Jag sitter i Arbetsförmedlingens väntrum. Det verkar vara där jag ska tillbringa resten av mitt liv, i väntrummen, på Skatteverket, banken, Migrationsverket, sjukhuset, Försäkringskassan …

Några veckor efter att Migrationsverket meddelat att jag fått uppehållstillstånd kommer en kallelse till Skatteverket. Jag ska vara där mellan klockan 11 och klockan 16, och jag uppmanas ta med mig något att äta. De tycks ha planerat en fullspäckad dag.

11:00, Migrationsverkets rum: ”Grattis! Du har fått ett treårigt uppehållstillstånd i Sverige. Från och med den dag då beslutet delgavs dig har Migrationsverket inte längre något ansvar för dig. Den ekonomiska ersättning du fått upphör från och med idag, och Socialtjänsten har istället ansvar för din tillvaro.” Jag frågar om Migrationsverket kan hjälpa mig att hitta ett boende. ”Ja”, får jag till svar, ”om du kan tänka dig att bo på ett av asylboendena tills de hittat placering åt dig. ”Menar du alltså”, frågar jag mannen framför mig, ”att om jag bor kvar där jag bor nu, istället för att ta ett rum på asylboendet från någon annan som behöver det, och ni därmed inte behöver stå för mitt uppehälle, så kommer ni inte heller att försöka hitta ett boende åt mig?” Mannen svarar: ”Jag vet att det inte riktigt går ihop, men det är så det funkar. Du kan bara erbjudas boende via Migrationsverket om du är boende på en av anläggningarna.” ”Ungefär hur lång tid kan jag i så fall tänkas behöva bo där innan jag kan erbjudas ett boende?”, frågar jag. Mannen svarar: ”Du vet hur det är att hitta lägenhet i Göteborg, det kan ta åratal. Här har du några broschyrer, förresten, information som kanske är bra för dig att ha med dig. Jag följer dig till väntrummet och så kan du sitta där tills du blir inkallad i nästa rum.” ”Merci”, säger jag.

12:30, Arbetsförmedlingens rum: ”Välkommen! Det här är Arbetsförmedlingen. Vårt uppdrag är att hjälpa dig att etablera dig här, hitta ett jobb eller om du vill fortsätta studera. Berätta gärna för oss vilka jobb du tidigare haft, och vad du studerat. Vi har också en tiominutersvideo som vi kan titta på tillsammans, för att komplettera min presentation.” ”Har du några frågor?”, säger kvinnan när filmen är slut. ”Det verkar som att allt du berättar om kräver att man har sina fyra sista siffror, och jag väntar fortfarande på mina. Betyder det att vi inte kan göra särskilt mycket idag?” ”Ja”, svarar hon, ”tyvärr måste vi invänta dem.” Hon räcker fram ett visitkort med huvudkontorets adress och ber mig gå dit när jag fått ett fullständigt personnummer. ”Här får du med dig några kataloger och broschyrer som du gärna får läsa igenom”, säger hon. ”Merci”, säger jag.

13:30, Försäkringskassans rum: ”Hej och välkommen. Vi på Försäkringskassan har hand om din ersättning medan du ingår i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Men för att sätta igång den processen behöver vi dina fyra sista siffror. Här har du några broschyrer med mer information om oss och vår verksamhet, de får du gärna ta med dig. Har du några frågor?” ”Ska jag komma tillbaka hit när jag har mina fyra sista siffror?”. ”Ja”, säger kvinnan, ”kom till vårt huvudkontor när du fått dem, så sätter vi igång.” ”Merci”, säger jag.

15:00, Göteborgs stads rum: Jag kan faktiskt inte minnas vad Göteborgs stad ansvarar för, vilket deras uppdrag är, eller vad de säger till mig den här dagen, men jag får några broschyrer med mig hem, information om vilka de är, och en adress till deras huvudkontor.

