2022-10-14 | 4. Irans kvinnor


I över 40 år har den iranska regimen hållit kvinnors kroppar gisslan. Enligt dess ideologi är kvinnor lika med sina kroppar, och dessa kroppar måste kontrolleras. Vilka kläder hon bär, vart hon går, vem hon gifter sig med, vad hon studerar, arbetar med, om hon får barn, skiljer sig – allt detta styrs av Irans patriarkala ledning. Sedan revolutionen inleddes 1979 har kvinnor varit deras måltavla. Kvinnor rör sig i samhället, de arbetar, studerar, kör bil, innehar olika ansvarsområden, men regimen måste försäkra sig om att dessa rörelser begränsas. Ett av de många sätt på vilket detta sker är genom patriarkala lagar som gör hijaben* obligatorisk. Den islamiska republiken Iran försökte presentera hijaben som ett skydd för kvinnan i samhället, och som ett tecken på kvinnans dygd. Ur ett sådant perspektiv framstår en kvinna som avstår från att följa klädkoden som värdelös, och kan därför förtryckas. Men bara själva påbudet, om det så handlar om att tvingas bära ens en löst sittande slöja, är ett förtryck i sig.

Fastän det fanns iranska kvinnor som bar hijab även före revolutionen, har det aldrig varit obligatoriskt, och kravet har heller aldrig varit accepterat bland det iranska folket. Den första demonstrationen mot den påtvingade hijaben genomfördes i mars 1979, strax efter revolutionen. Sedan dess har kvinnor som protesterat mot slöjtvånget fängslats, bortförts och misshandlats på gatorna. Men det är inte ett motstånd mot hijaben som får unga kvinnor att ropa slagord mot regimen på gatorna den här gången. Halva Irans befolkning har varit förtryckta i åratal av det enkla skälet att de är kvinnor. Idag tar de ställning för sina grundläggande rättigheter. De unga kvinnorna förstår inte varför regimen ska berätta för dem hur de ska leva, de vill äga sina egna liv, tankar och kroppar. De är den nya generationen. De är modiga och progressiva. De skräms inte av tanken på en ny revolution – deras ord är i sig revolutionära. De är inga reformister. Trots de ekonomiska problemen och arbetslösheten som folket lider av är det inte vad slagorden handlar om, och inte heller handlar de om hijaben. De ropar ”Vi kämpar, vi dör, vi tar Iran tillbaka”. De ropar ”Frihet, frihet, frihet!”. Och det vackraste slagordet vittnar om att detta är kvinnornas revolution: ”Kvinna, liv, frihet!”    

Mordet på Mahsa Amini var varken det första eller det sista brottet den iranska regimen begått mot sitt folk. Att lista alla de som dödats låter sig inte göras, men för att visa varför hijaben i sig varken gör saker bättre eller sämre är det angeläget att nämna några av dem. På 80-talet dödade regimen ett oräkneligt antal politiska fångar, de flesta tillhörande vänstern, utan ens summariska rättsprocesser. Om fången var en ogift kvinna, våldtog de henne bokstavligen genom att tvinga henne att gifta sig med sin torterare, för att säkerställa att hon inte kom till paradiset. Senare skickade de sötsaker till fångens familj med meddelandet att hon inte dog som oskuld.

På 90-talet inleddes det projekt som kallats ”seriemorden i Iran”. Fler än 80 författare, översättare, poeter och politiska aktivister mördades. De dödades genom iscensatta bilolyckor, de höggs ihjäl, sköts ihjäl eller förgiftades med kalium som simulerade hjärtattacker.      

Den islamiska republiken Iran varken kan eller kommer acceptera några former av kulturella skillnader – vare sig det gäller kläder, språk eller religion. Balucher, turkmener, kurder, araber, bahá’i-troende, sunnimuslimer, armenier, transpersoner och homosexuella i Iran, det vill säga iranier, har alltid utgjort ett hot mot regimen och därför ständigt varit under en eller annan form av attack. De har förvägras rätten ansöka till universitet eller söka vissa jobb, att bära sina traditionella kläder eller undervisas i sitt modersmål i skolan, de har hållits i fattigdom och marginaliserats. Andra människor har uppviglats, med separatistiska argument, att vända sig emot dem, slåss mot dem och på det sättet ytterligare försvaga och åtskilja dem från resten av samhället, och ytterst döda dem.

I juli 1999 genomförde studenter i Teheran en fredlig demonstration mot nedläggningen av en reformistisk dagstidning. Samma kväll stormade polisen en studentkorridor och en av studenterna dog. Stormningen möttes med en sex dagar lång demonstration och uppror över hela landet, under vilka minst tre människor dödades och fler än 200 skadades. I efterdyningarna av händelserna, som kallas Kuye Daneshgah-katastrofen, försvann över 70 studenter, och mellan 1200 och 1400 fängslades.

I november 2019 dödade den islamiska republiken Iran över 300 människor under en landsomfattande protest mot att bränslepriserna höjts med upp till 200%. Massakern kallas för Blodiga november.

Ett plan som i januari 2022 lyfte från Teherans flygplats med destination Kiev sköts ner av den islamiska republiken Iran. 175 passagerare och planets besättning avled.

Den islamiska republiken Irans brott mot sin befolkning är en historia utan slut. Kvinnor, arbetare, lärare, alla sorters aktivister, barn, djur, skogar, floder, sjöar och allt annat som möjligen kan attackeras och förstöras har de gett sig på. Kvinnor och män fängslas, våldtas i fängelserna, sparkas från sina jobb eller tvingas lämna landet, lämna sina hem.

Sedan 22-åriga Mahsa Amini dödades och protesterna återigen spred sig i Iran har regimen mördat över 180 personer. Däribland Nika Shakarami, 16 år, Javad Poosheh, 12 år, Sodis Keshani, 14 år och Amir Hossein Basati, 14 år.

Det handlar inte om att förändra någon lagparagraf eller driva igenom en eller annan reform. Kvinnor är inte ute på gatorna för att få rätt att skaffa ett pass eller ett arbete utan sin fars eller makes tillåtelse, eller för vårdnaden om sina egna barn, eller för en jämlik lön eller ett jämlikt arbetsliv eller för rätten att skilja sig. Den islamiska republiken Iran är ett kriminellt styre som frambringat ett systematiskt kvinnohat. Det är därför revolutionen är på väg, det är därför kvinnor är ute på gatorna och det är därför regimen måste falla.

*  På svenska avser ordet ”hijab” ofta bara huvudsjalen, men i Iran åsyftas hela den kroppstäckande klädsel som inte visar någon hud utöver ansikte, händer och fötter. Den måste även vara tillräckligt vid för att dölja alla kroppskonturer.

[2022-10-14]