2019-03-05 ”Det här är ingen dröm”

Jag packade min ryggsäck, Bresh satt på golvet och strök sin pappas skjorta. En av mina gamla vänner från vandringarna i bergen, farbror Mahmoud, kom fram och kramade mig välkommen. Jag kunde inte förstå att vi var tillbaka i Iran.

Jag rörde mig fram och tillbaka i rummet, betedde mig som om jag packade vidare, vågade inte vända mig till Bresh och fråga henne. Är man tillsammans med någon i ett rum kan man inte plötsligt fråga: “Varför är vi här?”. Till slut gick jag ändå och satte mig på golvet bredvid henne. Hon sa: “Jo, vi är tillbaka.” Jag frågade: “Är du säker? Vi är inte här på resa, för att fira nyår till exempel?” Sorgset, med tungt röst, sa hon: “Nej. Vi kunde inte stanna. Vi kunde inte.” “Vad ska vi göra nu?”, frågade jag. “Jag tror det är bra om du beter dig som om du verkligen är sjuk”, sa hon, “och på så sätt tar dig tillbaka”. Hennes svar gjorde mig både rädd och arg. “Är du säker på att vi inte drömmer?” Hon sa: “Nej, det här är ingen dröm.”

Frågorna i mina tankar blev bara fler: Varför var vi här båda två? Bresh är till och med gift, vad har hänt med hennes man? Såvitt jag vet har jag (åtminstone för tillfället) uppehållstillstånd i Sverige, vad har hänt med det? Varför föreslår hon att jag ska spela sjuk, har hon glömt hur mycket vi gått igenom för att få stanna? Har hon glömt vad smugglaren tog betalt? Vet hon inte att det inte gör någon skillnad om jag dör här, har jag inget uppehållstillstånd kommer de inte ge mig ett ändå?

Jag kämpade för att minnas hur och varför vi kommit tillbaka, men kom inte ihåg någonting. Vi hade återvänt från varsitt liv i varsitt land, och bodde nu i samma hus, med våra båda familjer? Det märkliga var att mitt i allt detta så höll jag kontakten med min gamla vän Roozbeh via mobilen, vi planerade en vandring dagen därpå. “Jag tar med mig en flaska vatten, kan du ta med te? Jag har kakor också. Jag börjar gärna tidigt så att vi kan se soluppgången från toppen.” Det kändes som att vi klättrat ihop förra helgen, jag upplevde inga avstånd alls.

Vi var tillbaka i Iran för att leva med våra föräldrar. Men eftersom vi alla blivit fattiga kunde ingen hyra ett hus. Därför delade vi ett gammalt, stort och nedgånget hus med ett antal andra familjer. Varje familj hade ett rum, någon halva köket eller en bit av hallen. Eftersom vi alla var fattiga och ingen egentligen lämnade huset stod en man i hörnet av innergården och sålde basvaror till oss som bodde där: ägg, bönor, godis till barnen. Jag köpte en flaska vatten av honom.

Medan jag packade min ryggsäck, samma grå och orange som jag alltid har, var jag, trots att jag inte kunde få svar på någon av mina frågor, upprymd över att jag skulle kunna återvända till bergen, den bästa plats jag vet. Samma klippskrevor, samma torra, långa passage till toppen. Jag skulle återigen övertala de andra att gå tillbaka ner längs bergets andra sida och svänga snett till höger för att komma till Meyveleh, min favoritkälla, som omges av små, gröna buskar.

Jag rörde mig runt i det fallfärdiga huset, och lika glad som jag var över att snart få återse bergen, lika stressad var jag över att vara tillbaka i Iran. Intensiteten i mina känslor fick mig att tänka att det trots allt måste vara en dröm. En tanke som jag inte kunde dela med någon, eftersom den skulle framstå som absurd i verkligheten. Det var kväll, vi hade lagt ut våra madrasser på golvet som saknade mattor. Jag kröp ner under mitt täcke, ställde klockan på 05:30 för att vakna i tid för vandringen och tänkte samtidigt att det enda sättet att bevisa att jag drömde var att somna, och så skulle både jag och de andra se var jag vaknade morgonen därpå.

Exakt 5:30 ljöd alarmet. Jag vaknade och såg min ryggsäck stå öppen, lutad mot väggen, redo för bergen. Det var ännu nästan helt mörkt, men jag såg mig omkring i rummet och det var lika nedslående som skrämmande att gå upp, lägga ner de sista sakerna i väskan och hänga den över axlarna. Jag gick mot dörren som skulle ta mig ut på innergården, men kom bara halvvägs. Sedan vaknade jag i mitt rum utan mattor i Sverige, ryggsäcken stod lutad mot väggen.

2019-02-26 En dröm som nästan besannades

Nej, jag åkte definitivt inte till Iran. Men Iran kom på något sätt till mig, när jag för en stund bytte plats och omgavs av andra människor.

Jag reste till Grekland för att träffa en av mina släktingar. Inte vilken släkting som helst utan en jämnårig kusin som jag, en gång i tiden, varit nära vän med. En dag för säkert femton år sedan, i norra Iran, lärde hon mig att dra halsbloss. Hon var en bra lärare, och en vän som var nyfiken på det mesta. Våra familjer var inte särskilt förtjusta i varandra, men medan de höll det avstånd släktingar kan göra, så höll vi fast vid vår vänskap och lät inte de vuxnas konflikter påverka oss. Fram till dess att hon gifte sig och vårt band klipptes.

–

Jag landade på Mykonos och det stod omedelbart klart att jag inte längre var i Sverige. Svårare var det att förstå huruvida jag var i Iran eller inte. Som alltid när jag reser till nya platser letar jag efter likheter, för att inte glömma hur Iran ser ut. Det var människor överallt, med cigaretter i händerna och kläder i varken svart eller beige, kvinnor med osvensk sminkning. Luften var full av avgaser, berg i fjärran.

Min kusins ansikte hade inte förändrats. Hennes kropp var som jag mindes den, och när jag kramade henne var lukten välbekant. Jag har varit i Sverige i sex år nu, innan dess sågs vi inte på åtta eller nio år. Så jag var uppspelt över att se henne. De första timmarna av vårt återseende var spännande. Sedan började vi förvåna varandra med att nästan inte hålla med varandra om någonting, några gamla filmer och låtar var allt vi hade gemensamt. Hon var arg över att jag blivit svensk, och jag i min tur tänkte att Iran måste ha blivit något av ett mentalsjukhus om hon skulle föreställa en av de klokaste.

Hon tyckte att jag blivit bortskämd och jag tyckte hon blivit slarvig och falsk. Medan jag alltid tänkt på mig själv som bortskämd i Iran tycktes hon se på sitt liv där som hederligt, rimligt. Hennes resa till Grekland organiserades av en iransk grupp som påstod sig bestå av konstnärer för att få visum att resa till Europa och tillbaka – medan stora delar av folket i Iran svälter så reser de utomlands för nöjes skull. Även om det inledningsvis var skönt att omges av iranier som fortfarande bor i landet så erfor jag snart samma stress som i mina drömmar, då jag plötsligt tror mig vara tillbaka i Iran. Tiden jag tillbringade med Noura, en kvinna från Libanon (i gruppen ingick även några konstnärer från Libanon och Israel), blev mitt bästa minne från resan.  

Att vi båda förändrats gör egentligen inte så mycket. Det skrämmande var våra reaktioner på förändringen. Hon gick till angrepp mot allt jag sa, jag svarade med förtvivlan. Jag vet att hon gjorde som man gör i Iran, det var ett sätt att agera som i högsta grad existerade även när jag levde där. Och jag är säker på att jag bär med mig en del av det sättet att vara. Men det faktum att jag är en del av det innebär inte att jag godtar att det är så vi ser på varandra.

Det här innebär att jag inte bara är i krig med den iranska regimen – inte heller råder fred mellan mig och det iranska samhällets värderingar, sättet att se på tillvaron som råder där. Väl tillbaka i mitt trygga rum i Göteborg sa jag till mig själv: Ta det lugnt, du är i Sverige nu. Bara ett ögonblick senare slog stressen till: Om det var så här att träffa min kusin, hur kommer det att bli att träffa min mamma?

2018-06-13 På fabriken

Vad är det mer än sorg som gör det omöjligt för mig att skriva? Offentligheten? Att göra mig själv synlig för alla de som känner mig och alla som inte känner mig? När jag började skriva var jag bara ett namn. Ibland inte ens det, utan bara ”den som skriver för Glänta”. Jag och läsaren var oidentifierbara för varandra. Inte för att jag valt att vara anonym, utan för att min situation såg ut som den gjorde och för att jag ännu inte hade någon relation till den här platsen.

Men tiden gick och jag lärde känna staden och staden lärde känna mig. Varje dag ökade antalet bekanta ansikten och namn. Jag blev samtidigt ett bekant ansikte för staden, vi var inte längre som något förlorat litet ting för varandra. Men jag fortsatte skriva om mitt liv på samma sätt som förut. Nu för tiden vet jag vem jag är och jag kan minnas vem jag var och ville vara. Men den skillnaden kan inte staden se, eftersom jaget är detsamma i de texter jag gjort mig själv bekant genom. Min identitet är betydligt mindre självständig. Jag finns tillsammans med mina texter och de jag träffar tror sig på så sätt redan veta allt om mig. Man är det man publicerar. På Facebook, eller det skrämmande Instagram. Alla dessa sidor man håller sig aktiv på för att ta del av en sorts simulerad glädje, plågsam eftersom vi bara publicerar sådant vi tror att vi borde och väljer bort merparten av oss själva. För att man vill skapa sig en identitet, och kanske nå någon.

I själva verket får alla foton och allt jag lägger upp – eller för den delen alla kvällar på litteraturarrangemang eller konstbarer dit jag går för att synas – mig att långsamt förlora min identitet. Jag blir mer och mer alienerad. Jag lägger upp en bild eller en text så att någon jag knappt känner kan se den och bilden eller texten driver iväg från mig på den väg samhället valt åt den. Texterna och bilderna är mitt arbete och samhället är fabriken, det är där jag arbetar. Varje dag ökar avståndet till mig själv. Ett avstånd som också letar sig in i texterna jag skriver för bloggen, ett annat slags avstånd än det som anonymiteten gav dem när jag började skriva. Det har blivit allt svårare att veta när jag är på fabriken och inte.

2018-05-28 Spela spelet

Jag visste inte vad som skulle hända men det var så här det blev: jag fick tre års uppehållstillstånd, med allt som kommer med det. Kanske kan man säga att det var som ett paket och paket skiljer sig åt beroende på vem som får det. Att leva innebär olika saker för varje människa, så även om man skulle få samma paket som någon annan så påverkar ditt eget sätt att ta emot det, din egen karaktär, paketet när du väl har det i din hand.

För mig blev livet svårare, mer ledsamt och komplicerat. Vintern blev mörkare. Och sommarens ljus svider i mina ögon. På morgonen är det plågsamt att dra ifrån gardinerna och släppa in det skrämmande ljuset i mitt rum. Vakenheten. Jag längtar inte efter den, men står öga mot öga med den varje dag. Det är därför denna text, som Glänta skulle fått redan i februari, kommer först nu, i maj. Och att den återigen är skriven på persiska och översatt, trots att jag bestämt mig för att skriva på svenska.

Motivationen som fick mig att strida för uppehållstillståndet, för det som är min rätt, och som jag också är övertygad om är andra människors rätt, all den ideologi och hela den armé som mobiliserades för denna strid, gav mig kraft under den tiden. Jag vill inte tillbaka dit där jag befann mig som asylsökande. Men det gör inte på något sätt den här smärtan mindre. Nu är det som att jag tagit mig vidare till en ny nivå, en som jag inte kunnat få att stämma överens med mitt sätt att förstå världen. Jag har behövt träda in på en ny spelplan och jag tycker inte om hur den är upplagd. Så jag har inte kunnat spela. Det framstår som ett alltigenom kapitalistiskt spel ­– nu handlar allt om vilka språk du kan, hur mycket du studerar, i vilket område du bor, hur mycket du reser, hur många böcker du gett ut, det vill säga hur framgångsrik du är i samhällets ögon. Det är en strid jag aldrig velat ta. Om det är det spelet jag måste spela kunde jag lika gärna spelat lyckligt gift, framgångsrik hustru i Iran. Allt detta livsstilsskryt är epidemiskt och jag slår det ifrån mig nästan automatiskt. Vilket gör mig till en förlorare. Istället för att spela spelet eller strida emot det har jag stängt in mig i mitt rum, utan att ens träffa den som jag delar lägenhet med. Det enda jag gör är att gå på vilka fester som helst för att försäkra mig om att det inte finns något utrymme över för mig att spela det där spelet.

En kväll bestämde jag mig för att gå på Textivals avslutningsfest, även om jag egentligen var helt slut. Göran var där och vi hade inte setts på länge, vi gick ut och tog en cigarett och vi pratade om mitt skrivande. Hans vänliga sätt att föreslå att ”Kanske skulle jag sätta en deadline åt dig, vad tror du om fredag?” gjorde att jag inte kunde låta bli att ta tag i det osynliga rep som svingades mot mig genom det svarta hål där jag befann mig. ”Fredag blir jättebra”, sa jag. Chefen i ljusbruna kläder var mitt osynliga rep den kvällen. Att jag sa ja till fredag innebar att jag trots allt insåg att jag ändå befann mig i spelet, och att man i alla spel går vidare till nästa nivå när man klarat den man just spelat. Men den nya nivån är alltid svårare och till en början förvirrande eftersom man ännu inte vet vad man förväntas göra.

Ibland tänker jag att all min trötthet och mitt hat är resultatet av den stress och smärta som livet utan uppehållstillstånd innebar. Eller så är det för att jag helt enkelt inte passar in i den här världen så som den är utformad. Vad det än handlar om har jag bestämt mig för att spela spelet, men med mina egna metoder. För även om jag inte är någon spelare, så är jag en krigare.  

2018-02-07 Välkommen till Sverige

Jag hade nu alla dokument som en person behöver för att resa, så jag var så glad att jag kunde åka och se dem efter alla dessa år och allt som hänt och inte hänt. Anis systrar, vänskapen som finns kvar av alla vänskaper från Iran.

Mamma och Ani var kollegor på gymnasiet, och när Anis mamma dog blev Ani som en mamma för sin familj. Trots våra djupa skillnader var vi en stor familj av vänner. Under mina sista år i Iran var vi tillfälligt grannar, och eftersom jag var en och de var flera, brukade jag gå hem till dem.

Våra liv var sammanflätade i åratal, och nu efter ungefär sex år var systrarna återigen på samma plats, och jag var den som åkte ”dit”. Med skillnaden att de nu inte var vid nästa dörr utan i nästa grannland, Norge!

Vi var tillsammans i tio dagar; vi pratade om allt och alla, vi åt iranska rätter, tog onödiga klädköp, drack kaffe och gick i den vackra vintern i Tromsö.

Om kvällen, efter våra middagar, kunde jag inte stanna inne i huset på grund av min iver att gå ut i de ljusa nätterna. Jag kunde inte tro att mina ögon äntligen såg Dostojevskijs vita nätter, och inte bara läser om dem!

Semestern gick över. Systern i Tromsö stannade i sitt hem, en syster åkte hem till Kristianstad, och jag återvände hem till Göteborg, där jag hälsades välkommen på ett speciellt sätt.

Efter en lång flygning fick jag min resväska, som var trasig på flera ställen. Jag gick till lämplig del av flygplatsen, där många passagerare väntade med repad eller bruten bagage. Efter att ha väntat ett tag och fyllt i något formulär, gick jag till utgången. Det var öde och de flesta passagerarna var borta, men plötsligt kom tre poliser fram till mig och i stället för att åka hem ledde de mig till ett annat rum. Utan någon förklaring lade en av dem min resväska på bordet och började fråga och fråga mig saker. Hennes frågor tog aldrig slut, i varje svar plockade hon upp nästa fråga och kontrollerade samtidigt de tomma fickorna av kläderna i resväskan.

En annan polis kom och tog min ryggsäck. Jag sa: “Har det hänt något? Är det något problem?” Lugnt svarade den första polisen “Nej”, bara för att fortsätta med frågorna: “Hur många gånger om året åker du till Norge?”

På andra sidan rummet såg jag att de hade en ung kille, som också hade utländskt utseende, och började kontrollera honom också.

Efter att polisen noggrant kontrollerat hela resväskans skadade kropp hjälpte jag henne att stänga dragkedjan. Sedan tog hon mig till ett mycket litet rum. Jag fick ta av mina kläder för att hon skulle kontrollera dem och min kropp också. Tyvärr fanns inget speciellt där så det hade slösat bort bådas vår tid.

Men polisen som hade min ryggsäck visade mitt pass och sa: “Vad är det här?” Jag sa: “Mitt pass”. “Vilken typ av pass är detta?” Jag sa: “Alltihop står skrivet där, på svenska” (eftersom jag hade talat hela tiden på engelska). ”Var kommer det ifrån?”, frågade han. Jag sa att passet är tryckt i Sverige, det är det pass som Sverige erbjuder till flyktingar. Han muttrade något och sen frågade han igen: “Var är ditt pass?” Jag sa: “Detta mitt pass, jag har inget annat pass.” Han tittade på det igen, med missnöje och överraskning, som om han aldrig hade sett någonting sådant i det här livet, trots att det är en flygplatspolis vi pratar om.

Från det ögonblick passproblemet startade kände jag mig så stressad. Jag trodde att kanske är det som med mina tidigare LMA-kort, att det inte är giltigt för någonting? Eller är det som mitt falska pass och visum från Iran?

Trots att jag personligen betalat för passet på Migrationsverket och hämtat det där själv, förstod jag inte hur jag bara litat på några papper och åkt utomlands med dem! Självklart vet jag att det verkar dumt att tänka på det sättet, men han var flygplatspolis och om det är en sak som han borde känna igen är det pass, något slags pass, åtminstone ett svenskt! De gav mig ryggsäcken och passet och resväskan med missnöje, och tryckte på en knapp för att öppna dörren ut. De släppte ut oss båda två, den utländska tjejen och den utländska pojken.

Landvetter kunde inte välkomnat mig mer uppjagat än detta: genom att ifrågasätta mig och alla olika sorters papper som vi hade kämpat för det under alla dessa år!

2018-02-01 Tillbaka på jorden

Om du kommer ihåg, jag heter Samira, och jag brukade skriva här länge tills den stora saken hände, orsaken till att jag började skriva här. Men sedan den stora händelsen inte var så stor att inte behöva fortsätta skriva, så jag kom tillbaka hit och enligt alla papper, pass och kort jag fick finns jag officiellt nu, men med namnet Samyra (som jag behöver rätta till så snart som möjligt).

Hur som helst, förändringen hade hänt, och förvirringen och inkonsekvensen med de nya villkoren hade kvarhållit mig i flera månader och hindrade mig från förändringens arbetsflöde!

Samtidigt kom deadline för min bok närmare och närmare, och jag skrev fortfarande ingenting, men jag trodde, eftersom jag vanligtvis läser flera böcker på samma gång, att jag kan göra samma med att skriva. Det helt enkelt fungerade inte att samtidigt skriva för boken och för skriva bloggen som rutin.

Jag insåg instinktivt (för att det inte fanns någon erfarenhet alls) att om jag ville skriva en boktext, var jag tvungen att bara göra en sak, plus att den kära översättaren flyttade till Stockholm och eftersom vi vanligtvis använde ögonkontakt som en viktig del av översättningen blev fallet mer komplicerat, och avbrotten blev längre.

Nu har den intensiva tiden gått och chocken av den stora händelsen har krympt, och jag är tillbaka på jorden igen. Nu vill Glänta att jag ska skriva, jag vill skriva, översättaren är långt borta, jag kan fortfarande inte svenska (inte länge sedan jag började SFI), men jag måste skriva, så jag skrev och gav texten till Glänta för redigering.

Men kom ihåg om du läser texten och träffar mig dagen efter i gatan, förvänta dig inte att jag hälsar på svenska! För att det är sant att jag skrev detta och gör mitt skolarbete, men jag kan fortfarande inte komma till dig som en cool tjej och säga ”Hur är läget?”. 

2017-06-25 Lukten av sol

Under mina första tjugonio år i livet lämnade jag inte Iran. Från det att jag var liten till någon gång under mina tonår var det mer eller mindre omöjligt att lämna landet. Och senare, när det blev mode att resa till Dubai eller Turkiet och det plötsligt låg en resebyrå i vartenda hörn som organiserade gruppresor till dessa länder, så gjorde varken jag eller mamma det. För hela poängen med dessa resor var att shoppa och shoppa, och sedan återvända hem och berätta för andra att man varit i Antalya över sommaren. Vilket fick oss att hellre vara de som aldrig varit i Dubai eller Turkiet.

Efter tjugonio år i Iran gick min första och enda utomlandsresa till Sverige. Ett land som enligt de människor runtom i världen som inte är svenskar sägs vara en speciell plats. Vädret, hur samhället fungerar, hur människorna är. Också i detta land blev det omöjligt för mig att resa utomlands. Så i min värld finns bara två alternativ: antingen ser människor och platser ut som de gör i Iran, eller så ser de ut som i Sverige.

För några veckor sedan lämnade jag det här landet för första gången sedan jag kom hit för fem år sedan. Ögonblicket då flygplansdörren öppnades och luften letade sig in i planet trodde jag att jag var tillbaka i Teheran. Luften i Barcelona doftade av sol. Så luktar luften i Teheran. När jag senare gick omkring i staden, bland avgaserna på de asfalterade gatorna, och iakttog hur männen lät sina blickar följa förbipasserande kvinnor och kanske ropade någonting efter dem, kvinnornas smink och deras sätt att klä sig, middagarna som intogs framåt tiotiden på kvällen, så framstod allt detta som så fullkomligt osvenskt att det måste vara Iran jag kommit till. Mer än vad jag njöt av att vara i ett nytt land, i en ny kultur bland nya människor, så fann jag mig själv vandra omkring i Teheran.

Jag är säker på att min hjärna sakta, sakta kommer förstå att jag inte behöver leta efter Sverige eller Iran i varje ny plats. Den kommer att lära sig att fem år utan papper eller pass är över nu. På samma sätt som den tidigare lärt sig att mina tjugonio år i Iran är förbi. Men nu när jag tänker tillbaka på resan så har jag en förvirrande känsla av att inte veta om det är Barcelona eller Teheran jag längtar tillbaka till. Jag tror att jag borde åka dit igen, och se till att hela tiden påminna mig om att jag är i Spanien, Spanien, Spanien. Det vill säga, om mataffärerna fulla av frukt, stadens arkitektur, trafiken och sexismen tillåter mig. Och om den vänliga kaféägarkvinnan går med på att låta mig betala för den lilla, utsökta kakan på mitt fat som hon serverar till kaffet, istället för att på iranskt manér skaka på huvudet och säga: Nej, nej, kära du, den är till dig.

2017-04-20 Mitt liv i väntrummen

Jag sitter i Arbetsförmedlingens väntrum. Det verkar vara där jag ska tillbringa resten av mitt liv, i väntrummen, på Skatteverket, banken, Migrationsverket, sjukhuset, Försäkringskassan …

Några veckor efter att Migrationsverket meddelat att jag fått uppehållstillstånd kommer en kallelse till Skatteverket. Jag ska vara där mellan klockan 11 och klockan 16, och jag uppmanas ta med mig något att äta. De tycks ha planerat en fullspäckad dag.

11:00, Migrationsverkets rum: ”Grattis! Du har fått ett treårigt uppehållstillstånd i Sverige. Från och med den dag då beslutet delgavs dig har Migrationsverket inte längre något ansvar för dig. Den ekonomiska ersättning du fått upphör från och med idag, och Socialtjänsten har istället ansvar för din tillvaro.” Jag frågar om Migrationsverket kan hjälpa mig att hitta ett boende. ”Ja”, får jag till svar, ”om du kan tänka dig att bo på ett av asylboendena tills de hittat placering åt dig. ”Menar du alltså”, frågar jag mannen framför mig, ”att om jag bor kvar där jag bor nu, istället för att ta ett rum på asylboendet från någon annan som behöver det, och ni därmed inte behöver stå för mitt uppehälle, så kommer ni inte heller att försöka hitta ett boende åt mig?” Mannen svarar: ”Jag vet att det inte riktigt går ihop, men det är så det funkar. Du kan bara erbjudas boende via Migrationsverket om du är boende på en av anläggningarna.” ”Ungefär hur lång tid kan jag i så fall tänkas behöva bo där innan jag kan erbjudas ett boende?”, frågar jag. Mannen svarar: ”Du vet hur det är att hitta lägenhet i Göteborg, det kan ta åratal. Här har du några broschyrer, förresten, information som kanske är bra för dig att ha med dig. Jag följer dig till väntrummet och så kan du sitta där tills du blir inkallad i nästa rum.” ”Merci”, säger jag.

12:30, Arbetsförmedlingens rum: ”Välkommen! Det här är Arbetsförmedlingen. Vårt uppdrag är att hjälpa dig att etablera dig här, hitta ett jobb eller om du vill fortsätta studera. Berätta gärna för oss vilka jobb du tidigare haft, och vad du studerat. Vi har också en tiominutersvideo som vi kan titta på tillsammans, för att komplettera min presentation.” ”Har du några frågor?”, säger kvinnan när filmen är slut. ”Det verkar som att allt du berättar om kräver att man har sina fyra sista siffror, och jag väntar fortfarande på mina. Betyder det att vi inte kan göra särskilt mycket idag?” ”Ja”, svarar hon, ”tyvärr måste vi invänta dem.” Hon räcker fram ett visitkort med huvudkontorets adress och ber mig gå dit när jag fått ett fullständigt personnummer. ”Här får du med dig några kataloger och broschyrer som du gärna får läsa igenom”, säger hon. ”Merci”, säger jag.

