Ännu en dag | Glänta

I området kring det antika Aten började det växande samhället skapa enorma grupper av människor som exkluderades från mänskligheten och politiken. Den atenska aristokratin gav då en man vid namn Draco uppgift att skriva nya lagar för att tämja de ständiga oroligheterna och upproren bland massorna. Dracos lagar, som har gett upphov till uttrycket ”drakonisk lagstiftning”, nedtecknades på lertavlor som placerades ut i städerna. Alla skulle känna till dem.

Efter dagens morgonmöte berättar Plina för mig om sin hemby. Vi sitter utanför hotellets glasdörrar och röker. Den lilla israeliska byn ligger längs gränsen mot Palestina, och innan muren byggdes brukade hon och andra israeler gå till den palestinska grannbyn för att dricka kaffe och träffa sina vänner. Förbindelserna mellan de båda byarna var – ”neighbourly”, säger hon. ”Not love, but we were neighbours”.

En dag bestämde man sig för att konstruera ett gemensamt vattenreningsverk och dra ledningar från den palestinska byn, som saknade kloaksystem, till den israeliska byn, som behövde vatten för att bevattna sina bomullsodlingar. Man skrev ett kontrakt mellan de två byarna. Dock. I Israel måste tydligen varje kontrakt mellan israeliska bosättningar och palestinska bosättningar också godkännas av en tredje part: en representant för den israeliska försvarsmakten. Mannen från armén tittade på kontraktet som de båda byarna hade skrivit och nickade, det såg bra ut. Han krävde bara en ändring: om de båda parterna en dag i framtiden skulle komma att bli oense, skulle tvisten inte lösas i den domstol som vid tidpunkten i fråga hade auktoritet över området, vilket var det sätt på vilket kontraktet var utformat, utan av domstolen i Jerusalem, oavsett hur läget kunde komma att se ut i framtiden. Den palestinske representanten kunde omöjligt gå med på detta: det vore politiskt självmord, kanske också verkligt självmord.

”And what do you think happened?” säger Plina och kisar mot mig i det starka ljuset. Hennes grå hår lyser som silver.

”They didn’t build the thing”, säger jag och askar i en blomkruka – och hur kan förresten den där palmen överhuvudtaget växa i drivan av fimpar som täcker den torra, bruna jorden?

”They built it. How?” Plina sträcker fram handen och möter min blick. Hon har någon sorts blödning i ena ögonvitan. Hennes ansikte är levande, som en levande sten, som havet har fårat, ett ansikte som har sett ett sekel dö och nu ser ett nytt födas. ”With a handshake between the israeli and the palestinian representative. They shook hands, and it was enough. They built it, and now there is a water-reservoir, with birds and all that” – hon gör en gest i luften, allt det där romantiska, fåglar, vattenreservoaren som speglar himlen.

Jag nickar. Jag tänker på muren som nu har byggts. Plina kan se den från sitt hem, säger hon, en sex meter hög, grå mur. Jag tänker på de som växer upp med denna mur, på hur den förvandlar dem, deras hjärtan, tankar.

I den atenska natten: grupper av vänner, och förälskade par – alla dessa kroppar, med ansikten, händer som rör vid varandra.

Det finns ingen lag som kan användas för att hindra oss från att åka. Ändå hålls vi kvar. Och vad gör EU? Ingenting. Vad säger Bildt? Han är tyst. Vissa av oss som är här är mycket arga på den grekiska regeringen, kallar Grekland för ett fascistland, och så vidare. Men det är som med Israel, tror jag, och som med alla länder som handlar emot rätten: deras handlingar sker i det tomrum som andra lämnar, med sin tystnad, med sin inaktivitet.

Igår natt när kom hem från middagen, trött, tom, satt Christos, en av de grekiska passagerarna, på sin motorcykel utanför hotellet. Han hade sin hjälm i knät, väntade på någon. Han sa att han skämdes för sin regering, sitt land.

De sköt tårgas på Syntagma igår igen.

