Nej, jag åkte definitivt inte till Iran. Men Iran kom på något sätt till mig, när jag för en stund bytte plats och omgavs av andra människor.

Jag reste till Grekland för att träffa en av mina släktingar. Inte vilken släkting som helst utan en jämnårig kusin som jag, en gång i tiden, varit nära vän med. En dag för säkert femton år sedan, i norra Iran, lärde hon mig att dra halsbloss. Hon var en bra lärare, och en vän som var nyfiken på det mesta. Våra familjer var inte särskilt förtjusta i varandra, men medan de höll det avstånd släktingar kan göra, så höll vi fast vid vår vänskap och lät inte de vuxnas konflikter påverka oss. Fram till dess att hon gifte sig och vårt band klipptes.

–

Jag landade på Mykonos och det stod omedelbart klart att jag inte längre var i Sverige. Svårare var det att förstå huruvida jag var i Iran eller inte. Som alltid när jag reser till nya platser letar jag efter likheter, för att inte glömma hur Iran ser ut. Det var människor överallt, med cigaretter i händerna och kläder i varken svart eller beige, kvinnor med osvensk sminkning. Luften var full av avgaser, berg i fjärran.

Min kusins ansikte hade inte förändrats. Hennes kropp var som jag mindes den, och när jag kramade henne var lukten välbekant. Jag har varit i Sverige i sex år nu, innan dess sågs vi inte på åtta eller nio år. Så jag var uppspelt över att se henne. De första timmarna av vårt återseende var spännande. Sedan började vi förvåna varandra med att nästan inte hålla med varandra om någonting, några gamla filmer och låtar var allt vi hade gemensamt. Hon var arg över att jag blivit svensk, och jag i min tur tänkte att Iran måste ha blivit något av ett mentalsjukhus om hon skulle föreställa en av de klokaste.

Hon tyckte att jag blivit bortskämd och jag tyckte hon blivit slarvig och falsk. Medan jag alltid tänkt på mig själv som bortskämd i Iran tycktes hon se på sitt liv där som hederligt, rimligt. Hennes resa till Grekland organiserades av en iransk grupp som påstod sig bestå av konstnärer för att få visum att resa till Europa och tillbaka – medan stora delar av folket i Iran svälter så reser de utomlands för nöjes skull. Även om det inledningsvis var skönt att omges av iranier som fortfarande bor i landet så erfor jag snart samma stress som i mina drömmar, då jag plötsligt tror mig vara tillbaka i Iran. Tiden jag tillbringade med Noura, en kvinna från Libanon (i gruppen ingick även några konstnärer från Libanon och Israel), blev mitt bästa minne från resan.  

Att vi båda förändrats gör egentligen inte så mycket. Det skrämmande var våra reaktioner på förändringen. Hon gick till angrepp mot allt jag sa, jag svarade med förtvivlan. Jag vet att hon gjorde som man gör i Iran, det var ett sätt att agera som i högsta grad existerade även när jag levde där. Och jag är säker på att jag bär med mig en del av det sättet att vara. Men det faktum att jag är en del av det innebär inte att jag godtar att det är så vi ser på varandra.

Det här innebär att jag inte bara är i krig med den iranska regimen – inte heller råder fred mellan mig och det iranska samhällets värderingar, sättet att se på tillvaron som råder där. Väl tillbaka i mitt trygga rum i Göteborg sa jag till mig själv: Ta det lugnt, du är i Sverige nu. Bara ett ögonblick senare slog stressen till: Om det var så här att träffa min kusin, hur kommer det att bli att träffa min mamma?