13:30, Försäkringskassans rum: ”Hej och välkommen. Vi på Försäkringskassan har hand om din ersättning medan du ingår i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Men för att sätta igång den processen behöver vi dina fyra sista siffror. Här har du några broschyrer med mer information om oss och vår verksamhet, de får du gärna ta med dig. Har du några frågor?” ”Ska jag komma tillbaka hit när jag har mina fyra sista siffror?”. ”Ja”, säger kvinnan, ”kom till vårt huvudkontor när du fått dem, så sätter vi igång.” ”Merci”, säger jag.

15:00, Göteborgs stads rum: Jag kan faktiskt inte minnas vad Göteborgs stad ansvarar för, vilket deras uppdrag är, eller vad de säger till mig den här dagen, men jag får några broschyrer med mig hem, information om vilka de är, och en adress till deras huvudkontor.

Klockan är fyra och arbetsdagen är slut, för tjänstemännen på Skatteverket och för mig. Slutkörd, utan att egentligen ha fått någonting uträttat, lämnar jag huset. På vägen ringer en vän och gratulerar mig till mitt uppehållstillstånd. Han har fått sitt bara några månader tidigare. ”Har du fått ditt uppehållstillståndskort?”, frågar han. ”Nej”, svarar jag, ”vad är egentligen ett uppehållstillståndskort? Och varför har ingen pratat med mig om det? Jag har gått från mötesrum till mötesrum idag, men inte förrän någon som själv just fått uppehållstillstånd ringer mig så får jag reda på detta.” ”Okej”, säger han, ”det är egentligen det du ska ha först, innan du gör allt detta, och du måste ansöka om det hos Migrationsverket. När du är där ska du förresten passa på att ansöka om resehandlingar också.” ”Ingen har sagt ett ord om något av detta till mig”, säger jag, ”är det inte märkligt att det är du som ska berätta det för mig?” ”Det verkar vara så det går till”, svarar han, ”jag fick också reda på det från en vän.”

Jag gör som han sagt, i den ordning han sagt, och kortet kommer så småningom på posten. Några dagar senare går jag till Migrationsverket för att hämta ut mina resehandlingar. ”Vi har dina papper här, det blir trehundrafemtio kronor.” Jag sträcker fram pengarna till receptionisten. ”Tyvärr”, säger hon ”vi tar bara kort”. ”Men detta är Migrationsverket”, säger jag, ”ni vet ju att de allra flesta som kommer hit inte har något kontokort. Jag har inget kontokort.” ”Jag är ledsen”, säger hon, ”men det är så det är, jag kan inte göra något åt det.” ”Kan du dra ditt eget kort och så ger jag dig pengar?”, föreslår jag. Hon svarar: ”Nej, men gå ut i väntrummet och be någon om hjälp där.” Jag ser mig omkring efter en blond person. I Migrationsverkets väntrum är sannolikheten närapå hundraprocentig att vilken mörkhårig person som helst befinner sig i samma situation som jag och därmed inte har något kontokort. Och sannolikheten att vilken blond person som helst i samma rum inte har ett bankkonto nästan lika med noll. Jag går fram till en tjej som sitter och läser, förklarar situationen med en mening och hon följer, förbluffad, med mig fram till receptionen och betalar med sitt kort. Eftersom ingen av oss har växel ger jag henne fyra hundralappar. Jag köper mitt trehundrafemtiokronorsresedokument för fyrahundra kronor, stoppar ner det i min väska och går därifrån.

Till slut anländer mina vackra fyra sista siffror på posten. Jag går till Skatteverket för att ansöka om ett id-kort. ”Har du betalt avgiften”, frågan kvinnan bakom disken. Hon ger mig ett inbetalningskort och säger ”Det kostar fyrahundra kronor, du kan gå till banken och betala det och sedan komma tillbaka hit. Om du har möjlighet kan du också betala på nätet.” Att hon säger ”om du har möjlighet” gör mig glad, det betyder att hon är medveten om något som de flesta på den här typen av kontor inte verkar veta något om.

Dessvärre är den närmsta bank jag kan komma på Swedbank på Järntorget. Jag vill verkligen inte dit igen. Bara att röra mig i närheten av den platsen får mig att må dåligt. Jag försöker prata mig själv tillrätta, säga förnuftiga saker som att det som har skett har skett, nu måste jag hur som helst gå dit, det har med mitt arbete att göra och jag måste utföra min uppgift, det finns inte tid att vara drama queen. Jag går dit. Sätter mig i väntrummet och väntar i tjugo minuter. När det är min tur räcker jag fram inbetalningskortet och säger: ”Jag skulle vilja betala det här.” ”Har du ett konto i vår bank?”, frågar receptionisten. ”Nej”, svarar jag, ”jag vill bara betala den här avgiften till Skatteverket”. ”Jag är ledsen”, säger hon, ”men om du inte har något konto i vår bank så kan vi inte hjälpa dig.

Återigen står jag inför att be någon annan betala för mig. Jag ringer en vän som är på jobbet och han betalar via sin internetbank. Sedan går jag tillbaka till Skatteverket. ”Nu har jag betalt avgiften.” ”Kan jag få se kvittot”, ber kvinnan bakom disken. Jag förklarar att betalningen gjorts på nätet, och hon ber om en skärmavbild där betalningen syns. Jag ringer min vän igen och han skickar över en bild som jag visar för kvinnan. ”Tack”, säger hon, ”det kommer ett brev på posten när det är dags att komma tillbaka och hämta ut ditt id-kort”.

Jag vet inte hur länge till jag kommer att vara beroende av att störa någon i ett väntrum eller på jobbtelefonen för att be hen betala sådant som står i mitt namn och ska betalas av mig.

Åter i Arbetsförmedlingens väntrum: jag har fått mina fyra sista siffror och gått hit och satt mig och väntat. Till slut blir jag inropad, men bara för att informeras om att jag ska gå hem igen och vänta på en kallelse som kommer med posten.

2017-03-03 Ett före och ett efter

Sedan det positiva beskedet kom från Migrationsverket strax innan jul har jag väntat på en synlig förändring i mitt liv. Att jag ska få börja läsa svenska, få mina fyra sista siffror, kunna resa igen, att jag ska förlora de vänner som inte tycker att jag är intressant när jag inte längre är flykting, eller för den delen att jag med min nya, svenska identitet ska hitta nya vänner. Eller egentligen vad som helst som är ett tecken på att någonting förändrats, att det är skillnad på före och efter. Men inget sådant tecken har dykt upp, inte förrän i förrgår kväll.

Jag har väntat länge på att få se Trentemöller. Hans musik har det senaste året varit ett soundtrack till de omtumlande, bra dagar jag haft, och jag har längtat efter att gå på någon av hans konserter. När han bestämde sig för att spela på Pustervik skaffade jag mig en biljett så fort de släpptes. Jag köpte den trots att jag tidigare inte kommit in på Pustervik med mitt LMA-kort, och jag började därför fråga alla jag känner med en eller annan kontakt på stället om hjälp med att lösa problemet. Linn hörde av sig till en som ordnar klubbar där och frågade varför de inte släpper in personer med LMA-kort. Marit gjorde detsamma. Till slut fick vi svaret att det visst ska gå bra att gå in med ett sådant kort, och blev det problem skulle jag be vakten att hämta någon av dem som arbetar inne i lokalen. Men jag kände mig fortsatt osäker på om jag verkligen skulle komma in.

I förra veckan kom mitt uppehållstillståndskort på posten. Jag googlade och på Migrationsverkets hemsida står det att ”Kortet kan inte användas som identitetshandling”. Men eftersom jag inte har några andra kort så gick jag alltså till Pustervik i förrgår kväll med mitt uppehållstillståndskort, mitt LMA-kort och min konsertbiljett i handen, och med Pusterviks bakdörr i tankarna – om inget annat fungerade skulle jag ta mig in den vägen. När jag stod i kön ropade en av vakterna att alla skulle ha sina id-kort och biljetter redo för att skynda på insläppet. Jag hade redan tagit av mig mössan för att låta mitt gråa hår övertyga dem om min ålder, men förstod att jag inte hade något annat val än att visa upp de kort jag hade i handen. När det blev min tur och jag nervöst upplyste vakten, en kvinna med ett vackert leende, om att mitt födelseår står på baksidan av uppehållstillståndskortet sa hon ”Yes, my friend, I know” och släppte in mig till det ställe där jag inte försökt komma in sedan jag nekades i dörren för ett år sedan.

Ett första tecken, ett litet, på förändring. I efterhand har jag svårt att säga någonting om själva konserten. Men låtarna han spelade, hur han än spelade dem, blev återigen ett soundtrack till en omtumlande och lycklig stund.

2017-02-09 Mitt asylsökande jag

Under de veckor då Sverige varit på jullov och det nya året börjat har jag känt mig mer utsatt och förvirrad än under min tid som papperslös. Från och med den dag då Migrationsverket meddelar att du fått uppehållstillstånd ingår du inte längre i deras system. Istället ska du slussas över till andra instanser. Men innan du kan vända dig till Arbetsförmedlingen eller Socialtjänsten eller Skatteverket behöver du ett så kallat uppehållstillståndskort. För att få ett sådant krävs att du lämnar nya fingeravtryck och tar ett nytt foto, men köerna för att göra det är långa och min tid är först i mitten av februari. Därefter tar det två veckor innan kortet är utfärdat. Och först då kan jag bege mig till de nya rum som ska utgöra min nya plats i systemet.

Jag tillhör inte längre någon av de kategorier jag känner till sedan tidigare – jag är inte asylsökande, jag är inte heller papperslös, även om jag saknar dokument, och kan därmed inte vända mig till någon av de instanser som tidigare erbjudit hjälp. Som papperslös kunde jag hänvisa till särskilda regler för hur jag skulle skrivas in i vården, som asylsökande visade jag upp mitt LMA-kort på apoteket. Nu känner jag mig som en nyanländ som ännu inte riktigt anlänt. De flesta jag träffar frågar med glad röst hur jag har det nu för tiden, med antagandet att jag är tacksam över min nya situation. Mitt enda svar på är: “Jag vet inte, jag har aldrig varit i den här situationen förut och jag är inte van vid den.”

De sista veckorna i december, när jag visste att beslutet från Migrationsverket var på gång, kom jag på mig själv med att vara rädd för ett positivt besked. Vid det laget hade jag fått så många avslag att jag visste hur ett nej ska hanteras: vart jag ska ta vägen, på vilket sätt jag ska vara ledsen och hur jag på något sätt ändå ska se till att återvända till livet så som det ser ut för den som inte tillåts stanna i Sverige. Att jag är förvirrad nu betyder givetvis inte att jag inte hela tiden önskat mig ett uppehållstillstånd, jag vet bara inte hur jag ska uppträda nu när jag fått det. Hur ska jag presentera mig själv? Som ex-flyktingen, den före detta asylsökande? Asylsökande har över åren som gått blivit mer än en kategori för mig, det har blivit min identitet. Och nu har jag förlorat den.

Allt det som hänt mig – från det att jag lämnade mitt hemland för att ta mig till en annan plats på jorden, söka asyl på denna nya plats och lära känna den, strida för min rätt att stanna och till slut få tillstånd att göra det – har förändrat den jag är. Mitt asylsökande jag kommer att finnas med mig, de kunskaper och erfarenheter jag gjort kommer att forma också den identitet som framöver kommer att utmärkas av de där fyra nya siffrorna.

2017-01-13 Veckorna på banken

Jag har uppehållstillstånd nu. Men alldeles nyss hade jag inte det, och jag återkommer i tankarna till veckorna innan beskedet.

Banken, första besöket
Jag: Hej, jag skulle vilja öppna ett bankkonto.
Banktjänstemannen: Javisst, har du ett pass?
Jag: Nej, men jag har ett ID-kort.
Han: Okej. Har du inget pass skulle jag också behöva se en färgkopia av ditt iranska ID-kort, ett samordningsnummer från Skatteverket, ett anställningskontrakt från din arbetsplats och en kopia på ditt LMA-kort.

När samordningsnumret kommer med posten och jag samlat ihop de andra dokument som krävs tar banken emot mina papper och säger att jag kommer att få ett kontokort inom en vecka.

Banken, andra besöket
När två gått veckor och ingenting hänt, återvänder jag till banken och får prata med samma person som sist. Han säger: Jag är ledsen, men din iranska identitetshandling är skriven på persiska och vi kan inte läsa det. Det gör tyvärr att vi inte kan godkänna dina dokument och därmed kan du inte heller öppna något bankkonto. Utan ett pass är det tyvärr omöjligt.

Jag: Men varför sa du inte det för två veckor sedan, när jag var här?
Han: Jag visste inte då att ID-kortet inte skulle räcka som underlag.
Jag: Jag är från Iran, givetvis är mitt ID-kort utfärdat på persiska. Men om du behöver en översättning så kanske jag kan be Migrationsverket om hjälp med det?
Han: Vi kan tyvärr ändå inte godta det, så ser regelverket ut.
Jag: För tio dagar sedan öppnade ni ett bankkonto åt en vän till mig som har exakt samma sorts dokument. Hur kommer det sig att det plötsligt är omöjligt?
Han: Nej, det har vi inte gjort, vi skulle inte ens kunna göra det. Det måste ha varit på en annan bank.
Jag: Nej, det var Swedbank.
Han: Kanske var din vän på ett annat kontor?
Jag: Nej, han var här, på Järntorget.
Han: Hur som helst kan vi inte göra det här, och vi kommer inte att kunna det heller.

Det finns ingenting jag kan göra eller säga. Inget sätt jag kan få honom att ge mig det jag har rätt till. Han står där bakom sitt skrivbord, och jag är, återigen, den som står på andra sidan.

Banken, tredje besöket
Min vän ringer och berättar att han fått uppehållstillstånd. Det är verkligen goda nyheter. Vi pratar en stund, och jag förklarar för honom vad som hänt på banken. Han säger: Vi går dit tillsammans.

Banktjänstekvinnan: Hur kan jag hjälpa er?
Jag: Jag var här för två veckor sedan för att öppna ett bankkonto. En kollega till dig tog emot mina dokument och häromdagen var jag här igen och då sa han att det är omöjligt. Men min vän här har fått ett konto i er bank med samma dokument som jag har.
Hon: Kan jag få titta på dina dokument?
Jag: Varsågod.
Hon: Har du ett pass?
Jag: Nej.
Hon: Om du inte har ett pass är jag rädd att vi inte kan göra något.

Min vän lägger sig i samtalet. Han visar henne sitt bankkort och säger: Det här är mitt kort. Jag lämnade in samma dokument som Samira, du kan kolla det. Hon tar kortet och slår upp min väns uppgifter i sin dator. Sedan säger hon: Ja, jag kan se det. Men jag kan inte förstå hur det har gått till. Min vän förklarar för henne hur hennes kollega löst frågan om passnummer genom att skriva in numret på hans LMA-kort istället. Kvinnans ögon blir röda och hon upprepar: Jag kan se det. Det stämmer det du säger. Men jag vet inte hur jag ska kunna göra det.

Min vän säger: Precis så sa din kollega, att hon inte visste hur man skulle göra, men hon ringde upp någon och frågade och sedan löste det sig. Hon svarar: Okej, ge mig till på måndag. Jag måste fråga min chef hur det här fungerar, så att jag inte riskerar att göra fel.

Banken, fjärde besöket
Det är måndag. Jag går tillbaka till banken. Tar en nummerlapp. Och väntar. När det är min tur går jag fram till en äldre kvinna som står bakom ett av skrivborden. Det står på hennes namnskylt att hon heter Britt.

Jag säger: Jag var här i förra veckan för att öppna ett bankkonto, men det gick inte. Ni sa att ni skulle kolla vad som var problemet och att jag skulle återkomma på måndag, det vill säga idag.

Hon skakar på huvudet med en min som antyder att hon känner igen mitt ärende, men att det inte är hennes sak att lösa. Hon säger ingenting till mig, men vrider huvudet och pratar med sin kollega, mannen jag träffat tidigare. Han tittar på mig genom rummet och säger något som ser ut som: Jag vet inte.

Då kommer kvinnan som bett mig återkomma på måndag in i lokalen. Hon ber mig följa med henne in i ett rum, placerar mig på andra sidan hennes skrivbord och börjar förklara samma saker som jag redan hört: Trots att du har med dig alla dessa dokument är det tyvärr omöjligt för oss att öppna ett konto åt dig så länge du inte har något pass, jag vet att din vän har öppnat ett med samma dokument som du nu har med dig och – ja, jag kan inte förklara hur det har gått till.  

Jag känner mig så trött, så otroligt trött. Till slut säger jag: Ett bankkonto har inget egenvärde för mig. Jag behöver bara någonstans där min lön sätts in. De som avlönar mig behöver ett kontonummer att skriva på sina utbetalningar. Jag behöver få ut min lön och det är bara så jag kan få det, eftersom utbetalningsavier inte heller går att lösa in med de ID-handlingar jag har. Hon säger: Jag vet, och om jag kunde skulle jag hjälpa dig med det, men det kan jag inte. Öppnar jag ett konto åt dig med de dokument du har tar jag en stor risk. Jag kan se i hennes ansikte att hon verkligen upplever detta som mycket riskabelt och jag känner mig sorgsen för hennes skull, för den rädsla detta system inpräntat i henne. Ett system som fostrat henne att bli en rädd människa, som inte ens vågar följa dess egna regler så länge hennes medarbetare inte godtar att hon gör det. Sorgsen över hennes fullkomligt oflexibla hållning. Hon ser så desperat ut att jag är nära att gå fram och krama henne och säga: Glöm det här med bankkontot, det är ingen fara, vill du ha ett glas vatten?

Istället säger jag: Jag är medveten om allt du säger, och det är därför jag inte kommit hit och bett om att få öppna ett bankkonto under mina fem år i Sverige. Nu är jag här för att jag vet att reglerna skrivits om. Och enligt det nya regelverket kan jag öppna ett bankkonto med ett intyg från Migrationsverket. Men hon vill verkligen inte höra på vad jag säger.

Jag lämnar lokalen och innan jag hunnit bestämma mig för om jag ska börja gråta eller kontrollera mina tårar så känner jag smaken av salt i mungipan. Det är tårar av ilska. Jag kan inte få dem att lyssna på vad jag säger. Jag har rätt till något men jag har ingen möjlighet att få det jag har rätt till.

Jag ringer min vän och förklarar vad som hänt. Han säger: Låt oss pröva ett annat kontor någon dag, det i Brunnsparken.

Banken, fortsättning
Precis när vi sätter oss för att äta middag frågar han: Hur gick det på banken? Jag svarar: Det gick inte. Inte för att det inte går, utan för att de inte vill.

Eftersom denne han är en någotsånär rik person har han en särskild kontaktperson på banken, och eftersom han därmed aldrig behöver stå med en nummerlapp i kö utan kan gå direkt in och dricka kaffe med sin särskilda kontaktperson på hennes kontor och skriva under några papper och prata lite om vädret, säger han: Låt mig lägga mig i situationen, och se vad jag kan göra. Jag svarar: Visst. Men du vet, även om jag verkligen är arg och ledsen vid det här laget, och verkligen behöver det där kontot eftersom det nu har gått många månader som jag inte kunnat få ut min lön, så kommer jag att må ännu sämre om det är så att det faktum att en rik kund lägger sig i gör någon skillnad.

Han ringer sin särskilda kontaktperson och förklarar att han har en flyktingvän som verkligen skulle behöva öppna ett bankkonto. Eftersom denna kontaktperson bara är i kontakt med viktiga människor med pengar så vet hon givetvis ingenting om den här sortens ärenden. Hon säger: Vilket kontor har ni varit på? Och han svarar: Järntorget. Hon säger: Okej, jag ska be någon ta tag i detta, de ringer tillbaka till dig.

Det är Britt som ringer tillbaka. Det första hon säger är: Har hon AT-UND på sitt LMA-kort? Ja. Kan jag få ett foto på det? Ja. Har hon en kopia av sitt iranska ID från Migrationsverket? Ja. Kan jag få ett foto på det också? Jag ringer tillbaka.

Dagen därpå ringer Britt till honom: Har hon ett anställningskontrakt? Ja. Har hon ett registreringsdokument på svenska från Migrationsverket? Ja. Okej, men stämpeln och signaturen från Migrationsverket som ni skickade räcker inte. Ni får gå dit och skaffa ytterligare en underskrift. Har hon ett samordningsnummer från Skatteverket? Ja. Skicka ett foto på det också. Ja.

När ytterligare en dag gått ringer Britt igen: Jag ringde Migrationsverket och de säger att Samira Motazedi inte finns registrerad där. Innan de bekräftar att hon finns i deras register kan vi inte göra någonting. De ska kunna bekräfta det på telefon, när vi ringer dem och frågar.

Jag går till Migrationsverket och förklarar att det är något problem med deras register som gör att jag inte syns i det när banken ringer. Kvinnan i receptionen kollar i sin dator och säger: Men allt stämmer här. Kan jag få se dina papper? Jag ger henne alla papper jag har, hon stämplar och skriver under. Hon säger, trött: Du vet, du har allt du behöver för bankens del här. Du kan gå dit och öppna ett bankkonto utan problem.

Jag ringer min vän och ber honom ringa Britt och säga att allt är ordnat nu. Han gör det. En stund senare ringer Britt igen: Jag ringde och det är inte ordnat. Det är precis som förut.

Klockan är halv sex på eftermiddagen och Migrationsverket stänger fem. Ändå är jag på väg att åka dit igen för att be dem dubbelkolla sina register.

Dagen därpå följer han med mig till Migrationsverket. Kanske kan han använda exakt de ord som behövs för att allt ska bli rätt. Vi sitter där länge, hungriga. Till slut blir det vår tur. Eftersom jag inte längre har några ord för att förklara situationen på engelska ber jag honom fråga på svenska. Han förklarar och receptionisten säger: Allt banken behöver finns här, jag ser dig och all information om dig i vårt system. Jag kan inte förstå vad problemet är. Hon ringer den kollega som redan stämplat mina papper en gång, och efter en stund kommer de på något. Det har att göra med ett särskilt ord, eller en förkortning, som inte syns vid första anblicken i registret. De ändrar i registret och försäkrar oss om att allt nu ska vara i sin ordning.

Han ringer tillbaka till Britt och säger att allt är ordnat nu. Hon ber att få återkomma. Vi sätter oss på närmsta kafé och inväntar hennes samtal. Flera timmar senare ringer Britt igen: Nej, det är inte ordnat. Jag har ringt Migrationsverket och vi har fortfarande inte det som krävs. Du kan inte få något bankkonto.  

2016-12-24 Jag drömde aldrig

Eftersom drömmarna numera tar så stor plats i min tillvaro, har jag börjat återvända till dem om morgnarna för att reda ut vad som hänt.

Dagen efter att grattis-mailet kommit från Tomas – ”grattis” var det enda ordet jag förstod, och behövde förstå, i hans brev – vaknade jag och mindes en stressig dröm full av telefonsamtal, sms och mail med lyckönskningar och glada utrop.

Under mina fem år i Sverige har jag haft alla möjliga sorters drömmar, som har handlat om i stort sett allt, men aldrig om att jag får uppehållstillstånd. Nu när den drömmen väl kom, varför var den så orolig och kaotisk? Det gjorde mig arg att det var så uppehållstillståndet till slut dök upp, och öppnade min inbox för att verkligen försäkra mig om att jag drömt. Men där låg mailet, som jag omedelbart skickat vidare till Linn, trots att Tomas redan skickat det till oss båda.

2016-12-21 Re: Flyktingstatus!

From: Tomas Fridh
To: Linn Hansén
Cc: Samira Motazedi
Date: Dec 19, 2016, 16:02

Idag fick Samira sin flyktingstatus och 3 års uppehållstillstånd. Grattis!

Jag sökte er på telefon, men nådde er inte. Ring gärna om ni har några frågor.

Stor kram
Tomas Fridh
Advokat

2016-12-14 Någonting måste ha hänt

I de rum på regeringskansliet där alla viktiga och mindre viktiga lagar och regler vad gäller migration klubbas igenom, beslutades det för ett tag sedan att flyktingar ska få öppna egna bankkonton. Utöver personliga svårigheter med att betala för min mat på ställen som Oceanen, Wrapped Burrito eller Tugg Burgers, har alla de personer och instanser som arbetat med mig de senaste åren behövt skicka en mängd mail fram och tillbaka till Linn för att komma underfund med hur de ska betala mig för mitt arbete. Nästan alla jag känner har vid det här laget någon gång fått ett av mina arvoden till sitt konto, tagit ut pengarna och gett mig dem i handen.

Eftersom jag inte kan gå till Migrationsverket på egen hand bestämmer Linn och jag oss för att gå dit tillsammans, och medan vi väntar på vår tur passar vi på att arbeta. Vi tillbringar hela eftermiddagen där och hinner översätta tre texter innan vårt nummer dyker upp på en av skärmarna.  

Vi har skrivit en lista på vad vi ska fråga och vilka dokument jag behöver. Med våra respektive tidigare erfarenheter av de anställda vid Migrationsverkets bemötande i åtanke har vi dessutom gjort en prioriteringsordning, för att försäkra oss om att åtminstone få med oss det viktigaste därifrån.

Den unga kvinnan i receptionen ger oss ett varmt leende. Sedan svarar hon på alla mina frågor. Hon letar fram de dokument vi behöver och sätter de stämplar som krävs på dem. När Linn tar tillfället i akt och ställer en fråga som inte ens finns med på vår lista, lyssnar hon tålmodigt också på den, letar fram ännu ett dokument och besvarar frågan. Väl ute på gatan tittar vi på varandra med varsitt förundrat leende. Ingen av oss har tidigare upplevt något liknande hos Migrationsverket.  

Några dagar senare går jag till banken för att be om att få öppna ett bankkonto. Samma dag åker Linn till Stockholm, till Migrationsverket i Solna, för att följa med en person som ska söka asyl. Senare samma dag hörs vi och konstaterar förvånat: de var verkligen trevliga! Allt har gått smidigt, både på banken och på Migrationsverket. Någonting måste ha hänt.   

