer episka, ”amerikanska” dikter, tex den långa ”Framför en gammal röntgenbild”, en av bokens bästa dikter – vilken för övrigt är tillägnad Aris Fioretos -, än de tidigare Dresden-sarkasmerna. Jag föreställer mig att översättaren Ulrika Wallenström inte kan ha haft ett lätt arbete med dessa tidiga ibland rimmade dikter. Grunbeins slang har också ibland fått en något ålderdomlig svensk språkdräkt: ”Allt som kan gå åt fanders går åt fanders.” ”När någon pyste fick han skit på ryggen? På soptippen tog en blind mus till sjappen.”

Kulmen ”Alltsen den gången är ett ord ett ord
Och inget mer. Alltsen den dagen
Och natten som slog sig på hjärnan.
Någonting upphörde, och något nytt
Kan inte ta sin början sedan, ebb.
Kanalerna är tomma nu, där flyter
Ett minne bara av vad värre var.
Koagel, klor, en fläck på cortex.”
(”De tomma tecknen”, sid 30)

”Vem hade trott att det skulle vara så enkelt, strängt taget?
Vädret slår om, det som återstår av igår löses upp.
Från station till station går kroppen i hårdare ljus.
Som funnes det faktiskt formler som framkallar regn, regler
Att följa för att förstå, en förfäran som bär.
Kommer dagar kommer dödar, detta ”Jag är den jag är”.
Oskarpa fotografier retuscheras av solljus.
Långsamt böjer sig taggen bakåt, slutar såren svida.
Det egnas skugga berövar världen dess vikt.”
(”In utero II”, sid 122)

Slutsats ”Också den haka du ser där i spegeln ibland
Ska man någon gång hitta, och käken därtill,
I en samling av knotor. Orakad ännu idag
Ska den i morgon ha blivit abstrakt, en vit hake
Ren som en basklav av bockad tråd.”
(”Fysionomisk rest”, sid 141)

Ulf Karl Olov Nilsson