Robert Cole Historisk Guide till Frankrike
Historiska Media 1998. Översättning av Anders Z Sandström.

Genre Här har vi så, enligt förlaget, ”boken för alla som vill få ut mer av sin Frankrikeresa än sol och bad, mat och vin.” Det är en utmärkt formulering – även om den kunde gälla alla böcker som någonsin skrivits – eftersom vi här har en kortfattad och välskriven genomgång av fransk historia så nära fickformat man kan komma. Tvivelsutan svarar den också mot sina blygsamma anspråk: på cirka 250 sidor får vi faktiskt en matnyttig genomgång av detta märkliga lands lika märkliga historia.

Strategi Författaren, amerikansk professor i modern europeisk historia, har inga som helst problem att presentera sitt verk: han går kronologiskt tillväga, pendlar mellan stora historiska skeenden och underjordiska rörelser i kulturens värld, mellan torra fakta om kungar och smålustiga anekdoter, mellan Frankrikes inrikespolitiska utveckling och dess imperialistiska ambitioner och samtida inblandning i kriget i Rwanda, mellan en genomgång av Frankrikes många revolutioner (1789, 1830, 1848, 1871, 1968) och dess stora kulturella bidrag till världskulturen. Ibland kan man tro att han skriver med en hand och läser med den andra; å andra sidan utlovar han inget teoretiskt eller historiskt inträngande verk, inga stora linjer eller teser. Inga nyheter alltså, men acceptabla sammanfattningar för den som inte har tid eller ork att gå in närmare på saken.

Argument ”Fransmännen skapade Frankrike trots sig själva.” För författaren är det en gåta att ett land med så stora inre historiska motsättningar -provins mot provins, provins mot kungamakt, auktoritet mot individualism, kristendom mot hedendom, kyrka mot stat, påvedöme mot kungamakt, stad mot landsbygd, landsbygd mot centralstyre, Frankrike mot sina grannar, klass mot klass, bönder, borgare och adel mot varandra, etc – har kunnat bilda en fungerande nation, ett samlänkande band mellan sina medborgare. Men inte bara ett land håller ihop inåt, utan också ett land som alltid sökt expandera utåt, förfranska världen paradoxalt nog både med hjälp av en mordisk kolonialpolitik och en fantastisk intellektuell kultur. Författaren är ibland väldigt mån att påpeka det senare inslaget: ”Enkelt uttryckt kan man säga att Einstein har Descartes att tacka för sin relativitetsteori.”

Kulmen Mig veterligen saknas en sådan. Men det betyder inte att man inte kan lära sig mycket från denna bok och att den faktiskt kan fungera som en vägledare för den nyfikne turisten: här får han ju faktiskt veta någonting mer om alla de dokument han betraktar, om alla de namn han hör, om den historiska mark han vandrar på. Här finns flera index av värde: kronologi över landets många ledare, över viktigare händelser, över universitetens, klostrens och kyrkornas grundande, här finns kartor och trevliga illustrationer, samt en historisk uppslagsbok som jag med stor sannolikhet kommer att få användning av.

Slutsats ”Summeringen av den franska historien skulle kunna vara denna: plus ça change, plus c?est la même chose. Ju mer saker förändras, desto mer förblir de desamma.”

Michael Azar