Samtidigt skriver Linn i ett sms att det numera inte är någon kö till nummerlapparna för den som vill ansöka om asyl i Sverige. Gränskontrollerna gör att flyktingar inte kan ta sig hit längre.

Och banken, som lovat mig ett kontokort, tar en vecka senare tillbaka allt de sagt.

2016-11-22 Om det inte var verklig gråt, hur kommer det sig att jag vaknade?

Eftersom jag inte tillåts ta del av någon utbildning i Sverige så är drömmandet den enda förmåga jag verkligen getts tillfälle att utveckla. Det har jag å andra sidan blivit närmast expert på. Jag drömmer numera i tydligt avgränsade avsnitt, som skiljs åt av kortare pauser. Jag vet exakt när en dröm avslutas och nästa tar vid. Samtidigt är det svårt att veta vad som är, eller var, en dröm, och vad som är, eller var, verklighet.

Mamma och jag är på väg hem till vår lägenhet när Groucho Marx dyker upp i trapphuset. Han har ett märkligt flin och följer efter oss i korridoren. Utan ett ord går mamma och jag in i lägenheten och stänger dörren om oss. Väl där inne inser vi att komikern i korridoren är ute efter att döda oss. Vi låser dörren och staplar möbler framför den, fortfarande utan att prata med varandra. När vi går fram till av fönstren för att dubbelkolla att det är stängt dyker hans ansikte upp där utanför. Fönstret ser ut precis som fönstret i mitt rum på fjärde våningen i Göteborg. Jag skriker till i samma ögonblick som mamma skriker, och vi bryter drömmens tystnad.

Paus.

Jag är på fest i Iran, lägenheten är full av vänner och människor jag knappt känner. Gästerna är snyggt klädda, i vackra färger. Vi dricker drinkar, äter mat, lyssnar på musik, dansar, pratar, skrattar… Men så skiftar ljuset, och i dunklet förstår vi att anledningen till att vi samlats är att en vän ska lämna Iran för ett annat land och aldrig kommer att kunna återvända hit. Sorgsna sänker vi rösterna och samtalar lägre. I nästa stund framträder mitt svartvita ansikte i närbild. Det finns nu två ansikten i drömmen, två kroppar – en Samira som är på fest och sörjer en vän som ska lämna landet, och en annan som betraktar alltihop och storgråter, gråter som en galning, trots att jag egentligen förstår att världen inte går under för att denna vän ska flytta utomlands. Tårarna rinner över mitt hår och min tröja. Jag vaknar och drar handen över håret, men det är torrt. Jag lägger händerna över ansiktet och mina lika torra kinder. Om det inte var verklig gråt, hur kommer det sig att jag vaknade? Jag somnar om igen.

Paus.

Jag har återvänt till Iran och befinner mig på landsbygden. Jag uppehåller mig här i hemlighet, men samtidigt känner jag mig fri. Några vänner har bjudit in mig och vi sitter och pratar. Kanske berättar jag något om min tid i Sverige, eller så pratar de om sådant som hänt medan jag varit borta. Vi sitter runt en brasa utanför huset och äter. Vi pratar om vilken sorts svamp vi tycker bäst om. Jag pratar om alla möjliga sorters svampar och märker på mina vänner att de tror att jag pratar om hallucinogena svampar, och att de diskret försöker få mig att förstå att sådana är de trots allt bekanta med. Kanske tänker de att jag blivit tokig av att behöva gömma mig på det här sättet. I Iran finns nämligen i stort sett bara champinjon. När solen går ner övertalar jag två av dem att följa med mig ut i skogen, som i själva verket inte är mer än en bit övergiven åkermark. Jag är fast besluten att hitta en sorts kantarell som är gul och rosa, men hur vi än letar så hittar vi den inte. Någonstans vet jag att det är omöjligt att hitta just den sortens kantarell i den iranska skogen, samtidigt vet jag att den existerar. Men om den varken finns i drömmen eller i Iran? Medan jag går där i gräset lägger jag på minnet att jag ska kolla upp om det möjligen är i verkligheten sådana svampar kan återfinnas.

2016-10-27 Det är ingenting att oroa sig för

Återvändsgränden är folktom och grå. En grå tankbil blockerar infarten. Min vän, en fet man i grå kläder, faller plötsligt till marken. Två andra vänner till mig är också där, jag ser dem inte men jag hör dem. “Det är ingenting att oroa sig för”, säger de. “Han lade sig bara ner.” Men vännen på trottoaren är död. “Det är du som har dödat honom”, säger vännerna nu. De pekar på en grå leksakspistol som ligger slängd på marken. Fram tills nu har jag varit säker på att jag befinner mig i en dröm. Men i samma stund som jag förstår att min vän inte kommer att resa sig igen blir jag övertygad om att det hänt på riktigt. Är det jag som skjutit honom?

Alltihop tycks iscensatt och det är jag som är måltavlan. Polisen är på väg och jag måste hitta ett sätt att fly härifrån. För ett ögonblick rusar allt genom mitt huvud – jag kommer inte hinna packa det jag behöver ha med mig, jag måste hitta någon som vill sälja ett pass och resehandlingar till mig, jag måste bestämma mig för att lita på den personen, betala och sedan faktiskt få passet… Det är som att händelseförloppet, mannens död, alltihop, arrangerats för att jag återigen ska tvingas till en punkt då jag måste fly landet, bara att det denna gång är Sverige jag måste lämna, att det denna gång är ett mord jag anklagas för.

Det svartnar för mina ögon, mitt hjärta slår mycket fort, det sticker i halsen som av långa nålar. Smärtan är så skarp att jag vaknar av den, med ena handen framför munnen som om jag skulle kräkas. Min vän som ligger bredvid mig vaknar och säger “Vad är det som händer Samira?”. Och sedan “Det är bara en dröm.” Jag svarar “Jag drömde att jag mördade någon.” Då säger han “Det är ingenting att oroa sig för.”

Det är mitt i natten och dunklet gör allt i rummet grått. Han som ligger bredvid mig är svensk. Färgskalan är densamma som i drömmen, hans ord är desamma som vännernas i drömmen, lugnar han mig nu för att han tycker om mig och vill skydda mig eller för att jag ska vara kvar här när polisen kommer? Jag sätter mig upp i sängen för att verkligen känna att jag är vaken. Det hjälper inte. Jag bestämmer mig för att gå upp och kissa. På väg tillbaka genom köket stannar jag och skriver ner vad jag drömt på ett papper på köksbordet för att händelsen i gränden ska bli en text och lämna mina tankar. Nu är jag färdig och måste återvända till sängen. Men hur kan jag vara helt säker på att jag är trygg här? På att jag inte återigen måste fly?

2016-10-20 Vem är det som skrivit mina texter

För några veckor sedan var jag inbjuden att läsa i Malmö. Inför framträdandet återvände jag till några av de första texterna i den här bloggen och bestämde mig för att översätta dem tillbaka till persiska igen. Det svåra var inte själva översättningsarbetet, utan att förstå vem som skrivit texterna. Om jag har skrivit dem, vem är det då som översätter dem nu – för det verkar varken vara den Samira som levde i Iran eller Samira så som hon var under de första åren i Sverige? Det var en lycklig och samtidigt skrämmande känsla. Å ena sidan blev det uppenbart att mitt liv inte längre står still. Å andra sidan kunde jag inte låta bli att undra hur många förändringar en människa kan genomgå under trettiofem levnadsår. Hur många nya Samira kommer jag att möta, lära känna och lämna bakom mig innan jag dör?

Flyktingen som skrev den där första texten är långt ifrån mig nu. Kanske skulle till exempel Khash, som träffade mig då, känna igen henne. På samma sätt som min mamma känner den Samira som levde i Iran bättre än vad jag gör. Själv försöker jag lära känna den Samira som finns här nu, vilket räcker mer än väl.

Samma kväll som jag kom tillbaka från Malmö träffade jag journalisten Alexander Mahmoud, som hade bett mig om en intervju. Vi träffades på Oceanen och han spelade in vårt samtal medan jag spelade skivor i baren. En av hans frågor handlade om hur jag hanterar att befinna mig i den långdragna väntan som asylprocessen innebär. Jag svarade att jag hittat ett nytt sätt att stå ut: genom att dansa. Han ville ha ett foto till sitt reportage och föreslog att han skulle fotografera mig i ett festsammanhang. Jag sa att jag skulle vidare till en fest i skogen samma natt. Han följde med mig dit. Platsen i skogen lystes upp av lampor i olika färger. Jag försvann in bland de andra som dansade och Alexander fotograferade. När han visade mig fotona efteråt kände jag inte igen mitt eget ansikte hos personen som dansade bland de upplysta träden i skogen. Jag tittade efter en tyst och ledsen människa, men kunde inte se henne i fotot.

2016-10-03 Citroner

Sedan jag lämnade Iran har mina sinnesintryck blivit starkare. Jag behöver minnas alla de smaker jag inte längre kan uppleva. Samtidigt läggs en mängd nya smaker till de gamla. Också dem behöver jag lägga på minnet, och bestämma mig för vilka jag tycker om och inte.

En vän ringde och sa att hon snart skulle resa till Iran, och frågade vad jag ville ha därifrån. Jag sa: citroner. Hon återvände med citroner. Jag lade dem i kylskåpet innan jag gick och lade mig den kvällen.

Jag är i Iran trots att jag vet att jag inte borde vara det. En chaufför kör mig varthelst jag vill, och jag har en kvinna vid min sida som kallar sig min assistent. Jag är här för att signera några papper, men på väg in på kontoret där jag ska skriva under dem hör jag chauffören ropa från gatan: ”De har hittat dig, de är på väg upp för trapporna!” Min assistent och jag rusar fram till receptionen och säger: ”Vi behöver tre citroner, på en gång!” Snabbt serveras vi tre citroner, skalade och skurna i små bitar, i tre lika stora högar. Assistenten och jag äter upp våra respektive frukter och sparar den tredje till chauffören – han kommer att behöva den. Citronen ger oss magiska krafter. Med citron i kroppen kan vi hoppa från byggnadens sjuttonde våning, landa i bilen och köra den raka vägen till Sverige. Får chauffören bara i sig sin citron kommer han kunna manövrera bilen förbi varje hinder och passera gränser utan att genomgå några kontroller…

Och precis så slutar det. När jag tittar ner från fönstret på sjuttonde våningen förstår jag att det är en dröm. Jag tar kontroll över drömmen, jag ser till att vi kommer tillbaka till Sverige. Men förstår samtidigt att även om jag kan resa mellan Teheran och Göteborg på några sekunder så kan jag fortfarande inte, inte ens i drömmen, uppehålla mig lagligt i mitt eget land.

2016-09-27 Att födas trettio år gammal

Jag hör mig själv prata i känslomässiga ordalag om Göteborg. Flera gånger den senaste tiden har jag med upprymd stämma intygat för vem som helst som råkat lyssna att det är här jag vill stanna! Jag har brustit ut i kärleksfulla föreläsningar om hur göteborgare är, ibland inför människor som själva är födda och uppvuxna här.

Att vid trettio års ålder migrera till en plats du inte kan någonting om, som du inte vet hur du ska navigera i eller leva på, är som att födas trettio år gammal. När ett barn föds är det utan minnen, utan språk, utan nostalgi kring någon kultur. När jag kom till hit var Sverige precis så för mig – varken minnen, språk eller kultur band mig hit. Men något har livet lärt mig.

När du kommer till en plats för första gången försöker du förstå hur du ska röra dig där och hitta det som kan knyta dig till din nya omgivning. Du måste skaffa dig nya bekanta, som sedan kan bli nya vänner. Du behöver också identifiera de människor som ogillar dig. Du behöver hitta en galen kompis, en klok vän, och en som kommer dig så nära att den så småningom också kommer att utgöra din familj. Du behöver lära dig i vilka affärer du kan köpa din mat eller dina skor, vilken frisör som kan bli din, vilken bar och vilket kafé du tycker om att sitta på.

När jag nu väl hittat allt detta, och lyckats skapa mig en plats, så vill jag minst av allt börja om igen. Inte ens tänka tanken. Vid trettiofem års ålder vill jag ta mig förbi det så fort det bara går för att inleda mitt egentliga liv.

I takt med att jag anpassat mig till den här staden så har staden anpassat sig till mig. Varken jag eller Göteborg vill att jag ska migrera igen, om det så bara skulle vara till Mölndal.

2016-09-08 Ett försök att glömma bergen

Jag har alltid tyckt om att ha långa, välvårdade naglar. Men vill man klättra i berg och vandra i skogen är det inte möjligt, fingrarna börjar efter ett tag se ut som på dem som spelar instrument – i bästa fall är naglarna långa på ena handen. De gånger jag visste att jag inte skulle vandra på ett tag passade jag på att fixa naglarna. Det gav mig en liten känsla av lycka. Tills jag gifte mig. Då förändrades mina förutsättningar på många sätt. En av de saker som inte accepterades, som inte hörde gifta kvinnor till, var att klättra och vandra. Varför skulle en gift kvinna klättra omkring bland stenar och klippor med andra än sin familj?

Jag har lärt mig att kämpa för vad jag ansett vara mina rättigheter. Men den här gången föresatte jag mig att i äktenskapets namn för en gångs skull vara flexibel, mjuk. Jag bestämde mig för att glömma bergen för en tid. För att kompensera för förlusten av något som varit en viktig del av mitt liv bestämde jag mig för att göra något annat som åtminstone skulle ge mig en liten känsla av lycka. Jag gick till en salong och bad dem att göra lösnaglar åt mig.

Jag försökte intala mig att det var bra att jag fick tillfälle att bära så långa naglar med ovanliga, vackra nagellack. De bröts aldrig av, men från och med första helgen efter att jag skaffat dem gjorde de ändå ont. Det var som att det var deras fel att jag inte kunde ta mina skor och min ryggsäck till bergen. Inte mitt fel, mitt dåliga val. Och inte den kultur som betraktar vandring och klättring som något kvinnor inte borde ägna sig åt. I tankarna följde jag de stigar mina vänner vandrade, klockan nio på lördagsmorgonen visste jag att de anlänt till bergstoppen och att de stod där med vinden i ansiktet. Jag försökte gissa mig till vem som tagit med sig vad till frukost, vem som gjorde upp eld, vilken stig de beslöt sig för att ta på vägen tillbaka. Istället för allt detta hade jag tio vackra lösnaglar.

Under en månads tid återvände jag regelbundet till salongen för att underhålla mina långa naglar. Jag bad kvinnan som tog emot mig att måla insekter och växter som jag tycker om på dem. Den målning som bevarades längst, ända tills jag kom till Sverige, föreställde en trollslända. Över de andra naglarna hade kvinnan målat små svarta prickar, trollsländans rörelse i luften.

Sedan jag kom till Sverige har jag haft långa naglar. Inte lösnaglar, men välvårdade och målade. Inte för att jag inte anser att kvinnor bör klättra i berg. Utan för att det inte finns några berg att bestiga här, och inga vandrande vänner att dela frukosten med.

2016-08-31 Det går inte att gissa att jag är en flykting

Nyligen började jag och mamma chatta med varandra. Tidigare har vi pratat på telefon eller Skype. Men sedan hon började använda Telegram och Whatsapp har vår kontakt förändrats. Hon ber mig skicka bilder, flera gånger om dagen. Jag får genast kommentarer tillbaka. Våra liv kommer närmre varandra. Vi återfår tillgången till detaljerna i varandras liv. Detaljer som förvånar oss båda. Mammas kommentarer till mina bilder får mig att förstå att jag inte längre ser ut som jag gjorde när jag levde i Iran. Bilderna jag skickar får henne att förstå att hennes dotter numera ser ut på ett sätt som får henne att skriva ”Vad enkelt du klär dig, Samira” och ”Sätter du inte upp håret i frisyrer längre?”

Hon är kvar på samma plats, med alla bilder av hur det varit. Varje liten förändring är synbar för henne eftersom allt annat runtom henne är som förut. Säger hon att mitt sätt att klä sig har förändrats har hon helt rätt. Och när hon skriver ”Vad kort du klippt dig!” betyder det att mitt hår var längre när jag levde i Iran, och att jag aldrig funderade på att klippa det då. Jag minns det inte själv, men hon vet.

–

Jag får ofta höra att det inte går att gissa sig till att jag är flykting. Jag verkar inte stämma in på föreställningen om hur en sådan ser ut. Inte ens de som träffar mig och vet mitt namn och också vet att det finns en Samira som skriver för tidskriften Glänta kan koppla den ena Samira till den andra.

–

Alla dessa reaktioner från den plats jag tidigare hört till och den jag är på väg att tillhöra får mig att tänka att jag befinner mig i ett mycket specifikt tillstånd, unikt för flyktingen. Jag vill inte förbli bara iransk, bara äta iransk mat, klä mig iranskt och bo iranskt. Inte heller vill jag bli svensk. Ur detta uppstår en sorts hemlig frihet: lika mycket eller lite som jag bryr mig om det ena bryr jag mig om det andra, och den valmöjlighet som detta mellanrum erbjuder kan jag använda för att hantera den förändring som pågår i mig, ständigt, sedan den dagen jag påbörjade min flykt. Den förändring det innebär att jag förflyttades eller förflyttade mig hit. Det är därför jag nu, efter fyra år, inte är igenkännbar som flykting, och inte heller som den dotter min mamma känner igen som sin Samira. Det är svårt, och otäckt, och fullt av frihet.

2016-08-26 Jag har blivit blind

När du lämnar ditt land är det inte bara så att du saknar, eller glömmer, vissa saker eller dig själv. Du förlorar det. Du tror att du minns vem du var, men det gör du inte, det du minns stämmer inte. Jag tror att jag alltid haft honung i mitt te, men jag är inte säker. Den Samira som bodde i Iran, hade hon det?

Det verkar som att det finns en Samira som sitter fast på min rygg. En som bara kan se bakåt. Och så jag då, den Samira som tittar framåt. Det är dumt. Framför mig finns ingenting att se. Eller, om det finns, så kan jag inte se det i den här dimman.

Nej, det är inte dumt. Den Samira som tittar framåt, som väljer den dimmiga sikten, är klokare. Hon som är jag men ändå inte jag och hela tiden bara blickar bakåt, hon är dum. Hon tror att det fortfarande finns något där att se. Men även om det skulle göra det, så är det så långt bort i både tid och rum att det hon ser i själva verket är en dröm. Du kan aldrig lita på det som är bakom dig och långt ifrån dig.

Även om det bara gått tre år kan jag inte minnas hur det var när jag lämnade mitt hem för sista gången. Om gardinerna i mitt rum var mörkröda eller mörkblå. Jag vill tänka att de var mörkröda. Med invävda blommor. Men på det här avståndet, från en kontinent till en annan, kan du inte utskilja färgen på en gardin i ett rum.

Den Samira som blickar bakåt ser inget annat än en dröm. Och sikten skyms av dimma. Vilket betyder att ingen av oss två kan se något alls. Jag vet inte hur länge dimman kommer att ligga kvar. Och även om den lättar, finns där något att se? Något som kan vara värt denna långa väntan. Och bakom mig… åh, sluta nu att titta bakåt. Du ser ju hur som helst ingenting.

Tre år i Sverige och jag har blivit blind.

Den här texten är skriven för ord- och ljudverket “Visionärerna”, som turnerar på svenska bibliotek och just nu finns att lyssna på i utställningshallen på Göteborgs stadsbibliotek. Det kan också höras i sin helhet här.

2016-08-05 Ingen tvättar på midsommar

Två dagar innan får jag reda på att det snart är midsommar. Oron kryper sig på i takt med att både staden och huset jag bor i blir allt tommare. Alla tvättider är i alla fall lediga.

När jag på midsommarafton är på väg ner i tvättstugan hör jag Marko, Majas son, leka på gården. Jag hejar på honom genom fönstret och ser Maja luta sig ut genom deras. ”Hej, vad gör du idag?” ”Inget”, säger jag, “jag ska vara hemma”. ”Vi ska ut på landet, följ med?”

Om jag tackar ja verkar det som att jag gått och väntat på en inbjudan någonstans. Tackar jag ja måste de prata engelska hela dagen på grund av mig. Kanske frågar hon bara för att hon känner att hon borde bjuda med mig. Tackar jag nej gör jag mig bara ännu mer isolerad, och får tillbringa hela dagen i tvättstugan. Tackar jag nej kommer de tro att jag trivs bättre själv och framöver se till att respektera min ensamhet. Maja är min vän och oavsett om det är midsommar eller inte så tycker vi om att umgås. Alla dessa tankar far genom huvudet på några sekunder.

Sedan säger jag: ”Hur lång tid har jag på mig?” ”Tio minuter”. Som tur är vet jag att tio minuter för Maja betyder minst det dubbla. När jag står färdig i dörren packar hon än. Jag åker med och midsommar hade inte kunnat vara bättre.

Det finns dagar och nätter då människor i den här staden sitter med varandra i vardagsrum och trädgårdar medan jag är hemma ensam. Det gör mig inte det minsta ledsen. Jag tänker inte ens på det. Inte förrän någon av högtiderna närmar sig. Då kan jag inte undgå att jämföra med mitt tidigare liv. Då var det jag som förberedde varje högtid, vilka som skulle komma, var vi skulle vara, vad vi skulle göra, vad vi skulle äta. Numera tvättar jag. Jag lyckas inte omfamna den här nya situationen, och jag kan inte riktigt ta avsked av den gamla. Nu skymtar en tredje väg.

2016-06-14 En resväska i min egen storlek

Snart har det gått fem år sedan den dag då jag tvingades välja vilka av mina skor, kläder, böcker, tidskrifter och stenar insamlade på olika berg som skulle packas ner i en resväska lika stor som jag. Och lämna allt jag inte lade ner i väskan bakom mig. Nu, fem år senare, har de saker jag tog med mig skapat sig nya identiteter i ett land som inte är deras. Böckerna står placerade i hyllor bland böcker på andra språk, språk de inte behärskar. Den persiska texten blir en dekoration.

Kläderna och skorna har jag slitit ut, och vissa av dem har blivit för stora. Men de låter mig inte behandla dem som man annars behandlar uttjänta ägodelar, jag kan inte göra mig av med dem. De har rört vid min kropp. Och vid min stad. De bruna läderstövlarna bar jag när jag åkte taxi genom Teheran. Den mörkröda sjalen, som numera täcker mina axlar, täckte tidigare mitt hår. De bär Teheran med sig.

I Sverige har jag tvingats anammat en minimalistisk livsstil, där mina vinterkläder förvaras i Oxevik, tillsammans med de flesta av mina böcker, medan jag bär mina sommarkläder i Göteborg. I takt med att utrymmena jag bor på blir allt mindre, växer problemet med att behålla en resväska i min egen storlek full av kläder jag inte längre använder.

Jag försöker intala mig att det bara är att slänga dem. Men den grå sjalen jag köpt på Åhléns vet inte ens att Teheran existerar. Hur det luktar i taxibilarna som kör genom stan. Och det är någonting den har gemensamt med alla mina framtida sjalar.  

2016-06-12 För sina byxors skull

Jag föddes några år efter revolutionen i Iran. Min första bild av den nya regimen var röd med strimmor av blått.

Efter att mullorna kapat revolutionen infördes en mängd förbud i Iran. Schackspel förbjöds, liksom backgammon och biljard, videobandspelare och jeans. Den grova blå textilen blev, liksom mycket annat, liktydig med amerikansk imperialism. Över den nya islamiska regimen vajade en anti-imperialistisk fana så stor att den kastade sin skugga också över iraniernas val av byxor.

Dörren slogs upp och tre av Safas vänner bar in honom i vårt vardagsrum. Från midjan och ner var han täckt av blod. Jeansen hängde i slamsor längs benen. Han hade stoppats på en av stadens huvudgator och bestraffats med piskrapp för sina byxors skull. De lät mig inte se vad som hände sedan. Men jag hörde hur han skrek när min mamma försökte tvätta såren.

För ungefär en månad sedan piskades en grupp iranska arbetare på samma gata. De bestraffades för att de samlats i protest mot den höga arbetslösheten. Arbetare i Iran saknar de mest fundamentala rättigheter, och de fackföreningar som existerar fungerar i själva verket mest som ett stöd åt arbetsgivarna.

Nästan trettio år har gått sedan revolutionsåren då regimen, i anti-imperialismens och klasskampens namn, bestraffade sin unga befolkning med piskrapp. Idag bär varenda människa i Teheran jeans, och i vissa stadsdelar påminner gatorna om catwalks. Regimen tycks ha insett att hotet inte ligger i vilka kläder arbetarna bär, utan i vilka rättigheter de kräver. Och straffen utdelas därefter.

2016-06-08 Du menar att Migrationsverket begått ett misstag?

Jag sa: “Låt mig betala lunchen”. Jag var arg på honom och ville inte att han skulle betala för min mat. Jag drog mitt ICA-kort men köpet gick inte igenom. Kassören sa: “Många kortläsare accepterar inte den här sortens ICA-kort, det kanske är det som är problemet.” Jag letade fram kontanter och räckte fram dem.

Dagen därpå försökte jag betala en kopp kaffe med samma kort. Samma sak hände, och jag insåg att ett misstag lett till ett annat, att den felaktiga kallelsen till gränspolisen också medfört andra problem. Eftersom det inte är första gången jag dribblats bort ur systemet visste jag att jag skulle behöva gå till Migrationsverket och förklara både vad som hänt och vad de behövde göra åt saken.

—

Det räcker med att röra sig på gatorna i närheten av Migrationsverket för att stressen ska göra sig påmind. Varje gång jag närmar mig byggnaden undrar jag om jag kommer att lämna den med samma enkelhet som jag går in. Förra gången jag behövde gå dit postade jag en fråga på Facebook om någon hade tid att följa med mig. Att gå ensam innebär helt enkelt en för stor risk för mig i den situation jag befinner mig. Den gången följde en vän med mig och allt gick smärtfritt. När jag nu är tvungen att gå dit igen skäms jag för att be om sällskap och går på egen hand.

