Två månader efter Mahsa Aminis död pågår protesterna ännu i Iran. På gatorna, på taken, från tutande bilar, på universiteten och i skolorna. Regimen blir samtidigt allt mer aggressiv. De skickar ut pansarvagnar längs gatorna. De låter sina styrkor gömma sig inuti ambulanser, de går in i skolor och attackerar studenter. En av dem som misshandlats till döds på sin skola är (var) Asra Panahi, 15 år gammal. Fyra dagar senare begick hennes tonåriga bror självmord, efter att den iranska televisionen sänt hans framtvingade bekännelse att Asra haft ett hjärtfel och tagit sitt eget liv.

Samtidigt finns det en sorts kollektiv rörelse som förbereder sig för att ta protesterna till nästa nivå, genom landsomfattande strejker. Fabriker och organisationer i olika delar av landet har redan inlett strejker och uppmanar andra att ansluta sig. Medan man ännu hade tillgång till internet vände man sig till människor med alla möjliga yrken och vädjade till dem att inte gå till arbetet. Sedan internet släckts ner sprider de sitt budskap genom att spraya det på väggar och gator. Allteftersom protesterna fortskridit har anställda vid den petrokemiska industrin i Asaluyeh och sockerrörsarbetare i Haft Tappeh, arbetare på naturgaskondensatfälten i Persiska viken och på Mahshahr Pipe Mill Construction, oljetransportörer, grundskole- och universitetslärare anslutit till strejkerna. Och fler och fler gör det. Att strejkerna må vara oorganiserade gör dem inte mindre viktiga.

Universiteten står för en avgörande del av kampen. Studenter belägras inne på universiteten och attackeras av repressiva styrkor.    

What we do in the shadows… Vad gör vi i exilen, på de platser där vi är tryggare än vi var i Iran? Vi som iranier som lever utanför landet försöker visa dem att vi alla står med dem, vi försöker stötta dem, visa dem vår respekt och solidaritet och vara deras röster. Det är varken enkelt eller friktionsfritt för oss. Människor som är förtjusta i monarkin och besatta av sin flagga deltar i demonstrationerna för att få vifta stridslystet med den framför kamerorna. Vilket förstås varje gång, i varje demonstration världen över, skapar konflikter med den iranska vänstern, och för den delen med alla andra som helt enkelt inte önskar sig någon historisk maktordning för framtidens Iran. Jag tror att de allra flesta vill ha demokrati, men demokratin har än så länge ingen flagga att vifta med. 

Åtminstone här i Göteborg får detta konsekvensen att många inte ansluter sig till en specifik  demonstration. Vissa ur vänstern kommer inte på grund av rojalisterna, eller för att demonstrationerna inte överensstämmer till fullo med deras partis värderingar. Vissa rojalister kommer inte om det råder flaggförbud. Och andra kommer inte av ytterligare andra skäl. Så, vi får våra dagliga doser av konvulsioner här.   

Eftersom vi, i egenskap av iranier i exil, inte befinner oss mitt i gatustriderna på det sätt iranier i Iran gör, borde vi kunna både tänka och agera bättre. Graden av anspänning, stress och ilska här är ingenting mot vad de upplever. Människorna på Irans gator misshandlas till döds och skjuts ihjäl dagligen. Eftersom vi inte kan förflytta våra kroppar till Irans gator, och stå vid deras sida, kan vi inte heller diktera villkoren för deras kamp, deras krav eller slagord. Men det är vårt ansvar att vara medvetna om vad vi säger, och vad vi ropar på demonstrationerna här. Vi måste vara varsamma med vilka ord vi använder på våra demonstrationer, och inte låta vår upprördhet ta över. Det är vårt ansvar att inte driva någon exkluderande linje kring något specifikt parti eller någon organisation, det är vårt ansvar att sluta skandera slagord som legitimerar sexism, homofobi, våldtäktskultur och en oföränderlig kultur.

Den stora striden ska dock, för oss i exil, utkämpas på annat håll. Organisationen NIAC (National Iranian American Council), med bas i Washington DC, grundades år 2003. NIAC har försökt övertyga såväl den amerikanska staten som vanliga människor att de är amerikansk-iraniernas röst. 2007 avslöjade dock den Arizona-baserade journalisten Hassan Daioleslam att NIAC ägnade sig åt lobbyarbete i den islamiska republikens tjänst. Sedan dess har aktivister och journalister försökt få världen att inse vilka de är och vad de gör. I maj 2009 skapade iranier en Twitter-storm med hashtagen #NIACLobbies4Mullahs för att visa att NIAC inte är det amerikansk-iranska folkets röst, utan representerar den islamiska republiken. Det organiserades en demonstration framför NIAC:s kontor i Washington DC där man protesterade mot att NIAC går en korrupt och brutal regims ärenden. NIAC svarade genom att låta en av sina anställda medverka i BBC Persian och uttrycka stöd för yttrandefriheten, och beskrev demonstranterna som anhängare av Trump-administrationens politiska linje gentemot Iran.    

Idag ser vi att många av deras medlemmar arbetar som universitetslärare, journalister, aktivister, författare, influencers och så vidare, med tillgång till olika plattformar. Det vi behöver göra är att prata om dem och visa omvärlden vilka de i själva verket är. Avslöja de avsikter de döljer i snygga kostymer. De har under sina verksamma år haft tid och pengar att skapa sig ett stort nätverk. Nu har de alla kontakter de behöver med politiker, konstnärliga fakulteter, universitet i USA och vad de nu kan tänkas önska sig vara del av.   

Vi försöker aktivt förhindra dem att framträda, att inte låta dem tvätta blodet av sina regimvänliga händer när de bjuds in till tv-studios, presskonferenser och universitetsföreläsningar. Det ligger på oss att tysta deras röster. Inte för att vi inte håller med dem, utan för att de ljuger. De sprider falsk information, och deras falska analyser presenteras som nyheter. Och de är överallt. Lika aktiva som de är i persiskspråkiga medier, är de i internationella sammanhang.  

Vissa av dem känner vi vid namn, och vem som helst kan kolla upp dem. Men efter att de avslöjats försöker många av dem förneka att de arbetar för NIAC. Även om vi inte har alla deras namn, känner vi igen dem på hur de agerar, och hur de pratar om situationen i Iran. Sättet de alltid försöker peka ut fel sida som ansvarig, för att skydda den islamiska republiken från angrepp. Du hittar artiklar av dem i alla möjliga medier, du hör dem prata på BBC, CNN, Voice of America, i The Independent osv. De uttrycker sig som om de inte står bakom mullorna och deras politik, men lyssnar du noga hör du att de vill försäkra mullorna om att de sitter säkert – i bästa fall är de reformister – eftersom deras ekonomiska intressen och det överdådiga liv de lever i USA är beroende av dem.

Som iranier som lever utanför Iran är en av våra skyldigheter att bekämpa NIAC och alla som arbetar för dem. Och att få alla er som inte talar persiska att känna till dem och vara uppmärksamma på när de dyker upp. För efter att Mahsa Amini mördats, har ytterligare minst 43 barn dödats på gatorna och i skolorna i Iran. För mig har det alltid handlat om att göra revolution mot denna regim. Nu har alla sett vad detta är för styre, vilka de är. De som inte lever av den iranska regimen vill alla se den falla. Det enda möjliga svaret är revolution. Vi vet det. Nu behöver medier och människor i väst veta det också.

[2022-11-23]