Klockan är fyra och arbetsdagen är slut, för tjänstemännen på Skatteverket och för mig. Slutkörd, utan att egentligen ha fått någonting uträttat, lämnar jag huset. På vägen ringer en vän och gratulerar mig till mitt uppehållstillstånd. Han har fått sitt bara några månader tidigare. ”Har du fått ditt uppehållstillståndskort?”, frågar han. ”Nej”, svarar jag, ”vad är egentligen ett uppehållstillståndskort? Och varför har ingen pratat med mig om det? Jag har gått från mötesrum till mötesrum idag, men inte förrän någon som själv just fått uppehållstillstånd ringer mig så får jag reda på detta.” ”Okej”, säger han, ”det är egentligen det du ska ha först, innan du gör allt detta, och du måste ansöka om det hos Migrationsverket. När du är där ska du förresten passa på att ansöka om resehandlingar också.” ”Ingen har sagt ett ord om något av detta till mig”, säger jag, ”är det inte märkligt att det är du som ska berätta det för mig?” ”Det verkar vara så det går till”, svarar han, ”jag fick också reda på det från en vän.”

Jag gör som han sagt, i den ordning han sagt, och kortet kommer så småningom på posten. Några dagar senare går jag till Migrationsverket för att hämta ut mina resehandlingar. ”Vi har dina papper här, det blir trehundrafemtio kronor.” Jag sträcker fram pengarna till receptionisten. ”Tyvärr”, säger hon ”vi tar bara kort”. ”Men detta är Migrationsverket”, säger jag, ”ni vet ju att de allra flesta som kommer hit inte har något kontokort. Jag har inget kontokort.” ”Jag är ledsen”, säger hon, ”men det är så det är, jag kan inte göra något åt det.” ”Kan du dra ditt eget kort och så ger jag dig pengar?”, föreslår jag. Hon svarar: ”Nej, men gå ut i väntrummet och be någon om hjälp där.” Jag ser mig omkring efter en blond person. I Migrationsverkets väntrum är sannolikheten närapå hundraprocentig att vilken mörkhårig person som helst befinner sig i samma situation som jag och därmed inte har något kontokort. Och sannolikheten att vilken blond person som helst i samma rum inte har ett bankkonto nästan lika med noll. Jag går fram till en tjej som sitter och läser, förklarar situationen med en mening och hon följer, förbluffad, med mig fram till receptionen och betalar med sitt kort. Eftersom ingen av oss har växel ger jag henne fyra hundralappar. Jag köper mitt trehundrafemtiokronorsresedokument för fyrahundra kronor, stoppar ner det i min väska och går därifrån.

Till slut anländer mina vackra fyra sista siffror på posten. Jag går till Skatteverket för att ansöka om ett id-kort. ”Har du betalt avgiften”, frågan kvinnan bakom disken. Hon ger mig ett inbetalningskort och säger ”Det kostar fyrahundra kronor, du kan gå till banken och betala det och sedan komma tillbaka hit. Om du har möjlighet kan du också betala på nätet.” Att hon säger ”om du har möjlighet” gör mig glad, det betyder att hon är medveten om något som de flesta på den här typen av kontor inte verkar veta något om.

Dessvärre är den närmsta bank jag kan komma på Swedbank på Järntorget. Jag vill verkligen inte dit igen. Bara att röra mig i närheten av den platsen får mig att må dåligt. Jag försöker prata mig själv tillrätta, säga förnuftiga saker som att det som har skett har skett, nu måste jag hur som helst gå dit, det har med mitt arbete att göra och jag måste utföra min uppgift, det finns inte tid att vara drama queen. Jag går dit. Sätter mig i väntrummet och väntar i tjugo minuter. När det är min tur räcker jag fram inbetalningskortet och säger: ”Jag skulle vilja betala det här.” ”Har du ett konto i vår bank?”, frågar receptionisten. ”Nej”, svarar jag, ”jag vill bara betala den här avgiften till Skatteverket”. ”Jag är ledsen”, säger hon, ”men om du inte har något konto i vår bank så kan vi inte hjälpa dig.

Återigen står jag inför att be någon annan betala för mig. Jag ringer en vän som är på jobbet och han betalar via sin internetbank. