Jag visste inte vad som skulle hända men det var så här det blev: jag fick tre års uppehållstillstånd, med allt som kommer med det. Kanske kan man säga att det var som ett paket och paket skiljer sig åt beroende på vem som får det. Att leva innebär olika saker för varje människa, så även om man skulle få samma paket som någon annan så påverkar ditt eget sätt att ta emot det, din egen karaktär, paketet när du väl har det i din hand.

För mig blev livet svårare, mer ledsamt och komplicerat. Vintern blev mörkare. Och sommarens ljus svider i mina ögon. På morgonen är det plågsamt att dra ifrån gardinerna och släppa in det skrämmande ljuset i mitt rum. Vakenheten. Jag längtar inte efter den, men står öga mot öga med den varje dag. Det är därför denna text, som Glänta skulle fått redan i februari, kommer först nu, i maj. Och att den återigen är skriven på persiska och översatt, trots att jag bestämt mig för att skriva på svenska.

Motivationen som fick mig att strida för uppehållstillståndet, för det som är min rätt, och som jag också är övertygad om är andra människors rätt, all den ideologi och hela den armé som mobiliserades för denna strid, gav mig kraft under den tiden. Jag vill inte tillbaka dit där jag befann mig som asylsökande. Men det gör inte på något sätt den här smärtan mindre. Nu är det som att jag tagit mig vidare till en ny nivå, en som jag inte kunnat få att stämma överens med mitt sätt att förstå världen. Jag har behövt träda in på en ny spelplan och jag tycker inte om hur den är upplagd. Så jag har inte kunnat spela. Det framstår som ett alltigenom kapitalistiskt spel ­– nu handlar allt om vilka språk du kan, hur mycket du studerar, i vilket område du bor, hur mycket du reser, hur många böcker du gett ut, det vill säga hur framgångsrik du är i samhällets ögon. Det är en strid jag aldrig velat ta. Om det är det spelet jag måste spela kunde jag lika gärna spelat lyckligt gift, framgångsrik hustru i Iran. Allt detta livsstilsskryt är epidemiskt och jag slår det ifrån mig nästan automatiskt. Vilket gör mig till en förlorare. Istället för att spela spelet eller strida emot det har jag stängt in mig i mitt rum, utan att ens träffa den som jag delar lägenhet med. Det enda jag gör är att gå på vilka fester som helst för att försäkra mig om att det inte finns något utrymme över för mig att spela det där spelet.

En kväll bestämde jag mig för att gå på Textivals avslutningsfest, även om jag egentligen var helt slut. Göran var där och vi hade inte setts på länge, vi gick ut och tog en cigarett och vi pratade om mitt skrivande. Hans vänliga sätt att föreslå att ”Kanske skulle jag sätta en deadline åt dig, vad tror du om fredag?” gjorde att jag inte kunde låta bli att ta tag i det osynliga rep som svingades mot mig genom det svarta hål där jag befann mig. ”Fredag blir jättebra”, sa jag. Chefen i ljusbruna kläder var mitt osynliga rep den kvällen. Att jag sa ja till fredag innebar att jag trots allt insåg att jag ändå befann mig i spelet, och att man i alla spel går vidare till nästa nivå när man klarat den man just spelat. Men den nya nivån är alltid svårare och till en början förvirrande eftersom man ännu inte vet vad man förväntas göra.

Ibland tänker jag att all min trötthet och mitt hat är resultatet av den stress och smärta som livet utan uppehållstillstånd innebar. Eller så är det för att jag helt enkelt inte passar in i den här världen så som den är utformad. Vad det än handlar om har jag bestämt mig för att spela spelet, men med mina egna metoder. För även om jag inte är någon spelare, så är jag en krigare.