Jag förklarar för receptionisten att jag felaktigt kallats till gränspolisen och att jag, trots att det problemet nu är utrett, verkar ha fallit ur deras system, och därmed inte fått några utbetalningar de senaste månaderna. I samma ögonblick som jag säger “gränspolisen” säger hon “Vänta”. Och börjar söka i sin dator. “Du borde ha lämnat landet vid det här laget, vad gör du här?” Jag svarar: “Men jag sa ju att brevet var ett misstag…” “Du menar att Migrationsverket gjort ett misstag?” “Mitt ärende är under utredning och jag borde därför inte ha fått det där brevet.”

Hon tar upp telefonen och ringer ett samtal. Hon pratar svenska och det enda ord jag kan uppfatta, “polisen”, framträder i fetstil i min tanke. Jag tänker att poliser ska komma in i rummet och föra bort mig vilket ögonblick som helst. Jag skriver ett meddelande till Linn och står med fingret redo att skicka det om de skulle komma.

Detta enkla, att stå inför en annan människa och förklara mitt ärende, får rädslan att svepa genom min kropp. Jag blir svag och skyddslös och jag hatar det. Runtom mig pratas ett språk jag inte förstår, frågor som gäller mig avgörs på det språket, ett språk jag inte fått tillgång till att lära mig. Oron växer i mig tills jag inte längre vet om det bästa är att stå kvar och avsluta det jag kommit dit för eller om jag borde springa därifrån på en gång.

Till slut säger receptionisten: “De senaste två månaderna har du inte funnits i vårt system. Därför måste vi registrera dig igen.” Än en gång fyller jag i deras formulär och när jag kommer till adressfältet frågar jag om boxadresser skrivs där det står “gatuadress”. Jag visar henne min adress och hon svarar: “Det där är ingen adress.” Jag säger: “Det är adressen till tidskriften jag arbetar för. Om ni vill skicka brev till mig är det säkrast att nå mig på den här adressen.” ”Så du bor alltså på en tidskriftsredaktion?” ”Nej. Men många skriver sig ju i kyrkan utan att bo där. Jag har ingen annan adress.”

Jag visar henne adressen på min mobil. Hon tar telefonen ifrån mig och säger: “Jag ska fråga mina kollegor.” Hon försvinner in i de bakre rummen. Nu kan jag inte skicka det där meddelandet.

Det går tio minuter. Jag kan inte gå därifrån. Jag kan inte ta mig förbi receptionsdisken. Jag vänder mig till en av de andra receptionisterna och säger: “Din kollega gick iväg med min telefon, kan du hämta tillbaka den åt mig?” I samma ögonblick är hon tillbaka. Motvilligt säger hon: “Det får gå med den här adressen.” Hon tittar på klockan: “Sedan klockan kvart över ett idag får du 61 kronor om dagen.”

2016-05-20 Du kommer inte in

Vi är hemma hela dagen. Jag skriver på en text som jag ska framföra på Textival, han sitter med sin dator och arbetar. Den här lördagen är en veckodag: arbete, lunch, arbete. Till slut är jag färdig med min text och kvällen fortsätter med musik och vin. En av våra vänner ansluter och vi bestämmer oss för att gå ut och dansa eller dricka shots. Vi går till Pustervik, ett ställe dit jag flera gånger varit inbjuden för att framträda den senaste tiden.

I kön ber en vakt oss om leg. Han tittar på mitt LMA-kort och säger: “Du kommer inte in.” En av mina vänner frågar varför. ”För att detta inte är ett riktigt ID-kort.” Min vän säger: ”Är det inte hennes ålder du behöver kolla? Du ser ju på kortet hur gammal hon är.” Vakten ryter åt honom: ”Du ska inte göra mitt jobb. Det här kortet gäller inte. Säger jag att hon inte kommer in så kommer hon inte in.” Hans uppsyn antyder att om vi säger ett ord till så kommer vi få stryk. Vi ställer oss en bit från ingången och röker. En av mina vänner tar fram sitt ID-kort, som är sprucket, och säger att han säkert inte heller skulle kommit in om han visat upp det. De skojar och säger: ”De vill väl inte släppa in tjejer ikväll.” De försöker få mig att känna mig bättre, men deras försök gör det bara värre. Jag säger åt dem att gå in utan mig och efter en stund ställer de sig i kön igen, kanske för att låta mig slippa känna att jag förstört kvällen. Själv går jag tillbaka hem.

2016-04-15 Jag saknar min mamma

Senast jag flög var det från Teheran. Jag lämnade min mamma på andra sidan gaten, men sprang tillbaka när det slog mig att min favoritparfym låg i handbagaget. Som tur var stod hon kvar, hon tog parfymen och den kom på posten några veckor senare.

Fyra år senare sitter jag i en annan flygstol. Lufttrycket, de små fönstren, flygvärdinnorna, allt tar mig tillbaka till Mehrabads flygplats. Plötsligt börjar tårarna spruta. För många tårar som kommer för snabbt. Som i en tecknad film. När jag skriver om det nu får bilden mig att skratta. Jag håller händerna om ansiktet för att inte blöta ner kvinnan bredvid mig. Hon säger något till mig. Jag svarar att jag pratar engelska. ”Jag ville bara fråga om du är okej”, säger hon då. ”Det är ingen fara”, säger jag. ”Är du rädd för att flyga?”, frågar hon. ”Nej”, säger jag. ”Jag saknar min mamma. Senast jag flög tog jag farväl av henne.” Kvinnan bredvid mig är i femtioårsåldern och berättar på ostadig engelska om sitt jobb inom Göteborgs kommun. Hon är på väg till Umeå för någonting arbetsrelaterat, hon har aldrig varit där förut och beklagar att hon inte kommer att hinna se sig omkring. Vi dricker te ihop och jag säger att jag aldrig varit i ett så litet flygplan förut. Mitt i meningen inser jag att fontänen av tårar vridits av. Kvinnan har distraherat mig med sitt prat, som när man försöker trösta ett ledset barn. Jag är dålig på namn, men hennes ansikte är tydligt i mitt minne. Kaptenen säger: om femton minuter landar vi i Umeå.

2016-04-12 Du har fått ett brev från polisen

Migrationsverket har verkligen öga för detaljer. Inte ens att uppvakta mig på kvinnodagen försummar de. Det främsta skälet till att jag kommit till Sverige är mitt kön. Som enligt den iranska regimens läsning av islam inte låter mig gifta mig, skilja mig, skaffa barn, låta bli att skaffa barn, gå och handla, resa, inneha ett pass, klä mig, ha ett jobb eller inte ha ett jobb utan tillstånd från min make, min pappa, min farfar, min bror… Givetvis följer inte alla denna lagstiftning, men den finns där för män att använda närhelst de finner anledning. Att bära hijab är påbjudet i Iran. Men många kvinnor tar av sig den så snart de är på platser där det är möjligt att göra det, där de känner sig trygga med att männen i deras närhet står bakom dem. En trygghet som i sin tur kan användas emot en kvinna närhelst en man finner anledning. Vilket är precis vad som hände mig och var det som fick mig att fly till Sverige.

Nyligen fick jag ett nytt LMA-kort, denna gång med koden AT-UND (rätt till undantag från skyldigheten att ha arbetstillstånd) som jag stridit för länge. Men lyckan över denna seger blev kort: bara några dagar efter att jag hämtat ut kortet kom ett sms från Göran. ”Hej Samira. Du har fått ett brev från polisen. Vill du att jag ska öppna det, eller vill du komma förbi Glänta?” Brevet var från gränspolisen och innehöll en kallelse till ett möte tisdagen den 8 mars. Ett sådant brev innebär ingenting annat än en väntande deportation, mötet är oftast detsamma som en enkelbiljett härifrån. Göran kontaktar min advokat, som säger att det måste ha blivit något fel – i min situation ska jag inte få någon sådan kallelse. Han lovar att följa upp detta.

I telefon låter Göran stressad. De av mina vänner som får höra talas om brevet låter likadant. Återigen kan jag inte sova. Tisdagen den 8 mars kommer. Göran ringer och säger: “Du behöver inte oroa dig. Kallelsen beror på ett fel, antagligen i deras datorsystem.”

Migrationsverket kommer alltid att vinna. Deras ständiga nålstick blir till terror. Jag kan inte känna någon glädje över beskedet, bara ilska över att de tillåts göra vilka misstag som helst. Den 8 mars, kvinnodagen, stannar jag i mitt rum.

2016-02-09 Rösta

Återigen närmar det sig parlamentsval i Iran. På tv ser man sminkade kvinnor i hijab som inte täcker mer än halva håret, människor som ger uttryck för sitt missnöje med den iranska ekonomin eller livet i övrigt. Det är likadant inför varje val. Några av Irans alla politiska fångar (väl valda personer som är kända men inte utgör något verkligt hot mot regimen) friges, några av de något sånär oppositionella dagstidningarna får utgivningstillstånd.

Jag saknar min mamma. Och när jag saknar henne för mycket blir jag dum. Jag börjar drömma. Föreställer mig att regimen kommer att erbjuda oss iranier som bor på andra platser att riskfritt återvända för att rösta. För den islamiska republiken Iran är i själva verket mån om ett val där så många som möjligt röstar eftersom varje röst i slutändan är en röst på regimen.

Jag har aldrig röstat. Inte ens 2009, med den gröna rörelsen. Men skulle jag ges möjlighet att återvända skulle jag åka omedelbart, lägga min röst på regimen och krama min mamma.

2016-02-05 Vandra

Jag borde räkna dem innan de blivit ännu fler. Antalet dagar sedan jag kom till Sverige. Antalet lägenheter, rum, förläggningar och hus jag bott i. Antalet flyttar. Jag tror att tiden jag tillbringat på en blå buss sedan jag kom hit motsvarar tiden jag inte suttit på en. Antalet gånger jag sorterat ut det mest nödvändiga bland de nödvändigheter jag har och lagt dessa utvalda saker i min vandringsryggsäck. Jag läste någonstans att efter tre flyttar har man förlorat lika många ägodelar som man vanligtvis gör i en eldsvåda.  

Tre saker har jag hela tiden haft med mig: ett par vandringskängor, min ryggsäck och en goretex-jacka. Jag har vandrat nordvästra Irans alla skogar i sällskap av dessa tre. En gång i veckan vaknade jag i gryningen, klädde på mig och började gå, nådde så småningom en eller annan bergstopp och återvände lycklig tillbaka hem på eftermiddagen. Dessa tre saker ger mig en känsla av trygghet i rörelsen.

Jag berättade för Johan att jag saknar att klättra, att stå på toppen av någonting. Han föreslog att vi skulle ge oss ut och vandra. Tanken på att återigen bestiga åtminstone en kulle eller en höjd gjorde mig överlycklig. Men när jag skulle plocka fram mina kängor kunde jag inte hitta dem. Jag letade överallt, till och med i köket, i varenda skåp och låda och resväska, jag kontaktade till och med några av de människor jag bott med för att försäkra mig om att skorna inte står kvar hos någon av dem. När jag hörde av mig till Johan för att ställa in sa han: ta ett par andra skor så åker vi ändå, och det gjorde vi.

Men jag vet fortfarande inte vart mina kängor tagit vägen, de som suttit på mina fötter från Teheran till Göteborg. Kanske saknade de bergen för mycket. Eller så har de brunnit i någon av de eldsvådor Migrationsverket orsakat. Skorna kanske tröttnade på ständiga flyttar, tröttnade på att gömma sig för att sedan återuppstå, rymma från förläggningar bara för att senare återvända till samma förläggningar, sova på vänners soffor, befinna sig i hyrda rum på osäkra villkor, flytta igen. Skorna kanske helt enkelt har lämnat mig. Utan att ta hänsyn till att jag fortfarande är i samma situation, att jag måste fortsätta vara i rörelse, men numera utan mina stridskängor på fötterna.

2016-01-26 Är det du skriver verkligen sant

Jag får frågor om det jag skriver i bloggen verkligen är sant. Det händer ofta. Än så länge är det så: allt jag skrivit här är sant. När jag skriver om en dröm så är det tänkt att den som läser ska förstå att det jag skildrar är en dröm. Om det jag skriver inte framstår som en dröm så skildrar jag verkligheten, eller valda delar av den. Ibland framstår det som verkligen hänt mig som så överdrivet och svårt att förstå att jag föredrar att mildra händelsen när jag skriver om den. Trots det frågar folk: har det du skriver om verkligen hänt? För mig betyder det: är det inte så att du överdriver? Jag har försökt skriva om allt det som hänt mig dessa fyra år i Sverige på försiktigast möjliga sätt. Mycket kommer jag aldrig att kunna skriva om. Det finns många skäl till det, men framför allt klarar jag inte att utkämpa tusen strider samtidigt. Så, om det för vissa framstår som att det jag skriver bara är halva sanningen, måste jag ge dem delvis rätt.

2016-01-20 Soppa

Goran kokar och serverar en soppa. Alla som kan visa upp ett europeiskt pass får en skål. Nästan alla på konstnärsbaren är svenska, några av dem svarthåriga men uppvuxna här. Alla ställer sig i kö. Alla visar sina pass. Grönsaken som Goran kokat soppan på doftar starkt och jag tänker att han kanske valt den för att hjärnan ska fokusera på maten istället för på vad han ber om i utbyte mot den. Eller så är alla som besöker baren den här kvällen helt enkelt så tilltalade av sin europeiska tillhörighet att viljan till protest bleknar. Som den enda i rummet utan ett pass hade jag förväntat mig att de andra skulle vägra visa sina. Precis som alla med ett europeiskt pass borde göra vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Nästan alla som besöker baren den här kvällen är konstnärer, författare och aktivister. Flera av dem fotograferar flyktingar, skriver och läser om flyktingar, går på utställningar om flyktingar. Men när det kommer till soppa så visar de sitt pass.

Jag frågar någon av dem: “Är soppan god?” “Den är jättegod”, får jag till svar, “men varför äter inte du?” När jag säger att jag inte har något pass erbjuder hen sig att hämta en portion åt mig, med sitt svenska pass.

Jag skriver inte detta för att sätta dit någon. Jag vill säga något om vad som händer när befallningarna kommer ovanifrån, och vi lyder. Goran är vår vän och en konstnär vi känner till. Ska vi därmed göra som han säger? Eftersom Gorans syfte med soppan inte är att låta oss utan europeiskt pass gå hungriga, har han förberett en smörgås för sådana som mig. Med samma grönsak på som han använt i soppan. Smörgåsen är fantastiskt god, men lukten försvinner inte från mina fingrar på flera dagar.

2016-01-15 Julafton

Jag tvättar kläder som en galning. Dagen tar aldrig slut. Och ingen bokar tiden efter mig. Var tjugonde minut tar jag nyckeln och kläderna och öppnar och stänger dörren till lägenheten, till hissen, till gården, till källaren, till tvättstugan och hämtar de rena kläderna och lägger smutsiga i tvättmaskinen och sedan hela vägen tillbaka igen. Hur ska jag få dagen att ta slut? Den här dagen som mer än alla andra dagar låter mig veta att jag är en invandrare. En invandrare som fått i present att vara utan sin familj och sina traditioner.

Tjugo minuter senare öppnar och stänger jag återigen alla dörrar. Men tvättmedlet har tagit slut. Jag kastar mig ut till första bästa affär och sedan tillbaka i samma hastighet. Detta är min uppgift. Inte för en minut avbryter jag arbetet. Jag ser till att vara tillbaka innan mobilens alarm säger åt mig att tjugo nya minuter har gått. Maskinerna töms och fylls.

Kläderna torkar, dagen fortsätter. Jag börjar tvätta lakan. Och handdukar. Till slut tvättar jag några av de rena kläderna igen. Nästa år ska jag se till att sluta tvätta mina kläder i november.

2015-12-04 Det var länge sedan jag drömde om att vara tillbaka i Iran

Det var länge sedan jag drömde om att vara tillbaka i Iran. Inte sedan jag flyttade senast, för ungefär tre månader sen.

Den första förläggningen, i Kållered, hade en restaurang. Vi varken behövde eller kunde laga vår egen mat. Därifrån flyttades vi till en camping i Varberg, som också hade restaurang. Den tredje förläggningen, ett sommarstugeområde som för vår del blev ett höststugeområde, låg i Lysekil. Vi trodde att vi kommit till Sveriges ände. Stugorna hade toalett och dusch, ett litet kök och till och med en liten soffa. Något vi aldrig tidigare sett i Sverige. Bussen som körde oss mellan förläggningarna stannade utanför Coop, som var den enda butiken i området. Jag hade blivit bekant med en kvinna från Somalia, Safiah, och en man från Syrien, Hoozan. Tillsammans gick vi omkring i affären, de rörde sig hemtamt mellan hyllorna. Medan deras korgar fylldes hamnade bara några frukter i min. Safiah vände sig till mig och sa: “Vill du ha pasta?” Och ett paket pasta lades i min korg. Jag försökte snegla på deras korgar och fylla min med likadana varor som de valt. Sedan promenerade vi i ungefär en timme tills vi nådde stugområdet. Jag har ingen aning om hur vi hittade dit, ingen av oss hade varit där förut och ingen var med för att visa oss vägen. Vi bodde i Lysekil i tre veckor, och under den tiden träffade jag min advokat en gång. När jag klev in på hans kontor sa han: “Vad har hänt med dig, Samira? Är du sjuk?” Jag svarade: “Ja, jag har varit sjuk”, för jag kunde inte förklara att jag förlorat vikt för att jag inte visste hur man lagade mat. Safiah och Hoozan blev mina vänner på förläggningen. De förstod så småningom att jag aldrig rört mig i ett kök förut. Aldrig förberett ingredienser till en middag. Safiah försökte lära mig hur man tillagar en kyckling. Och hur det går till när de hårda riskornen blir mjuka. Hoozan och hans rumskamrat erbjöd mig varje dag att dela deras lunch. Sedan flyttades vi till en förläggning på Bokenäset. Där fick jag dela rum med Safiah. Hon är i min ålder, men kunde allt jag inte kunde. När det var min tur att städa tog hon trasan ifrån mig. Hon lärde mig hur jag skulle koka ingefära till te. Jag delade allt min mamma skickade mig från Iran med Safiah för att kompensera för att allt jag gjorde i köket blev fel. När hon bad eller läste Koranen såg jag till att inte störa henne. Och de andra på förläggningen förstod att jag inte kunde laga mat. Några av dem lämnade skålar med mat vid min dörr. Jag gladdes över deras generositet, och över att få äta mat från alla möjliga delar av världen. Bokenäset var den sista förläggningen jag bodde på, och den plats där jag bodde längst. När jag flyttade därifrån började jag laga mat på egen hand, med hjälp av internet. Jag förälskade mig i min egen mat, som varken har namn eller nationalitet.

Och så igår drömde jag att jag var tillbaka i Iran igen. Drömmen utspelade sig i mammas kök. Jag mindes att jag hade lärt mig att laga mat i Sverige, och rörde mig självsäkert i köket. Plötsligt sa mamma: “Samira, vad gör du?” “Jag hjälper dig med maten”, svarade jag. Hon skrattade och sa: “Du vet, vi blandar aldrig morot i det där. Auberginen och squashen måste stekas först. Kära du, middagen sköter jag på egen hand.”

2015-11-27 Jag är inte papperslös, vad är jag istället?

Vad skiljer ett liv med papper från ett utan? Med Migrationsverkets röda LMA-kort är jag inte längre papperslös. Kortet är ett sorts kvitto på att jag som asylsökande har rätt att vistas i landet. Det är inget ID-kort, utan visar bara att jag är inskriven hos Migrationsverket under namnet Samira Motazedi.

Asylprocessen är lång och svår, och efter fyra år i Sverige måste jag verkligen ta mig för något. Men, med ett LMA-kort kan jag inte läsa vid universitetet. Jag kan inte ens läsa Svenska för invandrare, SFI. I Sverige tillåts jag inte lära mig språket förrän jag förärats de berömda fyra svenska siffrorna.

Jag går till biblioteket för att låna en bok på persiska och läsa mig igenom dessa år av väntan. Bibliotekarien tittar på mitt LMA-kort och skakar på huvudet. Nej, du får inget lånekort. (Nu har jag ett, men det är inte tack vare mitt LMA-kort utan mina svenska vänner.)

Jag lider av en svår sjukdom som kräver särskild vård. Men när sjuksköterskan jag träffar ser mitt LMA-kort kan det lika gärna hända att hen vänder i sin bedömning och plötsligt menar att jag inte verkar ha några problem som kräver specialistläkare.

Varken sjukvården, universitetet, biblioteket eller Migrationsverket själva tycks veta vad som egentligen gäller. Med ett LMA-kort har jag i själva verket rätt till det som kallas vård som inte kan anstå, och rätt till ett bibliotekskort. Däremot har jag inte rätt att resa ut ur Sverige, jag är förhindrad medlemskap i många organisationer, jag har inte rätt att studera SFI eller på universitetet (däremot kan jag bli insläppt på en kurs om någon vänlig lärare ser till att göra plats för mig), prenumerera på en morgontidning eller skaffa ett medlemskort i en butik. Jag har inte rätt att jobba, så länge Migrationsverket inte lägger till några bokstäver (AT-UND) på mitt LMA-kort, vilket de felaktigt hävdar att de inte kan göra.

Med mitt LMA-kort är jag inte papperslös, men frågan är vad jag är istället.

2015-11-24 Serien om Samira

När jag utifrån försöker betrakta mig själv och allt som hänt de senaste åren, liknar mitt liv mest en av de där tecknade serierna där en figur ständigt försöker undkomma en annan, Gråben & Hjulben eller Tom & Jerry. Prärievargen Gråben jagar hela tiden efter tuppgöken Hjulben, som springer oändliga sträckor och sedan ut över ett stup, och inte förrän han tittar ner och ser marken långt där nere faller han. I nästa sekvens är han på benen igen, på fortsatt flykt från vargen. Strax därpå springer han på en dynamitladdning och exploderar. Ändå är han snart i farten igen. Samma sak med Jerry. Ständigt hamras han ner i jorden, faller från tak eller genom stuprör eller kraschar in i träd eller en vägg eller delas mitt itu, oavsett vilket är Jerry i nästa sekvens vid liv och Tom fortsätter att jaga honom.

I serien om mitt liv bråkar seriefiguren Samira till en början med Migrationsverket och får avslag på sin asylansökan. De skickar hennes dokument till gränspolisen och henne själv till ett möte där de säger: ”Var nu så snäll och skaffa dig ett passfoto. Vi betalar för din återresa och hjälper dig tillbaka till Iran!” Om natten lämnar Samira förläggningen där hon bott och flyttar in i ett rum i ett hus på landet. Så småningom blir hon illegal. Alla hennes kort dras in – inga pengar, ingen identitet. En svår process för att skaffa den medicin hon behöver inleds. Sedan händer något som orsakar Samira mer skada än allt Jerry och Coyote råkar ut för, och hon blir tvungen att flytta från rummet där hon bott utan att ha någonstans att flytta till. Hon hittar så småningom ett rum i Göteborg. Det är ett tak över huvudet, men Samiras fortsätter springa.

En dag kommer Nima och säger: du kan inte fortsätta så här, Samira. Snart kommer jag få tag i en lägenhet och då vill jag att du kommer och bor med mig. En annan dag kommer Nima och säger: Nu har jag fått en lägenhet. Strax därpå åker han till Iran i en vecka, kommer tillbaka till Göteborg och dör.

Nya dokument skickas till Migrationsverket, och jag får ett nytt negativt besked. Återigen inga pengar på kontot. Maten tar slut. En skål med nötter som mamma skickat blir min middag. Jag blir en ekorre. Tre gånger går jag till Migrationsverket för att be om arbetstillstånd, jag försöker förklara för dem att jag måste köpa mat, mediciner, jag säger: Snälla, låt mig arbeta.

Taket över huvudet ersätts av ett rum i en lägenhet där jag känner mig avslappnad. Nya vänner dyker upp, vi går på bio tillsammans. Mitt i filmen ringer min telefon och min pappa har dött.

I nästa sekvens jagar jag vidare. Trots allt är jag fortfarande vid liv.

David Beckhams son tröttnade på att Gråben aldrig får tag i Hjulben. Beckham hörde av sig till regissören och erbjöd en ansenlig summa pengar för en sådan scen, och nu finns den. Gråben hinner ifatt Hjulben. Jag kan bara hoppas att ingen får för sig att lägga sig i historien om Samira på det sättet.

2015-11-22 En fjäril som drömmer att hon är människa

Vissa dagar kan jag inte skilja på dröm och verklighet. Jag blir rädd att missta något som hänt i en dröm för en verklig händelse och drar mig för att säga eller göra någonting alls. Jag kan inte avgöra om det jag sagt till någon är på riktigt, eller om någon gjort mig ledsen i verkligheten eller i en dröm, och vet inte hur jag ska agera när jag träffar personen.

Jag har ett liknande problem vad gäller språket. Mitt liv utspelar sig numera på tre språk: persiska, engelska och svenska. Och jag har lärt mig att folk skiftar karaktär när de skiftar språk. Språket tycks skapa människan snarare än tvärtom. När någon som jag pratar persiska med byter språk för att ytterligare någon kommer in i samtalet, förändras hen i samma sekund som språket gör det. Jag förstår inte längre vem som är vem, vilken av dessa olika karaktärer det är jag egentligen känner. Skillnaden mellan hur de reagerar, tänker och talar är för stor.

Till detta kommer ett tredje problem, som är jag själv. Vilken av dessa är då jag: personen i drömmen eller den som är vaken? Samira på persiska, engelska eller svenska? Jag tänker på vad den kinesiska filosofen Zhuang Zi sa efter att han vaknat ur en dröm där han varit en fjäril: ”Nu vet jag inte längre om jag är en människa som drömde att hon var en fjäril, eller om jag är en fjäril som drömmer att jag är människa.”