Helena och Erik har idag gett sig av till lastbåten. Även andra saker har skett. Det är svårare att skriva nu för det finns mycket jag inte kan skriva om. Vad vi tänker, vad vi kommer att göra, vad som planeras inför framtiden. Ingen kan heller veta som kommer ske i framtiden, det är därför den är framtiden. Den är öppen.

För oss som är passagerare på den svensk-grekisk-norska båten har det varit en dag av beredskap, stor anspänning som mynnar ut i intet. Victoria, en av våra läkare, säger att vi måste vara medvetna om att Israel nu bedriver en utmattningskampanj mot oss.

Den kanadensiska båten har nu bordats.

Från Israel och Grekland kommer nu det skamliga förslaget att de tillsammans kan stjäla vår last och föra in den i Gaza via Ashtod, där också det fängelse där förra årets passagerare hölls inspärrade ligger.

Niklas talar om Wikileaksdokument i vilka israeliska diplomater säger att Gaza hela tiden måste hållas på kollapsens rand. ”On the brink of collapse.”

En annan tid nu. En annan berättelse om ord, beredskap, handling. Min far är sängliggande och behöver vård dygnet runt. Vem ska ta hand om honom? Inte jag, jag har mitt liv, jag måste kunna resa, röra mig, jag kan inte vara hemma jämt. Vad kan jag säga till honom? Jag säger ingenting, under många månader, många år egentligen. Jag vill inte ge upp hela mitt liv för att ta hand om en döende man, inte ens om denna man är min far. Och ändå. Han är min far. Vem ska ta hand om honom? Frågan plågar mig, men jag vet inte vad jag ska göra, det är omöjligt för mig att hjälpa honom. Så börjar jag förbereda mig för att göra denna resa, och jag vet inte vad som sker med mig då, men något i mig öppnas och jag ringde till pappa en kväll och säger att jag kan ta hand om honom ändå, att han kan komma till min lilla lägenhet och bo där, att han får vara där i sitt långsamma döende eller sitt överlevande – vilket det än blir. Fast det var omöjligt säger jag det. Jag står i mitt fönster och ser ut över Göteborg, på alla ljusen, och förstår inte vad som sker med mig.

Nu är det senare: en eftermiddag för några veckor sen när jag besöker pappa varje dag på det hospice som han hamnar på. Det är svensk sommar utanför fönstret, jag sitter på hans sängkant och tittar på blåklockorna i backen utanför fönstret. Han ville inte bo hos mig, förstås, han visste, liksom jag, att det var omöjligt. Hans hår är vitt. Jag håller hans hand. Han säger till mig då, några dagar innan jag reser ner hit till Aten, med sin raspiga, trötta röst:

”Du förstår inte vad du gjorde när du sa till mig att jag fick bo hos dig.”

”Jag förstår”, säger jag, och kramar hans hand hårdare. Vi är båda oroliga att han kommer dö när jag är där nere.

”Tänk dig att du sitter i en behållare av plåt. Det finns inga fönster och du sitter i mörkret och bankar på väggarna, men du kommer inte ut”, säger han. ”De har satt dig där och sen svetsat igen hålet.” Han andas tungt, långsamt, jag ser bröstkorgen häva sig under filten. ”Dina ord var som om någon satt en spik mot utsidan av plåten och tagit en hammare” – han håller upp handen som om han svingar en hammare, och gör en hastig, våldsam rörelse – ”och slog! Bam!” Han hostar. Han har något sorts ringar i de bruna ögonen, alldeles blå ringar kring pupillerna – det är någon förslitningsskada eller begynnande ögonsjukdom. ”Och lite, lite ljus kom in, och jag kunde titta ut på världen där ute. Och det förändrade allting.”

I Haaretz igår natt fanns en bild på en pojke på Gazas stränder. Han viftade med en enorm, grekisk flagga. Edda säger att man demonstrerar för oss också i Gaza, för att vi ska få åka ut på internationellt vatten. Hon säger att de har en modell av en båt, eller kanske en vanlig liten båt, som de går runt med, medan de ropar.

Men vi hålls kvar ännu en dag.