Glänta 1.22

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Alice Berggren, Göran Dahlberg & Khashayar Naderehvandi Inledning

Samtiden är hemsökt. Det är den alltid. Inte bara den här, utan alla samtider. Det är den kortaste tiden – inte mer än ett ögonblick mellan historien och framtiden, som båda kastar sina långa spöklika skuggor från respektive håll. Men är alla samtider lika korta? Det är onekligen svårt att mäta, men det går kanske att tänka sig samtiden som den kollektiva motsvarigheten till individens ”nu”. I psykologiska studier under artonhundratalet uppskattades ”nuet” vara upp till tolv sekunder långt. Under sent nittonhundratal hade det reducerats till mellan två och tre sekunder. Sociologiska studier från senare år antyder också att hela den moderna tillvaron ständigt accelererar. Nuet och samtiden har kanske aldrig varit så korta som nu.

Om vår samtid faktiskt är kortare, och därmed mer intensiv, är den kanske också mer hemsökt. Mycket möda har under det senaste århundradet ägnats åt att avtäcka historiska skeenden från allt fler perspektiv. Nya minnen har aktiverats, vilande spöken har väckts. Nu pockar de alla på samtiden, som i sin tur trängs ihop även från andra hållet. Det ogripbara hotet om mänsklighetens relativt snara och självförvållade undergång lämnar oss inte ifred. Kanske är det då inte så konstigt att utopierna har blivit till retrotopier; tiden tätnar, möjligheterna krymper, konfliktlinjerna blir till krigszoner.

Det här numret av Glänta är särskilt hemsökt av det krig som utspelar sig i Europa. Rysslands invasion av Ukraina går inte att komma runt. Vilken text som än skrivs, vilket ämne som än tematiseras, vilken essä som än publiceras, i alla fall i den här delen av världen, så sker det i en tid då Ryssland invaderar Ukraina. Alla ord hemsöks av denna specifika händelse – och kriget självt är alltid hemsökt av andra krig. 

Men vad tjänar det till att jämföra vår tid med andra om det bara blir till skräckhistorier, frågar sig den ryska författaren Maria Stepanova i det här numret, och fortsätter: ”som om vi genom att frammana skuggan av en tidigare katastrof skulle kunna förhindra att den upprepas.” Åtminstone delvis är det nog så som den närgångna dokumentationen av krigets död och förödelse motiveras. I en text som ursprungligen skrevs om kriget i forna Jugoslavien – liksom i en nyskriven kommentar efter avrättningarna i Butja – ifrågasätter Slavenka Drakulic denna omvärldens besatthet av att fånga och sända ut bilder av krigets fasor. Vad tjänar alla dessa bilder egentligen till? Och vad ska vi göra med dem efteråt?

Författaren Balsam Karam beskriver hur det enda sättet att förvalta följderna av en katastrof som är exceptionell, när all tradering, alla traditioner, slagits sönder, kan vara genom konstnärlig bearbetning och gestaltning. Poeten och konstnären Merima Dizdarevic tar sin utgångspunkt i några fotografier som skildrar hur det är att leva under ett krig, som om det vore fred. Hur kärleken till skönheten, den form av motstånd som finns i detta, kan ge upphov till en särskild attityd, inat, som gör ett sådant liv möjligt. Det handlar om att låta tanken på hur det hade kunnat vara ta plats. 

Människans liv har alltid hemsökts av alla de oanade levnadsöden som hade kunnat inträffa, men som av olika anledningar inte har gjort det. Idéhistorikern Michael Azar påminner oss i sin essä att inte bara litteraturens fiktiva bilder, utan även drömmen, är en vägvisare in i alla de liv vi skulle ha kunnat leva. Den här inledningen skrivs färdigt och skickas till tryckeriet på själva valdagen, och den kommer läsas i en situation då allt hade kunnat vara annorlunda, om bara …

Mitt i det här numret finns en iscensättning av ”tiden som går i livet som var”. Det är Sara Stridsbergs sårade ängel. Ett familjedrama där allt tycks upprepa sig, fast med små, små variationer, och blir till en familjehistoria. 

Den grafiska konstnären Vitali Dzehtsiarou har låtit varannan sida framöver hemsökas av en visuell bokstavlighet, i animerad form. Det manar till en läsart som skiljer sig från den eftertänksamma långsamhet som kulturtidskriften vanligtvis inbjuder till: här gäller det att bläddra snabbt och läsa i nuet, två, tre sekunder räcker, så snabbt att bilderna animeras, får liv. Ju snabbare man bläddrar, desto mer pockar hemsökelsen på, desto tydligare framträder helheten. Men för att se detaljerna är det trots allt fortfarande den riktigt långsamma läsarten som gäller.