2015-11-16 Återigen kan jag inte äta

Eftersom jag är shekamou tycks alla mina känslor ta sig uttryck i mat. När Nima dog kunde jag inte äta på flera dagar. Jag var så hungrig men vi drack bara whiskey. Jag kunde inte gå med på matens närvaro i min mun. Sedan det svåra arbetet med att tugga. Och svälja. Men efter ett tag återvände mitt begär efter mat. Jag började äta igen, fyra gånger om dagen, stora portioner, tio dadlar i taget. Sedan dog du, pappa. Morgonen efter att mamma ringt och berättat det vaknade jag och kände mig hungrig. Det enda jag ville var att ta mig ut i köket. Under fem dagars tid svalde jag allt, som en val. Den sjätte dagen var jag fortfarande hungrig. Men återigen kunde jag inte äta. Istället satt jag bara där, med händer skakande av hunger, och skrev det här till dig, om hur jag inte kan äta efter att människor som jag älskar dött.

2015-11-12 Pappas fötter

Linn berättar att hon varit på ett panelsamtal där en av deltagarnas sätt att prata och röra sig påmint henne starkt om Nima. Jag berättar för henne att jag just mött pappan till en vän och tänkt att om Nima haft tid att bli gammal hade han blivit exakt som denna gamla man. Vi har båda samma känsla: först blir vi ledsna, sedan mycket glada över att för en stund ha Nima framför oss igen. Linn säger: jag vill bjuda in honom till varenda panelsamtal. Och själv hoppas jag träffa min väns pappa så ofta det går.

Åtta månader har gått sedan du dött. Du fortsätter att vara i vår vardag. Vi fortsätter att sörja dig. Även om sörjandet nu tagit sig uttryck i att vi letar efter dig i andra, så är det fortfarande sorg.

För en månad sedan dog min pappa. Ingenting har förändrats sedan det ögonblick jag fick reda på det. Bara det att mina fötter, som alltid liknat dina, pappa, ser lite mindre ut som dina för varje dag. Men fortfarande ser jag varje dag färger från dina rutiga skjortor i kläder på människor omkring mig.

Min familj har alltid tagit sig an livets skeenden genom att leta upp en bok i ämnet. När pappa dör läser jag Roland Barthes Mourning diary. Barthes skriver att det i själva verket inte handlar om att sörja. Att det inte är sörjer man gör när man berövats någon. Man lider. Och till skillnad från sorgen, som är begränsad i tid, är lidandet utan slut.

Åtta månader har gått och jag lider av förlusten av våra fyra år tillsammans. En månad har gått och jag lider av att ha förlorat någon jag känt i trettiofyra år. Och jag vet att jag kommer att fortsätta göra det. Ordet sorg används ofta som om det handlade om en metod för att ta sig igenom något, en fas. Men så är det inte. Alla kommer att dö och vi kommer att fortsätta leta efter dem i andra.

Åtta månader har gått sedan han dött och vi fortsätter att minnas hans leende. En månad har gått sedan han dog och jag vet att jag kommer att titta på min fot om ett år och hitta honom där.

2015-09-29 Det finns alltså inget sätt jag kan försörja mig på

Jag är på väg till Migrationsverket för att förnya mitt LMA-kort, och för att söka arbetstillstånd för perioden då jag inväntar deras beslut. Två saker som inte borde orsaka någon oro. Men i samma stund som jag lämnar huset drabbas jag av akut nervositet och vill helst gömma mig själv och min kropp under något. På bussen försöker jag läsa boken jag har med mig, men hjärtat bankar så hårt att jag inte kan koncentrera mig. Jag försöker lyssna på musik, men sitter man på bussen mot Migrationsverket och inte kan höra vad som försiggår omkring en känner man sig otrygg. På grund av min ekonomiska situation är det svårt för mig att stämpla på bussen, men att tjuvåka skapar ännu mer stress. Under 45 minuter, från Linnéplatsen till Kållered, är jag i det här mentala kaoset. Plötsligt säger någon bakom mig “Hallå!” med hög röst, och jag hoppar till. Jag förstår snart att han velat kliva av på en hållplats där bussen inte stannat. Men vid det laget har jag redan börjat gråta. Trots att ingenting egentligen har hänt, och att jag inte ens är framme vid Migrationsverket.

När jag väl kommer fram är det märkligt tomt. Jag behöver inte ens ta en nummerlapp. Mannen i receptionen frågar hur han kan hjälpa mig. Jag redogör för mitt ärende och han går för att leta efter mitt namn bland alla LMA-kort. Medan han bläddrar frågar jag honom: “Hur kommer det sig att jag inte kan hämta ut mitt kort i Göteborg? Jag är alltid tvungen att åka hit, och det är dyrt för mig.” “För mig också”, svarar han. “Jag frågar min chef detsamma, varför kan jag inte få jobba i Göteborg?” Jag svarar inte. Om han jämför sin situation med min har jag inte mycket att säga honom.

Han ger mig mitt kort, och jag frågar hur jag ska gå till väga för att skaffa arbetstillstånd. Han söker i sin dator och rabblar information ur mina dokument från 2012. Sedan säger han: “Eftersom du har fått avslag tre gånger tillåts du inte arbeta förrän den 12 juni 2017. Sådana är reglerna.” Han skriver datumet på en post-it-lapp och räcker mig den. Han vill verkligen att jag ska lägga datumet på minnet. Jag frågade vidare, för att försöka förstå hur jag då ska kunna försörja mig i Sverige. Till slut säger han: “Det finns bara en sak du kan göra och det är praktik.” Han räcker över två papper och säger: “Du får inte tjäna pengar på praktiken, men det är upp till dig huruvida du hittar på något sätt att lösa det ändå.” Jag lägger papprena i min väska och säger: “Det finns alltså inget sätt jag kan försörja mig på laglig väg i Sverige.” Han tittar på mig, skrattar och säger: “Nej”.

2015-09-10 Människan går ingenstans utan skor

1. Jag brydde mig inte om skor förrän jag såg Alejandro González Iñárritus 21 gram. Modern i filmen kramar sin döda dotters skor med blå skosnören och säger att dottern alltid velat ha röda, att hon alltid brukade säga det. Dottern i filmen dog och försvann men skorna fanns kvar till slutet. Flera år har gått sedan jag såg filmen och jag minns varken hur den börjar eller slutar, men skorna har stannat med mig.

2. När jag lämnade Iran för tre år sedan lämnade jag också mina skor där. Jag tänker ofta på att mamma ser dem varje gång hon går hemifrån eller återvänder hem. Jag tänker på hur ledsen hon blir av att se dem. För hon vet att jag aldrig kommer att ha på mig dem igen. Jag försvann, men mina skor stannade kvar.

3. Nima dog för några månader sedan. Han lämnade oss utan skor. Hans skor står nu i hans mosters hall, där vi alltid brukade hänga av oss tillsammans.

4. Häromdagen dog en liten syrisk pojke. Havet spolade upp honom, och hans skor, på stranden. Det första jag la märke till på fotot var skorna. Senare läste jag en intervju där också fotografen som tagit bilden pratade om skorna. Jag önskar att pojken inte haft några skor. Jag önskar att han hade haft simhud mellan tårna. Eller att hans mamma hade skaffat honom simfötter när hon insåg att de var tvungna att ta sig över havet.

Det är inte skor som tar oss till olika platser. Det är vi som tar skorna dit vi ska. Ändå är det svårt att förstå: om någons skor fortfarande är här, varför är inte personen det? Människan går ju ingenstans utan skor.

2015-08-28 Mamma ringer

Precis när bussen kör ut från Centralstationen, mot Uddevalla, ringer min mamma. Vi pratar tills jag kliver av på Torp. Om de människor vi känner och som jag lämnat, om de platser jag lämnat. Till slut är jag modig nog att säga något om mitt liv så som det verkligen är här. Jag vet att det kommer att göra henne orolig, så jag försöker förklara så lugnt och sansat jag kan. Till exempel berättar jag att jag är mitt uppe i en flytt. Hon säger: Vad har hänt? Varför? Var ligger det nya stället? Vem ska du bo med? Det är inte för dyrt? Jag försäkrar henne om att allt är okej. Jag har bara flyttat från ett rum till ett annat.

Jag är bjuden till landsbygden utanför Uddevalla. Det är sommar och solen skiner och jag tänker på hur jag klarat av att tillbringa vintern där. Trots att jag är på väg till en fest har jag en klump av gamla tider i magen. Under ett år bodde jag på den här platsen och mina vänner från den tiden är på festen, som är för min skull. Flera av gästerna är svenska familjer, många i mina föräldrars ålder. En av dem har efter att ha läst ett av mina sorgsnare blogginlägg bestämt sig för att ordna en fest för att muntra upp mig. Vi pratar om Migrationsverket och det märkliga system jag strider mot. De säger: din process har varit så lång och så krånglig att det är svårt att tro att du någonsin ska få ett uppehållstillstånd. De erbjuder mig hjälp med det ena och det andra, önskar mig lycka till och ger mig fantastiska presenter. Vi bestämmer oss för att nästa fest vi har tillsammans ska vara efter att Migrationsverket gett mig svar.

Jag återger också samtalet med mamma, att jag försökt berätta om vad som händer mig. Jag säger: Det är bättre för henne att veta, än att hon försöker läsa mellan raderna och föreställa sig hur jag har det. Min vän, som ordnat festen, säger: Samira, det låter som att du har börjat tänka som en svensk. Jag säger: Är det så? Det betyder i så fall att jag lärt mig tänka svenskt innan jag lärt mig prata svenska. Den senaste tiden har jag dessutom märkt att jag börjat tänka på engelska.

Nu är jag alltså en märklig blandning. Jag är från Iran, tänker svenskt, men på engelska. Mamma borde oroa sig för på vilket språk eller utifrån vilka tankar jag kommer att prata med henne nästa gång, istället för huruvida jag är på väg att flytta.

2015-08-25 Fyra nycklar

Jag funderade på att ladda upp ett foto på bloggen den här gången, istället för en text. Fotot föreställer fyra nycklar, som kommer att bli fler.

Sedan jag började leta efter boende har jag fått flera mail, och vänner som varit på väg att resa bort har ringt och erbjudit mig sina nycklar. En dag öppnade jag min väska och där låg fyra stycken. Det var en känsla jag aldrig haft förut: av att inte ha något hem, inte kunna ha något hem, men samtidigt ha fyra nycklar. Upprymd av tanken på de människor runtom mig som bryr sig om mig. Samtidigt uppriven över att jag trots detta inte har, eller kan ha, ett hem. Inte ens ett eget rum.

Anna erbjöd mig ett av rummen i hennes lägenhet och jag flyttar snart in. Efter att vi pratat om min situation sa hon att vi inte behöver bestämma något om hyran tills vidare utan se hur det blir framöver.

Nu har jag bara en sak kvar att göra. Ta mig runt i stan och lämna tillbaka de andra tre nycklarna till sina ägare, människor som inte behöver vara privata ens med nycklarna till sina hem.

2015-08-12 Boende sökes i Gbg

Jag skulle vilja be er som läser detta om hjälp. Jag letar akut efter bostad i Göteborg, ett rum eller en lägenhet, till en liten hyra. Om ni har något tips, maila gärna till linn.hansen@www.glanta.org. Tack!

2015-08-10 En tom kropp

Pappa ringde igår. De senaste tre åren har vi hörts kanske fyra gånger. Han har alltid varit mer känslosam än mamma. Kanske är det därför han inte ringt särskilt ofta.

Igår förstod jag att vi som flyr lämnar precis allt. Det enda jag tagit med mig är en tom kropp. De människor som stannat kvar däremot, de har allt. De lever vidare i atmosfären och andas den luft jag lämnat. Därmed kan de också minnas. De har tillgång till mina privata minnen, själv har jag glömt många av dem. Pappa sa: “De flesta av dygnets timmar är jag vaken och tänker på dig. Jag tänker på om jag kommer att få stryka dig över håret igen.” Jag hade helt och hållet glömt att det på den här jorden finns en man som tänker på mitt hår. Pappa sa: “Jag minns alla de gånger jag bett dig komma och ge mig en puss. Du sa alltid: nej, nej, nej. Men strax därpå kom du tillbaka och sa: pappa, nu kan du få en puss.” Jag hade helt och hållet glömt att det på den här jorden finns en man som önskar att jag kysser hans kind.

De människor som stannat i Iran är tillsammans. Jag är ensam, den som flytt. De har mig i Iran mer än jag har mig själv här. De har alla restauranger där vi ätit tillsammans, alla caféer vi suttit på, alla hemmets möbler. Och de kan minnas mig genom dem. Mina fingeravtryck finns fortfarande på soffor, koppar, i gardinerna. Trots det vet jag inte vem det är svårast för. För mig som bara är en tom kropp, eller för dem som har allt annat.

2015-08-07 En soldat med kroppen full av splitter

Jag är en soldat med kroppen full av splitter, som ändå vill fortsätta strida. Men hjärnan klarar det inte. Migrationsverket vinner oavsett om de ger mig uppehållstillstånd eller inte. Nu har Migrationsdomstolen skickat tillbaka mitt ärende till verket för en ny prövning. Det är vanligtvis goda nyheter. Men jag flämtar efter andan.

Mitt fall är därmed nästan avslutat. Det är jag också. Varje morgon när jag vaknar tänker jag att min mamma dött under natten som gått. Medan jag sovit. Hela dagen försöker jag få tag i henne, men hon hör inte sin telefon. Tiden tänjer ut sig. Jag tänker: får jag bara prata med henne kommer jag att må bättre. Och så får jag tag på henne, och vi pratar. Men när vi lagt på hittar hjärnan på något nytt: kanske kommer mamma snart att drabbas av en märklig sjukdom, och innan jag hinner träffa henne igen kommer hon att dö. Eller så är hon redan sjuk, men ingen berättar det för mig.

Så här har det varit ganska länge nu. Förutom min stridsanda är det tanken på mamma som tidigare fått mig att fortsätta kämpa. Men nu invaderas min hjärna av en ny logik: om mamma inte har sett mig på fyra år, vad gör det om hon aldrig ser mig igen? Jag är som död för min familj i Iran. Nima och jag, vi är bilder i varsin ram. Enligt den logiken snuddar mitt liv hela tiden vid döden. Men jag är fortfarande starkare än den. Än så länge kan jag hålla mig borta från dödens gravitation, hålla mig kvar här på jorden.

2015-07-08 Nu kan både ni och jag historien

Nu kan både ni och jag historien. Ni vet att jag inte kan återvända till Iran. Och jag vet att ni vet det. Jag vet att ni plågat mig genom att döda min tid under många års tid. Och ni vet att jag vet det.

Kanske vore det bättre om ni bestämde er och talade om för mig hur mycket längre ni kommer att hålla mig i väntan – jag har alltid varit ärlig mot er, och det är därför ni nu är upprörda. Då kan jag åtminstone planera för åren som återstår utan uppehållstillstånd. Och både ni och jag kan upphöra med vårt “missnöje”.

Jag skriver detta för att den fråga folk oftast ställer till mig nu för tiden – och jag hatar den – är: “Vad vill du göra efter att du fått asyl?” Jag tror det vore bättre om jag skickade vidare dem och deras frågor till er, eftersom det är ni som avgör när det inträffar. Svaret är förstås: leva.

2015-06-17 Varför slåss du mot dem?

Alla säger: Om du vill ha ett uppehållstillstånd av dem, varför slåss du mot dem? Du borde inte ha satt igång den här striden, du kan inte recensera vad Migrationsverket gör. Du borde inte ha citerat ur deras brev. Givetvis har de nu ett horn i sidan till dig. Och det är de som sitter på makten.

Dessa ”alla” är iranier, syrier, afghaner. Det vill säga människor som själva behöver, eller har behövt, ett uppehållstillstånd. De upplever inte att det är upp till dem att protestera mot systemet. Inte ens i det här landet, där man talar så mycket om yttrandefrihet.

Men det finns också vissa andra. Som försvarar det jag skriver om Migrationsverket. Som tackar mig för att jag synliggör den här sidan av Sverige. Dessa andra är alla födda i Sverige. De har aldrig behövt kämpa för ett uppehållstillstånd, de har antingen fötts svenska eller så har deras föräldrar redan vunnit striden mot Migrationsverket innan de föddes. Dessa människor vill veta vad som pågår omkring dem. De stöttar mig i asylprocessen och i det jag skriver. Och de gör allt detta från en säker plats. Det säger det de säger därför att de kan. De vet ingenting om att sakna den plats, det land, man tvingats lämna. Inget om att inte bli emottagen på den plats man anländer till. De vet inte vad det är att vistas i ett sådant mellanrum.

Det tredje sortens människor är de på Migrationsverket. I deras senaste avslag hävdar de att jag inte utgör något hot mot regimen i Iran då jag inte uttryckligen uppmanat till att den ska störtas. Samtidigt ifrågasätter de mina intentioner med att kritisera densamma. Det verkar alltså inte som att Migrationsverket har något emot recensioner. De föredrar bara att själva skriva dem.

Mina koordinater överensstämmer inte med någon av dessa grupper. För mig var inte Iran någon säker plats, och Sverige är det inte heller. I Iran var min röst protestens. Så är det här också. Protestens, stridens, motståndets – mot allt det som är orättvist. Detta måste du alltid betala för. Att vara (eller inte riktigt vara) i Sverige, långt bort från min familj, är det pris jag betalar. Det är en kostnad större än mina tillgångar tillåter.

I Iran utkämpade jag bara ett krig, mot den religiösa klasstrukturen. Kampmetoderna ser annorlunda ut när man har ett absolut religiöst styre (i det här fallet Ali Khamenei). Man kan inte publicera något i de statligt ägda tidningarna. Eller recensera systemet, eller ens fira första maj, och samtidigt förbli vid liv. (Exemplen är oändliga. Sattar Beheshti är bara ett i raden.)

I Sverige utkämpar jag flera krig parallellt. Mot ensamheten, mot Migrationsverket, mot den religiösa klasstrukturen i Iran trots det geografiska avståndet till den. Jag vill inte hålla tyst om breven från Migrationsverket. Eller om Ali Khameneis och hans vänners repression mot alla som inte låter sig inordnas i den struktur de själva lever gott på att upprätthålla.

I brist på annat är yttrandefrihet vad jag har (om än kanske högst tillfälligt) här. Möjligheten att yttra mig om vad som pågår i Iran och i Sverige, och möjligheten att yttra mig om att Migrationsverket försöker få mig att inte prata om det.

2015-06-13 Vad återstår för mig att skriva om

Kanske borde jag sluta skriva den här bloggen. Migrationsverket verkar i sitt senaste beslut vilja bedöma och bestämma huruvida varje inlägg ska publiceras eller ej.

– Du kritiserar bara Iran för att du vill ha uppehållstillstånd

– Men du kritiserar dem inte på ett sådant sätt att det skulle utgöra någon fara för dig, du uppmanar inte till att regimen ska störtas

– Du kritiserar bara Sverige för att du är olycklig över din situation

– Du skriver alldeles för mycket om ditt privatliv, sådant kan vi inte förhålla oss till

Vad återstår då för mig att skriva om? Vad kan jag skriva som inte Migrationsverket läser som ett uttryck för mitt ”missnöje”, och som inte i sin tur gör dem missnöjda?

Kanske är det bättre om jag ber dem skicka mig ett ämne i veckan. Så ska jag skriva om exakt det. Jag skulle till exempel kunna ta min utgångspunkt i det där fotot som hänger på Migrationsverkets väggar och som ständigt återkommer i mina tankar, bilden av en blond kvinna med ett brett och intagande, välkomnande leende.

2015-06-10 Vi kommer att skicka in en överklagan. Vi kommer att skicka in en överklagan

Avslaget kom i förra veckan. Sedan dess har jag inte kunnat hålla fast i en enda tanke. Det värsta är partiet där de nämner ett tidigare beslut, från den 10 oktober förra året. Redan då hade de tydligen avslagit min ansökan. Ett beslut jag aldrig fått se. Det hela är mer ofattbart än 11 september för mig. En katastrof förknippad med ett sedan länge förflutet datum.

Som att krascha rakt in i något; först tror jag att jag varit med om en bilolycka. Min blick blir suddig och jag hör allt på avstånd, röster som upprepar sig. Jag hör mitt juridiska ombud säga: “Vi kommer att skicka in en överklagan. Vi kommer att skicka in en överklagan. Den här processen kan pågå för alltid. Den här processen kommer inte att pågå för alltid.” Jag inser att jag sitter på Gläntas kontor och att jag inte har kraschat in i någon bergvägg. För en sekund blir jag lugnare. Sedan börjar jag gråta.

2015-05-26 Täckt av jord

Det är som om de verkligen bestämt sig för att slänga min dossier längst ner i något förråd. Och nu ligger den där, täckt av jord. Ju mer tiden går, ju längre jag väntar, desto mer benägen blir jag att tro att det är en del av en strategi. Att de vill att vi ska bli deprimerade, galna, ta livet av oss. Så att de, när vi dör, har en dossier mindre att hantera.

De vet lika väl som vi att det inte går att leva för 61 kronor om dagen i Sverige. Att utan de fyra förbannade siffrorna får du inget jobb. Eller jo. Tre iranska pojkar i tjugoårsåldern städade lägenheter i ett gammalt, stort hus i Vasastan från åtta på morgonen till åtta på kvällen. En cola och några kex fick de livnära sig på under dessa arbetsdagar. En gång om dagen tilläts de gå ut och röka en cigarett. Deras händer var fulla av valkar och de hade mycket ont i sina ryggar. För trettio kronor i timmen. Och de var verkligen glada över att kunna betala sin hyra och köpa lite mat. Men alla är inte så lyckligt lottade. Och alla har inte förutsättningar att ta ett sådant hårt arbete. Det vet både Migrationsverket och vi.

Jag kan inte längre hantera mitt liv. Det har blivit omöjligt. Omöjligt att hitta ett jobb. Inga fyra siffror och en kropp som inte är i skick att städa gamla, stora hus. Men jo, det finns arbete. I två månader jobbade jag för fyrtio kronor i timmen på en restaurang. För minsta grej kallade ägaren in mig på sitt kontor. För varje gång han bad mig komma in på hans rum blev min kropp mer och mer spänd. Han slutade inte och jag stack och fick aldrig ut mina pengar.

Om de godtar denna sköra kropp kan jag ta mig an att städa deras förråd gratis. Sopa bort all jord och leta upp min dossier åt dem, och alla de andra människors dokument som ligger där. Kanske skulle de återuppta min process då. Kanske skulle min situationen förbättras, bli såpass mycket bättre att jag skulle kunna köpa det jag behöver, den citron och den honung min vardag kräver. Plåster och kanske till och med Alvedon. Allt detta vet vi. Och de vet de också.

2015-05-21 Mellan de levandes och de dödas värld

Drömmen var en resa men utanför tiden, och platsen var oklar. Jag befann mig vid foten av ett berg, och min släkt var där, allihop. De som aldrig kunnat samlas förut, de är så fullkomligt olika varandra. Också de döda var där. Jag gick runt och småpratade med dem alla, kramade dem, och jag visste i drömmen att det var länge sedan jag såg dem sist. Plötsligt förstod jag att allt detta var för min skull, de hade gett mig en chans att träffa dem alla igen. I drömmen visste jag att jag befann mig mellan de levandes och de dödas värld. Jag är van vid den situationen. En man från Sverige var med mig där. Medan jag var med min släkt låg han på en klippa och väntade på mig, och betraktade på avstånd det som hände, som om det var hans jobb att eskortera mig till detta möte för att sedan ta mig tillbaka till Sverige igen. Min mamma träffade jag minst av alla, hon och några barn uppehöll sig en bit bort från oss andra. Drömmen hade också ett soundtrack. När träffen var slut gick jag och den svenska mannen längs en stig mellan bergen och jag förstod att musiken kom från två högtalare bland klippskrevorna. När jag upptäckte dem tänkte jag på Nima och önskade att han hade varit en del av min släkt. Då hade han kunnat komma till festen och vi hade kunnat krama varandra och dricka en öl ihop, innan vi båda återvände till våra världar.

2015-05-15 Tiden är deras vapen

Migrationsverket svarar aldrig på frågor. Min enda fråga hela tiden varit: ge mig en rimlig förklaring till varför någon som är trettio år plötsligt frivilligt lämnar allt hon har och flyttar till ett nytt land? Den trettioåringen är trettiofyra år nu. Och under dessa år har tiden stått still.

Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta.

Nu har jag börjat ställa Migrationsverkets fråga till mig själv: varför är du här? Varje dag när jag orörlig blickar in i mynningen på deras vapen tänker jag att om jag hade stannat i Iran hade någon tryckt på avtryckaren tidigare, mycket tidigare. Och de år som förflutit sedan dess hade inte existerat.

2015-05-11 Allt detta kräver eld

Ibland slocknar elden nästan. Den hittar inget bränsle. Eller så falnar den av kalla ord.

– Tre år, har du varit här så länge och fortfarande inte fått uppehållstillstånd? Varför ser du inte till att fixa det, konverterar eller går med i kommunistpartiet?

…

– Vad gulligt, du har blekt håret.
– Nej, det är så här naturligt.
– Varför färgar du det inte? Varför bryr du dig inte om hur du ser ut?

…

– Jag vet, kära du, det går inte att göra någonting utan uppehållstillstånd.

Men ibland får elden bränsle, ett brev från Göteborgs universitet till exempel, där jag erbjuds att läsa en svenskakurs. Då sprakar elden. Men också i sådana ögonblicket säger en god vän: varför gläder du dig så över det, det är ju bara en kurs? Då stryps elden, och falnar.

Jag vet inte varifrån elden kommer. Från alla gånger jag suttit vid brasan i de iranska bergen om natten, eller om det bara är en metafor. Hur som helst är min själ gjord av eld. Och under dessa tre år har jag försökt hålla den vid liv. Också när Nima dog. Också när han fortsätter att vara död.

