Jag hade nu alla dokument som en person behöver för att resa, så jag var så glad att jag kunde åka och se dem efter alla dessa år och allt som hänt och inte hänt. Anis systrar, vänskapen som finns kvar av alla vänskaper från Iran.

Mamma och Ani var kollegor på gymnasiet, och när Anis mamma dog blev Ani som en mamma för sin familj. Trots våra djupa skillnader var vi en stor familj av vänner. Under mina sista år i Iran var vi tillfälligt grannar, och eftersom jag var en och de var flera, brukade jag gå hem till dem.

Våra liv var sammanflätade i åratal, och nu efter ungefär sex år var systrarna återigen på samma plats, och jag var den som åkte ”dit”. Med skillnaden att de nu inte var vid nästa dörr utan i nästa grannland, Norge!

Vi var tillsammans i tio dagar; vi pratade om allt och alla, vi åt iranska rätter, tog onödiga klädköp, drack kaffe och gick i den vackra vintern i Tromsö.

Om kvällen, efter våra middagar, kunde jag inte stanna inne i huset på grund av min iver att gå ut i de ljusa nätterna. Jag kunde inte tro att mina ögon äntligen såg Dostojevskijs vita nätter, och inte bara läser om dem!

Semestern gick över. Systern i Tromsö stannade i sitt hem, en syster åkte hem till Kristianstad, och jag återvände hem till Göteborg, där jag hälsades välkommen på ett speciellt sätt.

Efter en lång flygning fick jag min resväska, som var trasig på flera ställen. Jag gick till lämplig del av flygplatsen, där många passagerare väntade med repad eller bruten bagage. Efter att ha väntat ett tag och fyllt i något formulär, gick jag till utgången. Det var öde och de flesta passagerarna var borta, men plötsligt kom tre poliser fram till mig och i stället för att åka hem ledde de mig till ett annat rum. Utan någon förklaring lade en av dem min resväska på bordet och började fråga och fråga mig saker. Hennes frågor tog aldrig slut, i varje svar plockade hon upp nästa fråga och kontrollerade samtidigt de tomma fickorna av kläderna i resväskan.

En annan polis kom och tog min ryggsäck. Jag sa: “Har det hänt något? Är det något problem?” Lugnt svarade den första polisen “Nej”, bara för att fortsätta med frågorna: “Hur många gånger om året åker du till Norge?”

På andra sidan rummet såg jag att de hade en ung kille, som också hade utländskt utseende, och började kontrollera honom också.

Efter att polisen noggrant kontrollerat hela resväskans skadade kropp hjälpte jag henne att stänga dragkedjan. Sedan tog hon mig till ett mycket litet rum. Jag fick ta av mina kläder för att hon skulle kontrollera dem och min kropp också. Tyvärr fanns inget speciellt där så det hade slösat bort bådas vår tid.

Men polisen som hade min ryggsäck visade mitt pass och sa: “Vad är det här?” Jag sa: “Mitt pass”. “Vilken typ av pass är detta?” Jag sa: “Alltihop står skrivet där, på svenska” (eftersom jag hade talat hela tiden på engelska). ”Var kommer det ifrån?”, frågade han. Jag sa att passet är tryckt i Sverige, det är det pass som Sverige erbjuder till flyktingar. Han muttrade något och sen frågade han igen: “Var är ditt pass?” Jag sa: “Detta mitt pass, jag har inget annat pass.” Han tittade på det igen, med missnöje och överraskning, som om han aldrig hade sett någonting sådant i det här livet, trots att det är en flygplatspolis vi pratar om.

Från det ögonblick passproblemet startade kände jag mig så stressad. Jag trodde att kanske är det som med mina tidigare LMA-kort, att det inte är giltigt för någonting? Eller är det som mitt falska pass och visum från Iran?

Trots att jag personligen betalat för passet på Migrationsverket och hämtat det där själv, förstod jag inte hur jag bara litat på några papper och åkt utomlands med dem! Självklart vet jag att det verkar dumt att tänka på det sättet, men han var flygplatspolis och om det är en sak som han borde känna igen är det pass, något slags pass, åtminstone ett svenskt! De gav mig ryggsäcken och passet och resväskan med missnöje, och tryckte på en knapp för att öppna dörren ut. De släppte ut oss båda två, den utländska tjejen och den utländska pojken.

Landvetter kunde inte välkomnat mig mer uppjagat än detta: genom att ifrågasätta mig och alla olika sorters papper som vi hade kämpat för det under alla dessa år!