Magnus Ewert Var är jag begravd?
Bonniers 2000.

Genre 60 sidor dikter.

Strategi Ewert (född -64) debuterar med en nervig, och i många stycken helt otidsenlig diktsamling. Den ovanligt tydliga och konkreta tematiken rör sig kring sorg och förlust, man skönjer en skilsmässas tydliga konturer och saknaden av barnen.

Argument Dikterna är överfyllda med parenteser, fråge- och utropstecken vilket liksom rycker sönder dem till ett slags desperat, ständigt apostroferande, existensiell och allmänpsykologisk hackighet:

Är det som lugna andtag, nära, varm andedräkt bredvid, närmre;
intill, i? (Vågor ut över huden, knappt snuddande men djupare
än innerligt.) Djupare än inuti? Är det
att längta att landa i? Är det Mina
händer åter? (Handflatorn, vända uppåt. Väntar-
uppåt?)
Stenar vilar hur de än ligger. Tyngre, och tyngre,
viktlös. Älska. (sid 49)

Kulmen Bäst är Ewert i sina mindre echaufferade ögonblick, framförallt i några fina skildringar av skilsmässobarn:

Den sexåriga flickan tappar ansiktet när hon lutar sig för långt ut ifrån
leken. Hon gråter
mycket samlat, det är redan en vana,
och frågar om jag skall vara hennes pappa. Vi står
i badrummet och jag tvättar hennes händer, kladdiga
av godis, tårar och snor, och min tröst,
mina viskningar, mina allvarsamma smekningar längs hennes rygg,
hennes små axlar, skälvande av hulkningar, min svalkande
blåst i hennes panna
gör allt bara ännu grymmare, borrar allt
bara ännu djupare
i henne. (sid 20)

Slutsats Något måste man älska. Det är tydligen viktigt.
Smakar på orden, ”jag hatar kärleken”.
Tar dem i min mun.
De smakar bra, så enkelt
är det. Jag älskar dem. (sid 11)

UKON