Att kämpa för brödfödan, för tak över huvudet, för att existera i Sverige, för att hantera min sjukdom och fortsätta leva i Sverige utan Nima. Allt detta kräver eld.

2015-04-21 Jag ber för Khamenei

Internet är fullt av nyheter om Khameneis prostatacancer. Den kommer att ta död på honom inom två år, meddelas det. Den iranska regimen kommenterar över huvud taget inte nyheten. Alla vet att han är sjuk, men hur illa det i själva verket är vet ingen.

Regimen håller greppet. Och drömmen om en revolution, som brukar hålla greppet om mina tankar, tycks långt bort. Toppskiktet i Iran har lyckas så bra i sina ansträngningar att framstå som odödliga att nyheten om Khameneis sjukdom kommer som en chock för alla, också mig.

Och jag finner mig själv be för Khameneis välbefinnande. Om han dör utan att det finns någon given efterträdare, så som läget nu är i Mellanöstern, är det ena iranska alternativet värre än det andra. Aldrig, aldrig, aldrig trodde jag att hotet om Khameneis död skulle förorsaka mina böner.

2015-04-16 Galaxresa

Tvåhundra tusen människor ansökte om att få bli en av de hundra som reser till Mars utan returbiljett. Av dessa hundra är nu tre iranska passagerare. Jag läste en intervju med en av dem, Elaheh, 22 år gammal. När man först ser rubriken, “Galaxresa”, verkar det kul. Hon gör det för den teknologiska utvecklingens skull, säger Elaheh. Men efter att jag läst intervjun vågar jag inte ens titta på fotot av kvinnan. Jag förstår att hennes främsta avsikt inte är att resa till något, utan från. Dessa människor lämnar allt när de reser, på ett absolut sätt. Och far mot ett liv de inte vet något om, mot en plats de inte vet någonting om. Från alla minnen och alla de människor de är beroende av och alla de platser de älskar. De lämnar också alla sina böcker. Och sina familjer. För att resa till Mars.

Jag läser kommentarerna till intervjun. Nästan alla iranier som kommenterar, och som själva lämnat sitt land, skriver att hon inte vet något om betydelsen av en familj. Att hon är ung och inte vet vad hon står i begrepp att göra. “Jag älskar människorna omkring mig, hur kan du inte göra det?”

Sedan slår det mig att varje flykting som lämnat sitt land har rest till Mars. För att aldrig återvända. Varje annat land är en annan planet för en flykting. Jag är inte modig nog att titta på fotot av kvinnan som lämnar. Alla som lämnar en plats för att aldrig återvända är jag. Om och om igen lämnar jag, men mitt hjärta stannar kvar. Det finns bara en liten skillnad mellan oss andra och Elaheh. Hon tycks själv ha valt att resa till Mars.

2015-04-14 De-som-sitter-på-svaren

När väntetiden för ditt ärende blir lång, och processen snarare tycks röra sig i sidled än framåt, är det inte längre bara Migrationsverket som ställer frågor och är de-som-sitter-på-svaren. Också andra människor börjar ställa frågor på exakt samma sätt som handläggarna på Migrationsverket. Människor på gatan, på fester, på caféer, hos frisören, vänner, vänners vänner. Alla dessa blir till vandrande frågetecken, som samtidigt sitter-på-alla-svaren.

Så länge det handlar om Migrationsverket kan jag förstå det, det är deras jobb. De har ansvar för att avlägsna människor från landet. Men vanliga människor, varför gör de så?

–       Du vet väl att Migrationsverket betalar din hyra? Skaffa dig en lägenhet bara.
–       Även om du inte har uppehållstillstånd?
–       Ja.
–       Så är det inte, de skickar dig till ett flyktingboende.
–       Nej då, Migrationsverket betalade hyran för min morbror och moster och farbror och faster…
–        …
–       De betalar för din utbildning också. Börja vid universitetet nu så att du kan skaffa dig en utbildning medan din asylansökan behandlas.

Om dessa saker vore möjliga under asylprocessen skulle du knappt behöva ett uppehållstillstånd. Du hyr ett hus och Migrationsverket betalar, du läser ditt favoritämne på universitetet och Migrationsverket betalar, när du är färdigutbildad skaffar du ett jobb om du vill, eller så stannar du hemma och vilar dig och Migrationsverket betalar för det också.

Kanske har myndigheten någon enhet jag aldrig varit på. Eller så kommer jag framöver behöva låta beloppet på mitt utbetalningsbesked diskret skymta fram närhelst jag kan för att människor runtom mig ska förstå. Eftersom många tycks obenägna att släppa dessa idéer, kommer de sannolikt att säga ”det är inte alltför illa ändå” när de ser beskedet. Då kommer jag att behöva sätta mig ner med dem och mycket vänligt gå igenom vilken sorts frukost, lunch och middag man får för 61 kronor om dagen. Inget till kläder, busskort, medicin. Bara mat. Om Migrationsverket har en annan, rikare enhet där alla mina vänner och deras vänners vänner har varit måste jag vara enormt otursförföljd som hamnade på enheten i Kållered.

2015-04-07 Titta in i kameran

Det värsta med fotograferingar är när man uppmanas att titta in i kameran. På fotografikurser borde man lära studenterna att inte ta kort på personer som gör det. Ett fotografi är ett dött ögonblick, en bild utan rörelse. Om ett par ögon tittar in i kameran stannar den blicken kvar för evigt. När du tittar på ett sådant kort borrar sig blicken in i dig.

Hans foto stod i en svart ram på ett litet bord. Var man än satt i det stora vardagsrummet, och varifrån man än tittade på kortet, tittade han, Nima, redan tillbaka på en. Ett dött ögonblick som det inte gick att fly från.

2015-04-01 Efter Nima

Andra gången jag sitter på Rosa Express. Andra gången jag borstar mina tänder. Första gången jag stänger av datorn. Första duschen. Första måltiden. Första jävla teet. Första whiskyn. Och den andra. Och tredje. I huvudet räknar jag allt, på ett ovisst och smärtsamt sätt, efter Nima. Ibland glömmer jag bort siffran. Men mina tankar tvingar mig att fortsätta räkna.

Mitt liv i Sverige har delats i två: livet med Nima och livet utan honom. Relationen till allt runtomkring mig har förändrats, helt säkert kommer inget nånsin att bli som förut. Men jag har inte förstått det än. Till och med tanken på att översätta den här texten: den första översättningen efter Nima. Den tanken gör mig rädd. Jag kommer att behöva gå någonstans och sitta någonstans och arbeta där Nima var för bara några veckor sedan. Promenera dit, prata där. Han var här alldeles nyss. Nu är han inte det, och jag vet det. Men jag kan inte acceptera det.

2015-03-11 Återigen är jag i Iran

Drömmarna upphör aldrig, men de förändras.

Återigen är jag i Iran, men den här gången är Apollon med mig. Hans föräldrar har blivit tvungna att resa iväg någonstans och bett mig ta hand om deras barn tills han är i rätt ålder, ett år och en månad.

Så, Apollon och jag är i Iran med min mamma och resten av familjen. Men Apollon är tio år gammal och jag är som en mor för honom, i enlighet med vad jag lovat Arash och Hima. Min mamma tycks vara där för att hjälpa mig ta hand om Apollon. Jag förstår i drömmen att det är märkligt att vi är i Iran trots att vi bor i Sverige – hur kan vi ha tagit oss dit på bara några timmar? Men det är ingen stor sak.

Det märkliga händer istället efter att jag vaknar. Jag inser att detta är första gången sedan jag kom till Sverige som jag drömt att jag är i Iran utan att vara rädd, utan att vilja fly eller gömma mig någonstans.

Är det tack vare dig, Apollon? Du var där i Iran med mig, i en tioårings kropp och med ditt vackra svarta hår och jag var inte rädd eller orolig för någonting. Hur är det möjligt? Har jag glömt allt som hänt mig där? Vad har du gjort med mina tankar? Tack vare att du finns, kära Apollon, kan jag känna mig trygg överallt. Tack Apollon, för att jag kunnat resa tryggt till Iran, om än i drömmen!

2015-03-06 Vad är det jag gråter över

Jag vet inte om följande är min biografi eller min bekännelse. Jag blev förkyld och jag är rädd för förkylningar och när jag är rädd blir jag ledsen och nervös.

Trött och sjuk åkte jag hem från universitetet. Efter en halvtimme av tårar som inte ville sluta rinna tänkte jag: vad är det jag gråter över? Svaret var mycket enkelt, men jag hartänkt på det i tre års tid. När jag kom till Sverige var jag trettio år, men hade aldrig behövt bete mig som det. I Iran lät ingen mig växa upp.

Från och med dagen jag kom hit har alla förhållit sig till mig som den trettioåriga kvinna jag är. Rädslan och ledsenheten har funnits med mig sedan dess. När jag blev trettio fanns inte min mamma med mig längre, eller så var det jag som inte fanns där.

Under dessa trettio år har mamma och pappa, morbröder, mostrar och kusiner, till och med vänner och pojkvänner, aldrig låtit mig förstå att jag inte är ett barn. Överallt och varje gång var jag den bortskämda flickan. Ingen kunde tro att jag en dag plötsligt skulle slungas till andra sidan jorden, till en plats där jag måste iklä mig rollen av en trettioårig kvinna.

Jag spelar verkligen den rollen nu, men med stora bekymmer. Att övervinna trettio år på tre år är mycket svårt. Häromdagen köpte Apollons föräldrar ett gosedjur i formen av ett bi åt honom. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tråna efter det.

2015-03-03 Min mammas kinder

Min mamma och Apollons mamma träffades i Iran. Min mamma skickade med henne en väska till mig. Idag vid frukostbordet sa hon plötsligt: “Du är så lik din mamma. Dina kinder är helt och hållet din mammas.”

Mammas kinder, när rörde jag senast vid dem? Eller kysste dem? Det måste ha varit min sista dag i Iran, dagen då jag lämnade henne. När jag tänker på hennes kinder kan jag inte längre minnas dem. Kan hon komma ihåg mina? Vad finns kvar av mig där?

För ett tag sedan, när vi pratade på Skype, sa mamma med glädje i rösten: “Sam känner igen dig. När vi pratar om dig eller någon frågar honom ‘Var är Samira?’ pekar han på en bild av dig.” Hela jag, min existens, har blivit till en bit papper, i en ram av trä.

2015-02-28 Uttrycka sitt deltagande

Khatamis syster dog för någon vecka sedan. Khatami brukar ses som Irans första reformistiska president efter revolutionen och satt vid makten under två perioder, först 1982–1992 och sedan 1997–2005. För en månad sedan sände regimen ut ett dekret om att det från och med nu är förbjudet att publicera foton på, eller över huvud taget omnämna, Khatami i offentligheten.

Även tidigare har tidningar och tidskrifter som publicerat texter om eller av Khatami stängts ner med omedelbar verkan. För bara nio år sedan var han Den islamiska republiken Irans president, och den som inledde den serie samtal på olika platser i världen som gick under namnet Dialogue among civilizations.

Ayatollah Khamenei fick grubbla ordentligt över hur han skulle uttrycka sitt deltagande i Khatamis förlust. Rubriken i vad-som-återstår-av-de-reformistiska-tidningarna löd till slut: “Ayatollah Khamenei efter Khatamis systers död – beklagar Khatamis mors sorg”.

2015-02-25 Huka eller slåss

Regissören Jafar Panahi fick återigen en guldbjörn i Berlin. Björnen är deras och de kan ge den till vem de vill. Men i Iran delas nu, liksom alltid, folket i två läger: de som är emot Panahis björn, och de som är för. Den första gruppen menar att filmen är det löjligaste de sett, och priset därmed det löjligaste pris som finns och alltihop är enbart en löjlig politisk markering från festivalens sida. Panahis anhängare lyfter tvärtom fram hans förtjänster som filmare och menar att priset är en stolthet för Iran.

Men mitt ärende här är inte huruvida Jafar Panahis Taxi rymmer en björn av guld. Vi har andra saker gemensamt, jag och Panahi. Han påminner mig om något viktigt: att aldrig ge upp. Den iranska regimen har förbjudit honom att göra film under tjugo års tid. Han är belagd med utreseförbud och en mängd andra restriktioner. De har stulit hans identitet, men han kämpar vidare. På samma sätt som jag gör här. Jag har inte bara förlorat mitt identitetskort i Sverige utan hela min identitet – min kunskap, min bakgrund, min utbildning… Vi som blivit av med allt detta har bara två strategier att välja mellan. Att huka oss eller slåss. Panahi, och jag, slåss.

2015-02-23 Allt jag kan göra är att vänta

Apollon är tillbaka från Iran och huset är fullt av röster och rörelse igen. Livet pågår när han är hemma och gör att jag glömmer de tre år som allra mest varit ett utdraget dödläge. Snart kommer han behöva börja på förskolan. Och jag kommer behöva sova bort timmarna då han är där, för att tankarna inte återigen ska attackera mig.

Migrationsverket har till slut, efter nästan två år, skickat ett brev till mig. Ett kuvert med handskriven adress där det står att:

Migrationsverket har registrerat ett ärende enligt 12 kap 19 § utlänningslagen (2005:716). Enligt 12 kap 19 § 8 stycket samma lag får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om ny prövning ska ske. Yrkandet om inhibition lämnas därför utan åtgärd.

Så vad betyder då detta? Det är egentligen ingenting nytt, utan betyder bara att Migrationsverket har att avgöra om de är beredda att öppna mitt fall igen. Men att de skickar det här brevet nu innebär sannolikt att beslutet snart kommer. Enligt mitt juridiska ombud är detta anledningen till att de skickat det.

Mardrömmarna är tillbaka, och dödläget kommer snart att ersättas av heltidsstress. Oron för asylprocessen, intervjun och handläggarens bemötande tar så mycket kraft att den överröstar rädslan för själva beslutet. Allt jag kan göra är att vänta, låta dagarna gå och fler brev komma, kallelser till nya möten och fler intervjuer. I bästa fall.

Kära Apollon, det är verkligen bra att du kan åka till Iran. Och ännu bättre är att du kan komma tillbaka till Sverige, och mig, igen. Du låter inte Migrationstrollen ta mig. Men vet du vad det allra bästa är? Att du aldrig kommer att behöva gå till Migrationsverket, aldrig sitta på den sidan om bordet.

2015-02-19 Man kan vara säker på att dö om man stannar kvar

Roozbeh Janghorban är dokumentärfilmare. Jag hade inte sett någon av hans filmer, och kände över huvud taget inte till honom, förrän jag hörde att han skulle deporteras.

Jag lyssnade på en intervju med Janghorban på persisk radio. Han har bland annat gjort en halvtimmesdokumentär om den iranska ledningens religiösa propaganda, hur de använder sig av människors tro i syfte att skaffa sig politiska fördelar. Filmen heter Helig hjärntvätt och har spridits under pseudonym via nätet och en kabel-tv-kanal. Att regissören inte använder sig av sitt verkliga namn vittnar om att han verkligen inte velat lämna sitt hemland. Men hans röst är med i filmen, och säkerhetspolisen hittade honom. Alla vet att när något sådant händer måste man lämna Iran.

De stora rikstäckande tidningarna Isna och Irna skrev att Janghorban är en regimfientlig spion. Han hotades till livet. 2012 tog han sig till Sverige och sökte asyl, men fick avslag. Nu ska han deporteras. Ett stort antal kulturarbetare har skrivit under ett upprop där de kräver att Migrationsöverdomstolens beslut rivs upp och att Janghorban får stanna.

När jag kom till Sverige hade jag ingen film i handen. Ingen tidning som kallade mig spion. Inga kulturarbetare i ryggen. Jag bar bara på det jag varit med om året innan jag lämnade Iran. Men Migrationsverket gav mig samma svar som regissören till Helig hjärntvätt nu fått. Jag har aldrig träffat Roozbeh Janghorban, men jag vet att han är i fara om han återvänder till Iran. Han kan inte säga detsamma om mig, för jag har inga materiella bevis för vad som hänt mig. Ändå har de gjort samma bedömning av hans fall som av mitt.

Återfinner man sitt namn i någon av ovan nämnda tidningar och sitter med den tidningen framför sig kan varken man själv eller ens familj leva i Iran längre. Däremot kan man vara säker på att dö om man stannar kvar.

2015-02-13 You have to go to the border police

I den mån mitt liv fortfarande är en papperslös människas liv upprepas saker och ting, tid efter annan. Vår, sommar, höst, vinter, vår… Någon gång i mars, det vill säga för nästan ett år sedan, gick giltigheten ut på mitt LMA-kort (en tillfällig id-handling för asylsökande och papperslösa), likaså slutade mitt bankkort att fungera. Sedan dess har jag försökt få reda på varför detta har skett och vad jag kan göra åt saken. Mitt utvisningsbeslut har varit inhiberat ungefär lika länge, så jag har behövt få reda på vad planen är.

Jag har varit hos Migrationsverket, och mejlat dem massvis med gånger. Varje gång utan resultat. Tills jag bläddrade igenom gamla brev från Migrationsverket och förstod att det hela tiden har funnits en handläggare för mitt ärende. Inte förrän då förstod jag att det finns en enskild, specifik individ som har hand om varje ärende. Så jag skrev ett mejl till M. Jag förklarade mitt problem för henne och att jag utan framgång ett antal gånger hade försökt få svar från Migrationsverket. Jag undrade om hon, som hade varit handläggare för mitt ärende, vänligen skulle kunna hjälpa mig.

Så här svarade hon:

Hello!
You have to go to the border police first and they decide if we can register you in our system again.

M

Jag skrev tillbaka och försökte förklara att jag redan hade kontaktat gränspolisen. Som i sin tur sagt att de inte hade någon aning om vad de kunde göra, att ärendet helt och hållet låg hos Migrationsverket. Jag skrev också att ett LMA-kort är helt nödvändigt för någon i min situation och att jag verkligen inte vet vad jag ska ta mig till.

Hon svarade:

I’m sorry…
I wrote to the border police we’ll see what they answer.

M

Två dagar senare kom ett mejl från gränspolisen, med följande korta meddelande:

I got your mail via M at Migrationsverket. You can contact me, see below

Jag blev stressad. Förstod inte varför gränspolisen inte talade om direkt i brevet vad de ville meddela mig (rimligen visste de ju vad det handlade om). Jag visste heller inte riktigt hur jag skulle prata med gränspolisen, hur jag skulle lägga upp det jag behövde säga. Så jag ringde Kristina, mitt juridiska ombud. Hon svarade inte, men skickade ett sms om att hon inte var i Sverige och att jag skulle skriva till henne om det var något särskilt. Jag berättade för henne vad det handlade om och bad henne att höra av sig när hon var tillbaka så att vi kunde ta hand om det här tillsammans. Jag hörde inget från henne, och en vecka efter mejlet från polisen fick jag ett nytt mejl från Migrationsverket. Den här gången från en annan, till synes mer hjälpsam, person.

Dear Samira,
I have been asked to call you for a meeting at our office in Vänersborg, so that you can be registered with Migrationsverket and receive money again. The problem is that I don’t have your address or telephone number, which makes it difficult for me to send you the letter. Can you give me this info please?

Med vänlig hälsning,

V

Äntligen verkade det hända något, åtminstone förstod jag vad jag kunde göra. Så jag svarade och gav henne de uppgifter hon efterfrågade. Vi bestämde ett datum då jag skulle komma till Migrationsverket. Men jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Vad har problemet varit under alla dessa månader? Skickade Migrationsverket mig till polisen för att de inte hade min adress, och varför skulle jag i så fall hämta ut mitt eget ärende där, bara för att sedan överlämna det till Migrationsverket? Och hur kommer det sig att de ändrat sig nu? Jag har ett LMA-kort nu, och ett bankkort, men vet fortfarande inte varför något av ovanstående hänt, eller om de tänker öppna mitt fall igen.

2015-02-04 Klockan fem på eftermiddagen

När jag började läsa dikter var jag alldeles för ung. Vilken dikt jag än tog mig an, alltifrån Hafez till Hughes, var jag strax tvungen att lägga undan den för att fråga min mamma eller pappa om betydelsen av det ena eller andra ordet. Också när jag fått det specifika ordet klart för mig och återvände till dikten var det ofta svårt att förstå innebörden i den.

Familjen jag bor med har åkt till Iran, och min ständigt oroliga moder har bestämt träff med dem i Teheran. Hon vill se vilka dessa människor är som hennes flicka bor med. Hon vill tacka dem för att de tar hand om mig, kanske bli lite lugnare själv, när hon fått se vilka de är. Och, som alltid, skicka med alla möjliga saker till mig.

Lorca skrev en gång dikten ”At five in the afternoon” till sin vän Ignacio Sanchez. Tiden för Ignacios död är inskriven i dikten, och jag har alltid haft en särskild relation till den – han dör vid samma tid som jag föddes, klockan fem på eftermiddagen. Men en strof har jag aldrig lyckats förstå, inte heller som vuxen. Raden där han talar om den döda vännens kropp och, i engelsk översättning, säger: “No, I will not see it.” I persisk översättning står det istället: “Nej, jag vill inte se den” (hur originalet på spanska lyder vet jag inte). Hur kommer det sig att han inte vill se sin vän? Vill han inte åtminstone säga hej då till honom?

Min mamma träffade familjen jag bor med för någon vecka sedan, och de skickade bilder av deras möte till mig. Några människor som över huvud taget inte känner varandra är plötsligt tillsammans, i ett och samma hem, och tar bilder på varandra som de skickar till mig. Kanske för att de vill berätta för mig att jag också är där med dem. När det första fotot kom tyckte jag först att det verkade oskarpt, men när jag tittade igen såg jag att deras ansikten framträdde tydligt. Det var jag som inte velat, inte förmått, se dessa ansikten. Efter det andra fotot la jag ifrån mig telefonen. Min mammas ansikte var ett annat än det jag lämnade när jag reste från Iran. Människan på fotot var en annan än den jag lämnat.

Nu, flera dagar senare, är jag fortfarande inte modig nog att titta på bilderna. Det är bättre att aldrig helt förstå vissa dikter. Jag behöver inte veta vad den där Lorca-raden egentligen betyder. Jag vill inte, kan inte heller, se.

2015-02-03 Siktar rakt mot mitt hjärta

Han heter Sean men jag kallar honom för Apollon. Jag har bott med honom i snart två månader och jag trodde aldrig att en tiomånaders bebis skulle kunna ta ett sådant stort ansvar.

Plötsligt insåg jag att Apollon har fyllt varenda hörn av mitt hjärta, alla tomma platser, blivit min mor, min kamrat, min lekkamrat, min samtalspartner. Jag tillbringar hela dagarna med honom, luktar på honom, förstår hans blickar. Numera vet jag att Apollon inte tycker om kyckling, men älskar kokta morötter. Och Apollon känner mig, han vet att herr lejon finns broderad på min blus, och så fort jag frågar var herr lejon finns, pekar han med sina små fingrar, siktar med dem rakt mot mitt hjärta.

Tillsammans med Apollon går det att glömma att jag är papperslös, att Migrationsverket existerar, att det överhuvudtaget pågår en värld bortom Apollon. Men nu har Apollon åkt till Iran och kommer att vara där i en hel månad. I ett land där jag inte kan vara, istället är jag kvar här, bland hans leksaker och kläder.

2015-01-29 Jag hoppas på ett bäst före-datum

”Trots mitt stora matintresse lagade jag knappt mat en enda gång när jag fortfarande levde i Iran. Jag hittade vägen till köket här i Sverige. Och trots min brist på erfarenhet är jag ofta nöjd med det jag lyckas tillaga. Men är jag hemma hos någon som lagar mat själv ställer jag mig sällan vid spisen. Trettio år är ingen kort tid – mina händer är helt ovana vid matlagning, likaså min fantasi. Jag bor nu hos en vänlig familj som alltid tar ansvar för matlagningen. Eller, framförallt kvinnan i familjen, som nu råkar vara bortrest. Och för första gången sen jag flyttade hem till dem, fann vi häromdagen oss hungriga. Vi, jag och mannen i familjen, insåg att vi skulle behöva leta efter en restaurang.

Vi gick in på första bästa ställe, en turkisk restaurang. Första rätten på menyn var något som kallades Koban-sallad. Vi beställde den. Det förfärade mig att sitta i ett tryggt land, på en trygg restaurang, och äta en sallad med ursprung i Kobane (om nu namnet på salladen syftade på det Kobane jag hade i tankarna). Salladen var vacker och glänste av olivolja. Min vän pratade om skidresor, att det just hade snöat lagom mycket i Iran för att åka skidor där. Och jag funderade på om salladen såg ut och smakade precis så här i Kobane, före kriget, om den smak som jag nu kände var densamma som någon från Kobane hade känt. Kommer de fortfarande ihåg den här salladen, med tanke på läget nu? Är det en koban…”

För ett tag sedan började jag skriva på ovanstående text för bloggen. När jag diskuterade texten med Khash tyckte han inte att den var riktigt bra, och föreslog att vi skulle strunta i den, men eftersom jag själv tyckte om den arbetade jag vidare med tanken att någon annan skulle kunna översätta eller att jag skulle kunna publicera den på engelska. När jag sedan pratade med Linn om texten, och frågade om hon tyckte att jag skulle skriva vidare trots att det nu gått några dagar sedan middagen på den turkiska restaurangen, sa hon att det inte gör något om det dröjer, den typen av reflektioner har inget bäst före-datum.

Det har nu gått två veckor sedan vårt samtal, och Kobane har just befriats. Häromdagen, när jag var på väg hem, firade lyckliga kurder på Götaplatsen. Så, Linn: världen kan fortfarande överraska oss. Att texten om kriget i Kobane hade ett bäst före-datum är verkligen något att glädjas över. Linn, vi fortsätter våra samtal. Om romers situation i Europa, om Migrationsverket, om mullorna i Iran, om Sverigedemokraterna. Om klimatförändringarna eller de utrotningshotade honungsbina. Eller, för den delen, om att Nima stått i bostadskö för evigt i den här staden och fortfarande inte har någonstans att bo. Kanske fungerar de, våra samtal, och kanske kommer vi aldrig att kunna skriva en enda bloggpost till, för att själva bloggen får ett bäst före-datum. Jag hoppas det.

