Jörgen Gassilewski portarnas bilder
Albert Bonniers förlag 1999.

Genre Poesi, omisskännligen.

Strategi Nitton enskilda dikter blir en bok.

Argument x = x

Kulmen I enskildheterna:

”Handflator möts utan vätska.” (sid 36)
”tårtbilar” (sid 16)
” Baddag. Det stämmer. Okej? En hangarport öppnas varje misstanke.” (sid 37)
”hat är ett räcke” (sid 54)
”proffs likgiltiga” (sid 60)
”hån från fyra eller fem kön” (sid 39)
”Min lugna stund
vid stolen. Huvudet lutat mot stolen. Huvuden.” (sid 18)

Samt i de längre prosadikterna ”till Catullus och ”du” där Gassilewski åter verkar närma sig det rinnande, hjärnsläppta Du som han debuterade med 1987 och som kanske ”dog” med rekviem 1996. Det återfinns här nyfött och levande, döende och dött i samlingens formellt sett kanske bästa dikt: ”Vi är i det som är i förhållande till något annat. Och vi vet det. Någon säger ja när vi frågar om det är så. Så vet vi det. Annars ingenting. En människa är ingenting. (?) Ändå där. Ända dit. Alltid dit. Mot det. Mot det som är det andra. Mot det som till slut är en annan. Alltid en. Det är du. Det är du genom andra. Så är du nu när jag matar dig. En sked. En sked. Men inget äter du. En sked för mamma. En sked för pappa. Mamma är du. Och hon bor i dig. Inget äter du. Jag är i den vithet som är rädsla. Du försvinner. Med det av mig som är du. Jag kommer inte att leva då. I det. Vädret är vitt. Det har regnat. En ny kallfront på väg. Tredje kallfronten på en vecka.” (”du” sid 28)

Slutsats ”Vad tror du att jag kan ge dig? Varför inte äta upp orden. Innan de kommit ut. Bara dumma slag mot skuggor. Skuggor av skuggor. Det som varit. Brutalitet. Glädje. Långt långt tillbaka. Här är bara nuet. Granit. Varför slå med omlindade såriga händer mot granit? Äta ”du”. Äta ”vi”. Äta ”Älska”. Ja, äta ”Älska”. Framför allt ”Älska”. Vad blir kvar då? En fin tystnad. (?) Varför kommer du hit? Om du inte vill träffa min kropp? Min kropp i rummet. Som den är nu. Det är vad jag kan erbjuda dig. Doft. Ljud. Andning. Sönderfallande vävnad. Vi.” (”till Catullus” sid 65 – 66).

Ulf Karl Olov Nilsson