Carl-Göran Heidegren Preussiska Anarkister
Symposion 1997.

Genre Kan läsas som en ”zeitgeist-studie” över Weimarrepublikens krisår 1929-1933. Likaså kan den ses som en idèhistorisk betraktelse filtrerad genom Ernst Jüngers (och hans likasinnades) skrifter under Weimarrepubliken. Sist, men inte minst, är det en sociologisk fallstudie av ett samhälle, och av en grupp i detta samhälle, där ett s.k. ontologiskt undantagstillstånd är märkbart.

Strategi Att genom samhällsklimatet i Berlin under ovan nämnda tidsperiod, via Ernst Jüngers och andra s.k. nationalrevolutionärers tankar och politiska synsätt, påvisa och utreda konsekvenserna av ett ontologiskt undantagstillstånd.

Argument Ernst Jünger ser sig själv som en nietzscheansk nytänkare och som en spjutspets för det nya samhället i vardande. Hans tankar kretsar ständigt kring ett enligt honom helt nytt sätt att se verkligheten. Detta syn-sätt är helt naturligt vagt då tiden inte är mogen att fullt ut beskriva det nya, men den gamla verkligheten är desto mer uttryckt som förkastningsbar då man känner den väl. När humanism och liberalism väl försvinner kommer den nya människan, ”arbetargestalten”, endast finna sin mening i ett överindividuellt förhållande till staten. Dock är nationalstaten för snäv i den nya ordningen som inte är bunden till någon speciell geografisk yta el-ler något konstlat medborgarskap, utan till en global (”planetarisk”) arbetarmentalitet som är den totala underkastelsen till den funktion man har i det allomfattande systemet. Vad som härmed sker är att politiken fullständigt dör ut: det man har att välja mellan är att ” vara arbetare eller att inte var alls”. Undantaget till arbetargestaltens oreflekterande mentalitet är givetvis ledaren (nietzscheanska nytänkaren), vilken driver historien framåt (eller i cirklar ?).

Kulmen Obefintlig.

Slutsats Heidegren ser Jüngers filosofi som tidstypisk, men också som ofta träffande visionär. Jüngers visioner om automatisering, ekonomins- och herraväldets ”globalisering”, och politikens upplösning har ju i mycket slagit in sig i världen. Kan man då säga att det ontologiska undantaget har upphävts och en ny och allomfattande värderingsgrund för tillvaron är rådande? Det finns mycket som tyder på detta när man betänker hur (löne-)arbetaren i allmänhet agerar för något annat än det rådande, dvs inte agerar alls. Man har hittat sin plats, ja hela världen har tills vidare fallit på plats. Dock är ju historien som bekant cirkulär och någonstans här i värden kanske det lurar nya ((må hända) Preussiska) anarkister.

Anders Nilsson