2015-01-19 Vi hade gjort staden till vår

Jag vet inte riktigt om jag valde att tillbringa julafton ensam eller om det bara blev så. Jag var bjuden till några olika människor, både julfirande iranska svenskar som firar julen med större engagemang än någon svensk familj jag vet, och till svensk-svenskar.

Men jag var ensam. Jag slingrade mig ur alla inbjudningar utan att såra någon. Jag föredrog att dricka te och se om några avsnitt av Game of Thrones. Någon gång runt 16-tiden blev jag tvungen att gå ut för att handla och fann mig själv i centrala Göteborg. Jag kände inte igen staden. Det var en befolkad stad, med en blandning av kroppar och av språk. Jag såg att vi hade gjort staden till vår, vi utlänningar. Jag blev så förvånad att jag ett ögonblick trodde att jag överdrev för mig själv, att jag bara ville se utlänningarna. Så jag sökte efter blonda människor med blicken, medan jag promenerade omkring. Det var ingen lätt uppgift. En och annan på en restaurang och någon som väntade på spårvagnen.

Hur många av dessa människor, som jag nu såg, är muslimer, undrade jag. Hur många av dem har ingen relation till Kristus födelse? Inte för att det spelar någon roll, jul är knappast en religiös högtid för de flesta, utan ett skäl att tillbringa en kväll med sin familj.

Men för mig som är främling i det här landet ser allting ut på ett annat sätt. Att jag inte känner något inför julen är för att jag i över trettio år inte har firat denna högtid. Jag har haft en annan kalender. Men det fanns förstås andra på gatorna också, som också har vuxit upp med en juliansk kalender, fast i andra länder än Sverige. Högtider får sina färger och dofter när de placerar en i ett hem med ting och pynt som berättar en historia. Här finns det varken en familj eller en bakgrund mot vilken jag kan göra dessa saker.

Staden var vår. Romska musiker spelade i gathörnen. På McDonalds satt bara människor med mörka kroppar, en arabisktalande familj gick längs trottoaren med glass i sina händer. Och jag, en iransk kvinna, gick med händerna i fickorna, sorgsen över bristen på glädje i mig inför jul och nyår.

2015-01-05 Var är mitt ansikte?

Den 6 september 2014 håller president Rouhani ett tal inför Isargaran, en konservativ rörelse i Iran, där han bland annat säger att kvinnor utan hijab är sjuka och måste behandlas av specialister.

1 oktober 2014 ringer Soheilas mobil. Hon parkerar bilen för att kunna svara. Bilrutan är nedvevad. En motorcykel drar förbi och hon känner en svidande smärta i ansiktet och ögonen.

Hon förlorar sitt vänstra öga och synen på det högra blir nedsatt med 80%.

Samma dag kör Neda åt sidan för att svara i sin telefon. Eftersom det är varmt har också hon vevat ner rutan. Hon hinner inte säga något och det enda hennes mamma hör i den andra luren är hur hon skriker att hon brinner.

Det ena ögat har inte längre någon pupill. Och en del av hennes ansikte och huvud har frätts bort.

Också Sara parkerar bilen denna eftermiddag, med rutan nedvevad. Plötsligt står också hennes ansikte i brand. Allt hon minns efteråt är ljudet från en accelererande motorcykel.

Soheila, Neda och Sara var de tre första kvinnorna som drabbades av syraattackerna i Iran, i Esfahan. De följdes av många fler under oktober, tills de plötsligt tycktes upphöra. För ett par dagar sedan hände det igen, i Teheran.

Det finns en återkommande fras i Koranen som lyder “amr be maroof, nahy az monkar”, det vill säga, ungefär “främjande av dygder, förhindrade av laster”. Det är en fras som citeras ofta. Den står skriven på både offentliga och privata platser. Ett av dessa ställen är de bilar som gashte e ershad (moralpolisen) kör omkring i. Med hänvisning till denna fras kontrollerar regimen människors olika förehavanden, inklusive deras privatliv.

Alla vet att det är basij-milisen som ligger bakom dåden. När ett samhälle blir såpass otryggt att en kvinna inte längre kan veta om hon kommer hem oskadd efter att ha varit ute på en promenad, kan det vara intressant att ta en titt på vad regimen har gjort åt saken. Hur har man reagerat?

– Med övervåld mot, samt tystande och anhållan av, människor som har demonstrerat mot syraattackerna.
– Med hot mot människor som har påpekat att syraattackerna är en konsekvens av den vägledande fras som insisterar på att det goda ska välkomnas och det onda hållas undan (varifrån kommer definitionen av “det goda” och “det onda”?).
– Genom uttalanden från hälsoministern om att de drabbade bör få ordentlig vård, undersökas och tas om hand.
– Med anklagelser mot Israel och Storbritannien som gör gällande att det är spioner från dessa länder som står bakom syraattackerna.
– Med varningar riktade mot offrens familjer för att försäkra sig om att de inte kommer att tala med medierna om det som har hänt.

Gärningsmännen har ännu inte identifierats. Femton personer har bekräftats utsatta för syraattackerna, varav en har dött. Den relativa tystnaden kring händelserna har gjort att de drabbades familjer dels förblir rädda för regimen, dels för sin egen skam.

I staden Jahrom attackerar en man den 1 december sex kvinnor med kniv, och hugger dem i baken. Det kvinnorna har gemensamt är att ingen av de vid tillfället bar chador, bara en enklare slöja. Mohammad Beheshtifar anhölls efter tre dagar. Han är en 22 år gammal basiji, son till en sergeant i en förgrening av samma paramilitära organisation. Vad motiverade honom att begå dessa brott? Enligt honom själv var det kvinnornas dåligt täckande hijab. Han hade hört en religiös predikant säga att det är mobah – en handling som inte är straffbar, varken en dygd eller en synd – att spilla en kvinnas blod om hon bär en slarvig hijab. Efter våldsbrottet framhöll staden Jahroms fredagsbönehållare vikten av att inte prata om händelsen på ett sätt som vållade regimen skada.

Antalet kvinnor som varje år dör i Iran, som ett direkt resultat av (mäns) våld, är ungefär detsamma som antalet kvinnor som drabbas av cancer, enligt statistik som regimen själv har offentliggjort.

Soheilas far sa i en intervju att han ville att polisen skulle lämna över gärningsmännens familjer till läkare för undersökning, för att försöka få reda på hur någon kan lära ut så mycket grymhet till sina barn.

Trots alla regimens hot har demonstrationer genomförts i både Esfahan och Teheran, med enkla men smärtsamma slagord: “Stoppa kriget mot kvinnors kroppar”, “Ingen Daesh i Esfahan”, “Trygga gator är min rättighet”, “Var är mitt ansikte?”.

Ännu går gärningsmännen fria.

2014-12-19 Kära Migrationsverket

Jag måste säga att jag börjar känna mig som den föräldralösa Judy Abbot, eftersom jag hela tiden skriver till er med mina önskemål – även om ni är allt annat än vad hennes välgörare, Pappa Långben, var.

Kära Migrationsverket, jag är djupt tacksam över att ni slutligen bestämt er för att återsända mig mina låtsasviktiga kort. Jag är även tacksam över att ni av egen fri vilja – även om ni naturligtvis inte varit särskilt förtjusta över det – återfört de pengar som ni en gång, utan förvarning, tagit från mitt konto, pengar som jag alltså fått av er i första hand.

Vi visste ju hela tiden båda två att det skulle bli så – även om jag i min glädjeyra hade förträngt det – att ni skulle göra ert yttersta för att finna det absolut krångligaste sättet att överföra pengarna till mig. Istället för att sätta in pengarna på mitt konto har ni skickat mig ett utbetalningskort som jag kan växla in på närmsta Nordea-kontor, förutsatt att jag kan legitimera mig med “godkänd svensk ID-handling”, det vill säga svenskt körkort eller pass, det vill säga identitetshandlingar som ni mycket väl vet att jag saknar. På en direkt fråga till Nordea om möjligheterna att lösa ut avin med ett LMA-kort svarar de: “Det finns ett kontor i Södertälje som ska kunna hantera det.”

Eftersom mitt LMA-kort inte godtas av banken, har jag fått hjälp av en vän med att ringa till er på Migrationsverket och till banken, han kopplas fram och tillbaka och hänvisas hit och dit, för att försöka få tag på någon som kan berätta för oss hur jag ska gå tillväga för att få ut pengarna. Som vanligt slutar det med samma gamla svar: Vi vet inte.

Jag förmodar att ni inte vill såra mig, att det är därför ni säger ”dina pengar är utbetalda” trots att de inte nått någon adressat. Då är det bara logiskt att ni låtsas vara mig till lags, samtidigt som ni skapar nya, omöjliga situationer.

Vänliga hälsningar,

/Samira

2014-12-03 Att ha lämnat dem är precis som döden

Fateme dog för några dagar sedan. Sedan jag fick reda på att hon dött har jag försökt frammana en bild av henne för mitt inre öga, av hennes ansiktsdrag och kroppsrörelser, ljudet av hennes röst när hon formade ord. Jag har försökt minnas när jag såg henne sista gången. Inget av det har varit möjligt.

Jag försökte komma ihåg de levande istället, försökte frammana dem så tydligt jag kunde. Men det gick inte. Jag kunde inte komma ihåg om min farbror föredrog att dricka sitt te före eller efter maten. Om hans tröjor var enfärgade eller hade mönster. Jag kunde inte minnas vad för slags blommor som prydde min mosters tallrikar. Inte heller märket på cigaretterna som min mamma röker. Jag radade upp alla människor jag kände i mitt inre, försökte känna igen någonting hos dem, något yttre attribut, till exempel ett klädesplagg. Det hade lika gärna kunnat gå 30 år – jag mindes ingenting.

Jag upptäckte att detta, att ha lämnat dem, är precis som döden. Att vi är så långt ifrån varandra att vi inte kan ta på varandra, känna varandras dofter, utföra små ömma handlingar för varandra, brygga te åt varandra. Jag kan inte längre hålla hårfönen för min mamma så att hon kan torka håret efter en dusch. Det är som att ha dött. Eller snarare: Alla de som lever och alla som är döda är egentligen på samma plats som vanligt. Det är jag som är borta från dem alla. Men eftersom jag fortfarande syns någon gång i veckan på en datorskäm, över skype, är det ingen av oss som har fattat det.

2014-12-02 En hand som inte kan hålla fast i något

Jag ringde min mamma och la på, så att hon skulle se att jag hade ringt och ringa tillbaka. Hon hade inte hört av sig på tre dagar, vilket var konstigt. Men nu ringde hon upp. Hennes röst lät annorlunda, tryckt, som om hon var sorgsen, kanske hade hon gråtit. Jag frågade henne vad som hade hänt och hon svarade att det inte var något, att hon bara hade huvudvärk. Det var uppenbart att hon ljög, så jag frågade igen. “Inget särskilt”, upprepade hon, “Fateme har varit med om en trafikolycka”. “Har hon dött?”, frågade jag. “Kolla här, Samira, det är inte bra för dig att…”, men jag avbröt henne. “Det är ingen fara, jag kommer inte att bryta ihop”, sa jag.

Av någon anledning tittade jag ner på min hand. Jag hade stannat utanför Coop för att prata färdigt. Någon enstaka bil körde förbi. Jag virade halsduken tätare runt mig. Jag tyckte inte ens om Fateme, även om hon var släkt. Vi sågs säkert en gång i veckan, men nu hade jag inte sett henne sedan jag kom till Sverige. Ingenting går att hålla kvar. Det var inte så att min hand kändes tom. Den kändes som en hand som är oförmögen att hålla fast i något.

2014-11-21 Jag vill hjälpa dig men jag vet inte alls hur

Förra året togs ett beslut om att även papperslösa har rätt till vård och medicin i Sverige, åtminstone “vård som inte kan anstå”, utan att bli avkrävda legitimation. Så långt är det givetvis bra. I synnerhet för den som är papperslös och har en specifik sjukdom. Svårigheterna börjar när de som arbetar inom vården och har hand om dessa ärenden – sjukhuspersonal, apotekare osv – antingen inte har informerats om den nya regeln, eller inte har någon aning om hur de faktiskt ska gå till väga när någon saknar id-handling.

När jag förklarade för min läkare att jag hade blivit papperslös och bad honom att skriva ut recepten på ett sådant sätt att apoteket inte skulle kräva legitimation av mig, sa han att han inte kände till något om detta. Eftersom inte heller jag visste gav jag honom kontaktuppgifter till Rosengrenska och sa att de säkert kunde förklara hur det ska gå till. Min läkare är, som tur är, en mycket vänlig människa, och jag hade ingen anledning att oroa mig för att han inte skulle ta tag i detta.

Några dagar senare hade han ordnat med receptet och lämnade över det till mig. Damen på apoteket ögnade igenom det och tittade sedan upp på mig med ett leende. Medan hon knappade runt på sin dator och bläddrade bland papper försökte hon gömma sin förvirring från mig, att hon inte alls visste hur hon skulle hantera receptet. Till slut gav hon upp och sa att hon verkligen gärna ville hjälpa till, men att hon inte alls visste hur. Jag frågade henne vad hon föreslog att jag skulle göra, och hon svarade att hon kunde prata med min läkare. Hon fick numret och sa att hon skulle höra av sig. Några oroliga dagar senare hörde de slutligen av sig från apoteket med beskedet att jag kunde komma och hämta min medicin.

Jag hade fördelen att vara insatt i regelverket, tack vare vänner som berättat om det för mig. Men borde inte den som arbetar med de här sakerna känna till det? Borde inte läkaren veta hur ett recept ska skrivas? Eller apotekaren hur receptet ska användas? Varför blir alla helt förvirrade över de här rutinerna? Om jag inte hade haft den information jag har hade jag inte kunnat få ut min medicin. (På samma sätt som jag inte skulle ha fått ut mitt bibliotekskort om jag inte hade varit insatt och haft insatta kompisar.) Är då inte denna nya regel helt tandlös, när den inte går att använda sig av? Det förefaller märkligt att en sådan lagändring går igenom utan att information samtidigt skickas ut till sjukhus- och apotekspersonal. Eller åtminstone utan att en infrastruktur skapas för informationen. Vill beslutsfattarna verkligen göra livet enklare för oss eller vill de bara vinna poänger?

2014-11-18 Allt detta är ett skyltfönster

Jag skulle önska att åtminstone den kvinnliga delen av personalstaben på Migrationsverket någon gång hamnade i Iran och kanske gifte sig med en iransk man. Så kunde jag sitta här och se hur många av dem som bestämde sig för att ta hjälp av smugglare för att ta sig ut ur Iran och tillbaka till Sverige. Skulle de fortfarande säga till iranska kvinnor som söker asyl att “ni kände ju till de iranska lagarna”?

Snart måste jag ta mig till Migrationsverket, för att köpslå om att de åter ska börja betala ut min ersättning, om att få ut mitt LMA-kort och få något slags boende. Jag känner många iranier med liknande problem.

Om jag för en stund försöker se på mina vänner med Migrationsverkets blick: I Iran pågår inget krig, ingen svält, vädret är skönt och landets kassakista är full av oljepengar, de turister som tar sig till Tehran (även om de inte är många) skriver vykort om att staden ser ut som en gigantisk skönhetssalong, alla är snygga och kör bilar av den senaste modellen, köpcentren är utmärkta. Men allt detta är ett skyltfönster. För turisterna letar sig inte in i rättssalarna. De går inte hem till folk. De råkar inte ut för säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten. De kanske inte ser eller förstår hur många av de kvinnor som står på gatorna om kvällarna, står där för att sälja sina tjänster – hur många av de kära männen som är köpare och kunder.

Men varför står de där? Varför går så många kvinnor – så många unga kvinnor – på gatorna och säljer sina kroppar?

Om turisterna bara skulle gräva lite djupare i den frågan, så skulle det visa sig hur många av kvinnorna som har velat skilja sig från sina män på grund av att de farit illa, men inte haft laglig rätt och därmed blivit tvungna att fly; hur många som på grund av sina manliga familjemedlemmar, fäder eller bröder som försökt gifta bort dem eller isolera dem i hemmet, har känt sig tvungna att fly; hur många av dem som blivit utfrysta ur sina familjer och samhället på grund av homosexualitet.

Det finns annat som inte syns också. De mödrar som förlorar vårdnaden om sina barn i alla instanser – i nästan samtliga fall betraktas barnet som faderns och om fadern råkar vara avliden så är barnet faderns fader. Det vill säga, en mor har mindre rätt till sitt barn än barnets farfar.

Allt detta är delar av Irans styre: kvinnofientliga lagar, patriarkala lagar, sharialagar.

Är det utifrån turistens bilder som Migrationsverket fattar sina beslut? Läser de inte Irans lagstiftning? Tror de att alla dessa problem är ett resultat av kvinnors vilda fantasier?

Har Migrationsverket och de svenska domstolarna inte tillgång till information om iranska kvinnors skilsmässor från iranska män i Sverige, där de utsätts för exakt samma slags krav och hot från männen: drick inte, gå inte till simhallen, klä dig inte så och så, sök inte arbete?

Jag försöker sätta mig in i Migrationsverkets sätt att tänka, men kan inte förstå hur dessa anledningar – eller en enda av dem – inte kan vara tillräckliga skäl för någon, i synnerhet en kvinna, att lämna – eller tvingas lämna – Iran.

2014-11-11 Uppehållstillestånd

Klockan slår sju och jag och Khash presenteras från scen, Glänta arrangerar en kväll om europeiska narrativ på Skjulet och vi har blivit inbjudna att läsa. Vi har skrivit en text särskilt för den här kvällen och nu är det vår tur, jag hör det sägas att jag kommer att läsa på svenska och givetvis kunde jag ha sagt “Nej, hur skulle jag kunna det, jag kan inte ett ord svenska” men istället har jag, dagen innan, sagt “Javisst, det skulle kunna vara en bra idé”. Hur som helst, jag har sagt ja och nu gör jag det.

Innan läsningen dricker jag en shot och säger till mina vänner att de kan skratta om de vill, åt min brytning och mitt uttal. Nu står vi på scen. Den första minuten är jag glad, tänker att det är som ett skämt, att läsa på ett språk jag över huvud taget inte kan, men sedan, när vi kommer till textens andra sida blir jag trött, alldeles för trött och jag måste sätta mig ner, på en gång, men det finns ingen stol. När vi tagit oss igenom halva texten märker jag att Khash läser mycket snabbare än jag, jag hör hur flytande han, hans språk, är. Jag tappar självförtroende och vill inte läsa mer, men jag måste, blir varm och röd och mina händer skakar men jag vill inte att någon ska se vad som händer, jag försöker strunta i Khash och koncentrera mig, göra mitt bästa. Vi läser, i sista paragrafen stakar jag mig på ordet “uppehållstillstånd”, kommer inte förbi det. Sedan är det över.

När jag nu skriver om upplevelsen så tycker jag om den. Under hela läsningen var publiken tyst, helt tyst och jag trodde att det var ett sätt för dem att säga åt mig att läsa snabbare, att de hade tråkigt, men efteråt kom människor fram till mig och sa saker som att jag var modig, att det var en bra läsning, att de hade tyckt om den… Jag vet inte om det är för att de är snälla människor eller om de sa vad de tyckte. Oavsett vilket är känslan nu, när jag har läst mina egna ord översatta till svenska, att kanske kommer jag kunna lära mig det här någon gång.

2014-10-31 Vi förstår inte vad saken gäller

Det som händer är följande: receptionisten säger att mina dokument inte finns hos Migrationsverket. Eftersom mina papper varit hos gränspolisen måste jag, för att få ett LMA-kort, gå dit och be dem att skicka dokumenten till Migrationsverket igen. Och angående ditt fall, säger hon, kan jag inte se att något beslut tagits. Hon ger mig polisens telefonnummer.

En vecka senare slår min advokat numret. Först är de på semester. När de väl svarar förstår de inte vad saken gäller. Jag har fortfarande inte fått några besked. Migrationsverket och polisen verkar spela volleyboll med mitt fall, de passar bollen mellan sig. Och jag fortsätter att inte existera.

2014-10-27 Om Migrationsverket inte låg i Sverige

Migrationsverket tycker det är märkligt att välutbildade kvinnor, eller kvinnor aktiva inom organisationer för mänskliga rättigheter i Iran, inte kan lösa sina privata problem. De tycker att det är konstigt att en sådan kvinna, när problem uppstår, inte vinner i rätten. Kvinnor i Iran har inte tillgång till skilsmässa, just för att de är kvinnor. Då spelar det ingen roll om du är advokat eller lärare, om du studerat på universitet eller inte, om du är engagerad i kvinnorörelsen eller ej. Du kan inte skilja dig.

Kastar man en snabb blick in i Irans fängelser ser man att många av de politiska fångarna är advokater. För att de tagit på sig fall som regimen motsäger sig (den mest kända av dem är Nasrin Sotoudeh).

För ett litet tag sedan tittade jag på de svenska nyheterna. Två saker förvånade mig. Det ena inslaget handlade om en musikfestival i Stockholm. Min vän, som satt bredvid mig i soffan, berättade att festivalen för första gången i dess sextonåriga historia hade en kvinnlig konferencier. Det andra inslaget handlade om Fagerstas kommunstyrelse, där Västerpartiet har över femtio procent av platserna. Sex av deras sju ledamöter är män. På tv pratade de om hur det kommer sig att männen dominerar i kommunen.

För de flesta leder kanske dessa inslag tankarna till hur det står till med jämställdheten i Sverige. Men jag kommer att tänka på Migrationsverket. Om Migrationsverket låg någon annanstans än i Sverige och fick kännedom om dessa nyheter, att detta händer i Sverige, ett land känt för sina goda villkor för kvinnor, skulle de betrakta nyheterna som lögn. Om du så skickade spelscheman från festivalens alla år skulle de ändå avvisa dig. De skulle ta den kvinnliga konferencierens ID-kort ifrån henne, och stänga hennes bankkonto.

2014-10-23 Hajarna finns överallt

Härom natten drömde jag att min familj och några nära vänner försökte övertala mig att sova ovanpå ett akvarium. De insisterade på att beteendet var helt á la mode. Jag försökte förstås säga emot, sneglade på fiskarna där inne och undrade hur just en sådan grej kunde ha blivit så hipp. Och även om det nu är så, tänkte jag, varför måste just jag sova där? Plötsligt upptäckte jag två hajar i akvariet. Jag ryggade tillbaka och försökte ta mig därifrån, men vid det laget befann jag mig redan i allas välmenande famnar medan de mer eller mindre placerade mig på akvariet, bäddade in mig, pratade om hur tryggt det var där och att jag inte hade något att vara rädd för. I samma ögonblick vaknade jag.

För en och en halv månad sedan deltog jag i ett samtal på stadsbiblioteket i Göteborg som arrangerades av Glänta. Det var ett samtal mellan mig, min översättare och mitt juridiska ombud, och handlade om papperslösas situation i Göteborg, med utgångspunkt i just den här bloggen. Under samtalet berättade en av bibliotekarierna, som satt bland åhörarna, att jag och andra papperslösa numera har rätt till ett bibliotekskort från Göteborgs stadsbibliotek, att det inte ska vara några problem alls. Jag blev givetvis mycket glad, eftersom de böcker jag haft tillgång till på sista tiden har varit sådana som vänner och min mamma har skickat till mig – vissa har jag läst om i brist på nya böcker.

I måndags gick jag till biblioteket med en svensk kompis, som kunde förklara att jag gärna ville ha ett bibliotekskort. Tre personer arbetade i receptionen. Mannen vi mötte först var vänlig och tillmötesgående, även om han tyckte att vi hade ett något konstigt ärende. Han visste inte hur han skulle utfärda ett bibliotekskort till någon som saknar id-handling. Men han verkade försöka så gott han kunde. Medan vi diskuterade kom en av de andra receptionisterna fram och undrade vad vi höll på med. Min kompis förklarade även för henne varför vi var där, att jag hade fått reda på att jag kunde få ett bibliotekskort och hon visade till och med upp ett sms från en annan person på stadsbiblioteket som hade informerat henne om att det bara var att komma förbi för att få ett, även utan personnummer. Men kvinnan i receptionen ville inte ens läsa smset. Hon sa att det är lag på att legitimera sig när man ska få ett bibliotekskort. Medan vi stod där kom den tredje personen från receptionen fram för att förtydliga att det verkligen var omöjligt för dem att utfärda ett bibliotekskort till någon som inte kan legitimera sig.

Hur min kompis än försökte förklara för bibliotekarierna i receptionen att jag hade varit där på ett samtal och att jag personligen uppmanats att komma dit för att hämta ut ett kort, höll de fast vid att det var ogörbart. Vi lämnade biblioteket. Den korta stunden i receptionen hade gett mig en fruktansvärd huvudvärk. Själva bibliotekskortet var i själva verket inte så viktigt, inte för mig som saknar mer grundläggande saker, som till exempel just ett id-kort. Det var deras blick på mig, deras beteende och den illvilja jag kunde höra i deras ord, trots att jag inte förstod vad de sa.

Jag undrar vad de tänkte att böckerna skulle utsättas för om jag fick tillgång till dem. Eller om de trodde att jag med bibliotekskortet i hand plötsligt skulle kunna utsätta biblioteket för något hemskt. Vad var det de fruktade som gjorde att de var tvungna att mer eller mindre slänga ut mig ur biblioteket, inte med våld, men med den där attityden.

