Clarice Lispector Brasilia: Fem dagar
Umbra Solis 1998. Översättning av Marianne Eyre.
Genre Ett slags filosofisk reseberättelse, en stad, Brasilia, som återberättas, ges form av en röst som i sin får form av staden: texten ljuder som en spöklig metallklang, lika kort och välformad som de fantastiska monument och landskap som orden står skrivna på. Detta är stor konst: Clarice Lispectors skriver sina anteckningar på själva staden, på bilderna av staden och ger oss anledning att återvända till vår egen stad med förnyad blick. Världen är magisk.
Strategi Clarice Lispector, den berömda brasilianska författarinnan, anländer till staden Brasilia för ett fem dagars långt besök, 1962. Fem dagar: anteckningar, fantasier, fragment, intryck, inför hennes lika euforiska som skräckslagna ögon utspelar sig denna märkliga stads öde, träder fram ur den historiska tid som staden velat frysa med sina gigantiska stålmonument helgade åt evigheten. Här möter poeten sinnebilden för den utopiska drömmen: renheten förmedlad genom en frånvaro av människor. Brasilia: blank fläckfri yta, en ökenstad som inleder sitt liv i formen av ruiner utan murgröna, som ”byggdes utan plats för råttor”. Voilà en vision värdig en författare som tidigare ägnat en hel roman åt att beskriva en kackerlackas dödskamp. ”När icke-ordet hugger på kroken har något blivit skrivit”, säger hon.
Argument I Brasilia ”kastar själen ingen skugga på marken”: en stad vigd åt kropparna, men inte de mänskliga, inte de djuriska, utan maskinens kroppar: statyerna. Det är en stad, skriver hon, som är ”tecknad i luften”. Men det behövs egentligen inga argument, Lispector visar oss istället sanningen med fragmentets hjälp. Bildens och ordets samfällda kommentar; se där en uppgift för framtidens författare.Som denna: ”Vid första anblicken känns det som om man vore berusad: fötterna vidrör inte marken.” Eller så här: ”Detta är platsen där rummet mest liknar tiden”. Men det räcker inte: här återger jag ord utan bilder, för den som sett en bild av Brasilia, som sett Brasilias värld ur Lispectors ögon vet att frigjorda ord saknar fyllighet, att utan icke-ordet så hänger ordets krok i luften. (Å andra är bilderna inte Lispectors; utan bilder och teckningar från 1960-talet och Diderots Encyclopédi. Ack, tänk om varje författare fick sådan hjälp att ge orden tyngd!)
Kulmen ”Vad jag saknar vita hästar i full frihet i Brasilia!” Eller den idé som genomsyrar
Lispectors sensiblitet: att även den mest avskalade teknologi vilar på en lika makalös som ogripbar subjektivitet. Till och med i rymdens ensamhet, i de mest avlägsna rum, träder det gudomliga fram. Här finns plats för den ”bön” som utgör grunden för varje skapelse, för den skapelse som ägde rum mellan två arkitekter någonstans i Brasiliens utmarker. Om vi alla, som hon skriver, är vanställda av att anpassa oss till Guds fria skapande, uppfann dessa två arkitekter en fantastisk flyktlinje: med Brasilia skapade de sin egen skräck utan att bry sig om att förklara den. Sin skräck över att finnas till och skapa i en skapelse som alltid förblir ett nytt mysterium.
Slutsats ”Ännu har Brasilia inte fått en människa skapad just för Brasilia”.
Michael Azar