Det är som om hajarna finns överallt. Till och med på platser som ens familj och vänner säger är trygga. Till och med på platser där folk har sagt “välkommen hit”. Ur drömmen om hajarna vaknade jag i rädsla. Biblioteket lämnade jag i avsmak. Förhoppningsvis möter jag aldrig drömmens hajar igen. Biblioteket är kvar. Men, även om attityden och tankesättet jag möttes av kommer att finnas kvar det med, inuti den där institutionen, så finns där samtidigt ett motstånd mot samma tankesätt, en helt annan attityd. Det här mejlet, som kom i tisdags kväll, gjorde mig hoppfull och glad:

”[…]

I got really sad and angry when I read Linn’s mail! There’s no excuse for not giving you, Samira, a library card and not give you a nice reception! (The only explanation is that we are told to always ask for id, which clash with the right for everyone to get a library card. No matter what.)

I’ve now made sure that this is brought to everyone’s attention, and hopefully it will never ever happen again.

Samira, I’ve made a card for you and will leave it at Glänta’s office tomorrow afternoon.

[…]”

2014-10-20 En blind hjälper en blind

Jag är på promenad med en vän som kommit hit från Iran på ett turistvisum, och sedan stannat kvar. Han har rest ifrån dåliga omständigheter och behöver nu, eftersom visumet är utfärdat av en österrikisk ambassad i Iran, gömma sig i sex månader innan han kan söka asyl i Sverige.

Vi talar om hur han ska klara sig under dessa månader, utan pengar eller släktingar som kan hjälpa honom. Inget arbete, ingenstans att sova, det enda han har är sin väska. Olyckligt nog har han en enda vän här och den vännen är jag. En blind hjälper en annan blind, säger vi på persiska. Inte heller jag har vare sig jobb eller bostad.

Vi promenerar och pratar, jag berättar för honom om vardagen i Sverige och av en händelse börjar vi prata om att panta burkar. Det slår honom att han skulle kunna stjäla de tomflaskor som står utställda i kassar utanför husen vi passerar. Han räknar: för fem stora PET-flaskor kan jag köpa en korv, en kaffe och en bulle på Biltema. Tio flaskor per dag kan räcka.

Han frågar mig vad jag tror att straffet är för att stjäla tomflaskor. Det är säkert böter, säger jag. Du kanske får betala, säg, tre gånger värdet av det du stulit? Han räknar igen: fem flaskor är tio kronor. Tio kronor gånger tre är trettio kronor. Det är ok. Om polisen frågar mig varför jag stjäl pantburkar ska jag svara att jag såg tomflaskorna och fick ett begär efter dem, säger han. Flaskorna signalerar mat för mig. Vi vet att vi bara skojar, och vi skrattar åt vad vi säger, men våra hjärtan gråter medan våra munnar skrattar.

2014-10-17 Tror de smugglarna går omkring här utan papper?

Måndagen den 13 oktober inledde Europas poliser en jakt på de flyktingar som saknar papper och/eller vars ärenden har hamnat hos gränspolisen. Min telefon plingade om och om igen, meddelanden kom från vänner och olika organisationer, både kedjemeddelanden och privata.

Så började en stressad tillvaro, inte bara för papperslösa utan även för de som varit bosatta här i åratal och har svenska pass sedan länge, men som trots sina 30 år i landet har ansikten som uppfattas som utländska. Deras hår är fortfarande mörkt, om det inte har grånat, ögonen är mörka, och näsorna har inte börja peka uppåt. Deras svenska är däremot bra, somliga kanske är lärare, andra arbetar med svensk litteratur och somliga kanske till och med har höga poster inom Folkpartiet eller Moderaterna och kanske vill de till och med bevaka Sveriges gränser ännu hårdare, sina hudfärger och hårfärger till trots.

Tisdag. Jag rattade på radion och fick in en station som jag dröjde kvar vid på grund av den lågmälda musiken. Av det som sades efter musiken förstod jag bara ordet “persiska” och därefter sändes nyheter på persiska.

En bomb har exploderat i Malmö. I Stockholm har två banker och ett växlingskontor rånats. Och sedan Europas poliser och människosmuggling: nyhetsuppläsaren rapporterar om den oro och skräck för att anhållas som nu sprider sig bland papperslösa.

Polisen beklagar att deras planerade aktion har väckt dessa känslor. De säger vidare att deras avsikt har varit att operationen ska vara fullkomligt hemlig och att de egentligen bara är ute efter människosmugglarna och inte flyktingar. Det mest skrattretande svar jag hört hittills. Jag vill inte dumförklara den europeiska polisen, men tror de verkligen att den person som smugglade mig till Europa går omkring på gatorna här, utan varken uppehållstillstånd eller andra dokument? För upplysnings skull kan jag säga att han har ett franskt pass, och innan han hade det reste han in och ut ur landet, legalt, med ett giltigt visum. Dessa smugglare har det så bra ställt ekonomiskt och har så god tillgång till information att de aldrig riskerar att trampa i skiten.

Låt oss säga att polisen verkligen talar sanning, att det är smugglarna de är ute efter och att de inte kontrollerar någon på grund av hudfärg. Och att de i så fall skulle prata med mig som är papperslös och säga: Oroa dig inte, kära du, det är inte dig vi vill komma åt. Och att de efter dessa två veckor kunde leverera en rapport om exakt hur många smugglare de anhållit… Men, jag kan inte föreställa mig att just denna aktion skulle utgöra en risk för någon som arbetar med smuggling, med alla risker det faktiskt innebär. För vem skulle smuggla människor och sedan själv traska omkring på gatorna utan papper?

Polisens kommentar gjorde mig inte det minsta lugn, snarare blev jag ännu oroligare. Det var inte längre enbart risken att anhållas som oroade mig, utan även rädslan för att alla lögner och falska verklighetsbeskrivningar skulle göra saker och ting värre.

Ni papperslösa och andra som står under hot om utvisning, var försiktiga och om möjligt isolera er under dessa två veckor!

2014-10-15 Ett barn för varje år

Människor föds och dör oavbrutet. Sedan jag kom till Sverige har tre nya barn tillkommit i min familj. Ett barn för varje år. Jag har varit både glad och ledsen för vart och ett av dem. Ledsen för att jag inte är där och kan träffa barnet, krama det. Glad för att de finns. Två år har gått sedan det första barnet föddes. Han har vuxit nu, kan gå och prata. Jag har inte sett något av detta ske. Jag har aldrig rört vid honom. Jag vet ingenting om hans karaktär.

Arad, Arya, Saam. Dessa tre är bara namn för mig, kopplade till en mängd bilder på Viber och Skype. Jag känner dem inte mer än vad du gör. Jag har gått från att vara del av en familj där vi varje kväll dricker te tillsammans till att vara en främling för dem. Allt detta beror kanhända på en felaktig handling från min sida, eller på en olycka, eller på en idiotisk regel, eller på att religionen blivit lag i landet där jag bodde.

2014-10-13 Ett enda stort förhörsrum

Jag sitter på tåget, på väg mot Migrationsverket i Trollhättan. Klockan är halv tio. Oron har gjort att jag har glömt äta frukost. Tjejen som sitter mitt emot mig dricker både kaffe och juice, och plockar sedan fram en stor chokladkaka. Jag är förvånad över Migrationsverkets makt. Jag är på väg dit för att framföra en väldigt enkel sak: Jag har inte längre något ID-kort. Kan ni ge mig ett? Kanske kommer de att svara lika enkelt: Javisst, här får du. Men bara tanken på att gå dit gör mig enormt stressad.

Kanske har jag ändå anledning att oroa mig. För oss asylsökande är Migrationsverket som ett enda stort förhörsrum, där du är en enda stor lögnare. Så länge du är där är du under ständigt förhör. Personen på andra sidan skrivbordet utgår ifrån att du ljuger, och det påverkar hur hen tittar på dig, pratar med dig, vilka frågor du får. Du flyr från ett land där du suttit oskyldigt anklagad i ett förhörsrum och hamnar i detta andra förhörsrum, i detta andra land.

Du tittar på fotot på väggen, en blond kvinna med ett vackert leende och ett ansikte som signalerar ansvar och samtidigt säger personen framför dig: Vi kommer att deportera dig. Sedan är hens jobb utfört, från och med då behöver hen inte lyssna på dig. Den meningen betalar hens lön, månad efter månad, och vad som händer med dig efter det spelar ingen roll.

Jag har ett förslag vad gäller inredningen på Migrationsverket: använd er av foton som speglar er verksamhet.

2014-10-09 Något du inte nämnt

Under några veckor på gymnasiet hade jag en fantastisk sånglärare. Hon gick i pension efter ett fåtal lektioner, och även om jag bara träffade henne en handfull gånger och inte har sett henne sedan dess, tänker jag ofta på henne (Karin Mang-Habashi, om du läser detta så är det dig jag menar).

En gång när jag kvidande försökte ta några höga tenortoner avbröt hon mig och sa: Alla som står på operascenen lider, det gör ont att sjunga höga toner, men du ska se avslappnad ut, du ska se ut som om det inte berör dig.

Samira, du undrar vad jag kan se från min vinkel, som inte du kan. Men kanske handlar det inte om vad jag kan se, utan om vad du inte kan berätta. Du har skrivit om din situation nu, som är svår, och du har gjort det utan att tappa fattningen.

Är det något jag kan göra så är det att berätta om en omständighet du betraktar som en svaghet men som i verkligheten visar på din ojämförbara styrka. Något du inte har nämnt en enda gång i dina inlägg på den här bloggen.

Du har skrivit om hur du behandlats av den iranska regimen, av den svenska regimen, om hemlösheten, om fattigdomen, om rättslösheten, du har berättat om att det finns ett “l” i att vara gömd, om att vara glömd är något du har börjat räkna med, du har berättat om din saknad och din längtan, men också om avstånden och om förvandlingen från ett gammalt lättlevt liv, till ett nytt, svårlevt.

Vet ni som läser detta vad sjukdomen MS är för något? Vet ni hur det påverkar kroppen, psyket, ens syn på sitt eget liv, vad det gör med ens idé om sin framtid? MS är en autoimmun sjukdom, det vill säga kroppen angriper sig själv, nervsystemet attackeras. Plötsligt kittlar det i ena armen och det tar aldrig slut. Man blir fysiskt svagare, tröttare, det blir svårare att hantera stress. Bromsmedicinen, som man tar en gång i veckan, orsakar influensaliknande symptom. En spruta och sedan ligger man utslagen med feber i nästan 24 timmar. Varje vecka.

I hemlösheten, fattigdomen, rädslan för gränspolisen, i allt detta har Samira varit golvad 24 timmar per vecka. På grund av bromsmedicinen, som dessutom inte har varit lätt att hämta ut som papperslös. Att få en MS-diagnos kan omkullkasta hela ens liv, men att få det exakt samtidigt som man utsätts för ett patriarkalt våld så starkt och så akut att det ögonblickligen kräver ens flykt från landet där man lever, det går knappt att föreställa sig vilken styrka som krävs för att hålla ihop det. Det är i allt detta som du står ut, Samira. Du står i allt detta och skriver den här bloggen.

Medan migrationsverket gör… ja, vad gör de? Varför får du inga besked?

/Khashayar

2014-10-01 Ibland har jag två nycklar, ibland ingen alls

Ända sedan Migrationsverket tog ifrån mig pengar, bostad och legitimation, sover jag på platser och tjänar pengar på sätt som jag tidigare inte kunnat ana. Det finns numera ett nätverk av människor som meddelar mig ifall någon av dem ska resa bort i en vecka eller längre, så att jag kan bo i deras lägenhet. Därför kan det ibland hända att jag har nycklar till två olika lägenheter, andra gånger har jag ingenstans att ta vägen.

Och så blev det en dag så att ingen nyckel alls hittades åt mig i Göteborg, den långa väntan blev längre och till slut har jag fått ta mig längre bort, utanför Göteborg, till en sorts underjord, där det inte har varit särskilt lätt att skriva och definitivt inte möjligt att jobba med översättningar, långt ifrån Glänta-redaktionen.

Khashayar, min översättare, är däremot kvar i staden, med dess myller och möjligheter och närhet till allt som behövs.

Varför skriver inte du något, Khashayar?
Något om alla de saker som du har sett under den här tiden, som jag inte kunnat se, eftersom vi tittar på allting från lite olika vinklar?
Skriv du något, är du snäll, herr översättare.

2014-09-15 Trodde du att du skulle få ett pris

Hon ställer kastrullen på spisen. Häller i lite olja. Hackar morötterna i tunna skivor. Blandar morötterna i kastrullen tillsammans med gröna bönor, och ropar till Houmaan att han ska sluta tjata, att hon inte orkar, hon har för mycket att tänka på, och en tår faller ner på skärbrädan. Jag börjar skrubba svamparna medan hon hackar korven. Han är bara fyra år gammal, säger jag. Jag vet att det är svårt för er, men ni borde vara glada över att han inte förstår vad som pågår, över att han inte kommer minnas svårigheterna när allt är över och han är äldre. Jag lägger över svamparna på skärbrädan. Som om hon fortsätter på en mening som har påbörjats i hennes huvud säger hon, med gråten i halsen: Hur många gånger sa jag inte, Hesam, för fan, inte ens sådana som har kontakter högt upp slipper undan dem. Trodde du att du skulle få ett pris för att du avslöjar vad Sepah stjäl? Nejdå, det enda som händer är att de ser till att du försvinner från jordens yta. Han lyssnade inte på mig.

Hon torkar tårarna och blandar i svampen. Jag börjar röra i grytan med en stekspade. Houmaan sitter på golvet och skäller ut sin favoritbil.

Hon lägger upp majonäs i en skål och blandar i salt, svartpeppar och lite citronjuice, och fortsätter: Hesam, varför bryr du dig ens? I det här landet är alla tjuvar. Alla stjäl från varandra. Vem är du egentligen? De har mördat så många och du kommer att bli ytterligare en, ingen kommer ens att komma ihåg dig. Men han släppte det inte.

Jag lyssnar på vad Malihe säger och det är som om hon beskriver en film. Som om det liv hon berättar om och som jag ser framför mig inte kan vara verklighet. Hon häller över grytan i en serveringsskål och sprider riven ost över. Osten smälter snabbt, lika snabbt som Malihe och Hesam blev tvungna att fly Iran och komma till Sverige, lika snabbt som de fick avslag på sin asylansökan.

Att återvända till Iran skulle vara att resa till min död

Utifrån mina texter om asylprocessen och livet som papperslös i Göteborg läser och samtalar jag på söndag om ”Sveriges problematiska invandringspolitik” med Kristina Hultegård, jurist, och Khashayar Naderehvandi, författare och översättare av den här bloggen.

Rubriken för samtalet är ”Att återvända till Iran skulle vara att resa till min död”, samtalet hålls på engelska och arrangeras av Glänta i samarbete med Stadsbiblioteket.

Tid: söndagen den 31 augusti kl 14
Plats: Göteborgs stadsbibliotek, Trappscenen
Fri entré

2014-08-28 Vad är det för ett krig

Jag vet inte längre vad det är för slags krig Migrationsverket för mot mig. De verkar se mig som en främmande makt som har för avsikt att annektera ett antal kvadratmeter i en lägenhet i Sverige. Med hela sitt försvar har de nu lyckats stå emot mitt anfall i snart två och ett halvt år. Kanske tror de att jag sitter på ett atomvapenprogram, redo att utvecklas så snart jag lyckas skaffa mig en lägenhet där jag kan arbeta ostört.

De måste ju veta att något har hänt i Iran som gör att jag inte kan återvända. Varför skulle jag stanna i två och ett halvt år i ett land utan någon rätt till studier, till att arbeta eller ens till ett bibliotekskort? Och de vet ju att jag och Sverige inte skulle haft någon relation överhuvudtaget om det inte varit för att den islamiska republiken Iran har lagar som med kraft vänder sig mot specifikt kvinnor.

2014-08-22 Hur kunde du misslyckas med att få igenom en skilsmässa

Under min sista intervju med Migrationsverket fick jag frågan: Du som är universitetsutbildad och har arbetat politiskt med miljöfrågor, hur kunde du misslyckas med att få igenom en skilsmässa i Iran?

2014-08-19 Har folket inget bröd? Låt dem då äta nötter

Det sägs att när ryktet om den stundande franska revolutionen nådde Marie Antoinette, frågade hon vad folket ville ha. Svaret löd: Människorna är hungriga och de vill ha bröd. Drottningen sa då: Har folket inget bröd? Men låt dem då äta kakor.

Det här tänker jag på nu när jag inte har pengar att äta ordentlig mat; jag äter nötter istället. Trots att jag om och om igen ljugit för min mamma i telefon och sagt att allt är i sin ordning, har hon fortsatt skicka mig paket från Iran. Tiokilospaket fulla av kläder, nötter, hårspännen och annat.

Jag tror att anledningen till att det inte blir revolution i Iran är just detta. Mödrar som stöder sina barn i stort och litet. Vare sig du är i Iran eller inte, gör de allt i sin makt för ta hand om dig och se till att du har allt du någonsin behöver, till den grad att du inte lär dig hur du ska ta hand om dig själv. Hur ska du då kunna ta dig an det land som har stulits av mullorna och ro en revolution i hamn?

Och för dem som ändå insisterade på att göra något dök en Mousavi upp, som sedan förvandlades till en Rouhani, och nu är de nöjda med den sortens reformvänlighet som erbjuds. Mullornas stank sprids över landet medan alla andra sitter och äter mammas nötter framför dåligt producerade tv-serier.

När jag inte har pengar till ordentlig mat har jag nötter att äta. Alltså: ingen revolution.

2014-08-14 Inget landskap är mitt landskap

Aldrig någonsin trodde jag, när jag fortfarande bodde i Iran, att jag skulle bli flykting. Varken av politiska eller civilrättsliga skäl. Somliga av mina gamla vänner är fortfarande arga på mig, vissa pratar inte med mig och andra har inte kommit över att jag reste utan att säga hejdå. Varför skulle de? De är ju kvar i Iran och har ingen erfarenhet av flykt. Men en flykt är precis detta: att gömma sig och försvinna och inte låta någon annan få reda på det. Tror de kanske att jag åkte iväg på semester eller en arbetsresa och struntade i att säga hejdå till mina vänner?

Flykten började en dag i gryningen och i skymningen tre dagar senare var den slut. Tiden från den första gryningen till den sista skymningen var kompakt av alla möjliga känslor. Hade jag stött på fler hinder så hade jag antagligen släppt taget om allt.

Nu vill jag fly igen. Till den plats jag flydde ifrån. Jag längtar efter min mamma.

Detta att två diametralt olika punkter i världen ordnar livet för dig så att du så starkt känner att du måste fly från den ena punkten till den andra, och vice versa.

Antingen måste en tredje punkt existera, en helt annan planet att landa på. Eller så finns det ingen punkt för dig, det vill säga: felet ligger hos dig. Att inget landskap är ditt landskap. Att inget landskap, ingen kultur och ingen lagbok, kan härbärgera dig.

2014-08-11 Mynten är här för att hämnas på mig

D-vitaminkapslarna jag äter kommer i en burk. Under en period nu har en av dessa burkar fått agera plånbok för mig.

Så länge jag kan minnas har lösa pengar alltid stört mig. När jag fortfarande bodde i Iran hade jag aldrig mynt med mig. Jag tog aldrig emot dem som växel när jag handlade utan lämnade allting som dricks.

Alla dessa övergivna mynt är nu här för att hämnas på mig. De har en alldeles särskild och separat plånbok och varje enskilt mynt kräver en hel del övervägande och eftertanke innan jag handlar något och de måste lämna mig. Myntens vikt och volym är inte längre något jag vill bli fri ifrån, ju tydligare jag förnimmer deras närvaro, desto bättre känns det. Till och med om det skulle vara tio enkronor.

Häromdagen handlade jag mat tillsammans med en kompis. Utanför butiken satt en kvinna med en pappersmugg. Min kompis frågade mig om jag hade några lösa mynt. Instinktivt svarade jag ja, och gjorde förstås som min kompis ville. Ingenting av det jag skrivit här berättade jag för honom.

2014-08-06 Hundra kronor för att få sova

Jag sa att jag var orolig att hans pengar skulle ta slut. Jag låtsades somna, men sov i själva verket inte, så att han skulle slippa betala. Jag är lite osäker på priset. Men nånstans runt hundrakronorsstrecket för en lugn och skön och fullständig sömn. Nima sa att det inte var någon fara, att jag skulle sova och att han skulle stå för kostnaden, men jag kunde bara tänka på att det var han som hade betalt för både lunchen och kaffet tidigare på dagen. Och för vinet senare på kvällen. Nu går det inte längre. Ingen kan förvänta sig att han även ska betala för min sömn. Han är varken min pojkvän eller nära vän. Det enda hederliga är att jag inte somnar.

Så vaknade jag ur mardrömmen.

2014-08-04 Glömd och gömd

Det var inte så att de hade missat att fråga. Hen hade bara ingen lust att följa med de andra ut för att titta på finalmatchen mellan Argentina och Tyskland. Mig är det ingen som ens bjuder in att hänga med på någon fotbollsmatch. Ytterligare en grej som tagit slut sedan jag lämnade Iran. Jag kom helt ensam till Sverige, kände inte en enda människa. Så småningom hittade jag människor som jag tyckte om och blev vän med.

Men tiden gick och jag fick det allt sämre i Sverige, medan de andra fortsatte med sina liv eller fick uppehållstillstånd och började med sina liv. Nu har det blivit en vana bland människor att så fort vi träffas fråga hur det går, om jag fortfarande är papperslös. Och svaret är alltid detsamma. Inget än, jag väntar. Jag har ingen inkomst och ingen legitimation.

Tiden går. Och mina vänner förvandlas till bekanta. Vilket i och för sig är helt naturligt. I början bjöds jag på både fest och på en öl eller en kopp kaffe av mina vänner. Men när tiden går och ens utsatthet inte blir mindre – när något förändras är det till det sämre – är det bara naturligt att de slutar säga till mig när de ska träffas över en öl nånstans, så att ingen ska behöva bjuda mig på en öl, jag som aldrig har pengar att bjuda tillbaka med.

Och på detta sätt blir du, Samira, så småningom utraderad från olika sammanhang. Och till slut, när det inte längre finns några sammanhang för dig att spendera pengar på varken dig själv eller någon annan, är du inte välkommen någonstans. Till och med när det är demonstration mot Israels bombningar av Gaza är det ingen som skickar ett mejl för att bjuda in dig. Det handlar inte ens längre om att du inte blir inbjuden för att det börjar bli obekvämt för människor att alltid bjuda dig på saker. Du är nu så utesluten att du helt enkelt är både glömd och gömd. Dina vänner är inte medvetna om din nyblivna osynlighet, du bara är det. Och själv vet du inte längre om de här människorna är dina vänner eller om det bara är några du känner till.

Två år har försvunnit. Och i Sverige har jag fortfarande varken vänner eller familj, bara några bekanta.

2014-07-31 Jag ska ju inte stanna här

Jag har knappt råd med bussbiljetten till Gläntas redaktion, än mindre med en större resa. Och då pratar jag inte om en utlandsresa, för det är förstås inte att tänka på när man inte har papper på att man finns. Trots det tjatar hon om att jag ska komma och hälsa på henne.

Vi har känt varandra sedan vi föddes. Vi hade bestämt oss för att åka utomlands efter våra respektive examina och fortsätta studera ett par år innan vi återvände till Iran. Hon drömde om Bangalore och jag om Moskva. Tanken på att traska omkring på Röda torget fick mitt hjärta att klappa av längtan. Hon åkte till Bangalore och jag gifte mig. Hon studerade färdigt och jag flydde från Iran. Över skype visar jag henne min lärobok i svenska. Kolla här, säger jag, jag ska försöka lära mig svenska. Ja, det var väl på tiden, svarar hon. Du då, säger jag, du har varit i Bangolore i tre år och kan inte ett ord kannada. Varför skulle jag lära mig det, säger hon, jag ska ju inte stanna här.

I själva verket vet inte jag heller varför jag ska lära mig svenska. Myndigheterna här vill ju utvisa mig. Det finns ingenting som säger att jag kommer att få stanna i Sverige.

2014-07-22 Bombanfall

Ju sämre mina omständigheter blir här, desto mindre jagar jag nyheter och följer nyhetsbevakningen. Jag orkar helt enkelt inte. Eftersom jag själv är under ett bombanfall här klarar jag inte riktigt av varken Syrien eller Irak för tillfället. Och eftersom det har varit så många prövningar, så mycket smärta, varken vill eller kan jag leta upp iranska nyheter – som för övrigt alltid saknar positiva rapporter, trots att de filtrerats och censurerats av regimen.

Varför skulle jag vilja läsa att riksdagen i Iran har röstat igenom en lag som säger att kvinnor under 40 år endast får utresetillstånd ur landet i sällskap av make eller far? Är det inte diktatur när riksdagen befolkas av människor som röstar igenom en sådan lag? Hur många kvinnor röstade?

Men å andra sidan kan jag inte stoppa ner huvudet i sanden och helt bortse från vad som pågår i världen, och istället bara vänta på att Migrationsverket återigen ska ge mig de 24 kronor om dagen som jag fick när jag fortfarande officiellt var asylsökande.

Det var på grund av allt detta som jag började följa ett satiriskt politiskt program, Poletik, som spelas in i New York. Det är egentligen samma gamla nyheter: krig, bojkotten mot Iran, inflationen, förringandet av kvinnor, avrättningar, bisarra arresteringar. Men det förmedlas åtminstone som satir, med någon sorts humor.

I ett avsnitt återges en del statistik. Jag tror att den är rätt nyttig för människor som tror att det faktum att Rouhani ersatt Ahmadinejad inneburit någon förbättring, trots att Khamenei sitter kvar. Statistiken är hämtad från källor som Quartz, Freedom House, Committee to Protect Journalists och Business Insider.

– Av världens tio mest förorenade städer ligger fyra i Iran; Ahvaz, Sanandaj, Kermanshah, Yasuj.
– Bara åtta länder i världen tillämpar strängare censur än Iran.
– Iran ligger bland topp tre bland länder som fängslar journalister.
– Iran avrättar flest människor i världen, näst efter Kina.
– Iran har störst andel lidande människor i världen, näst efter Venezuela.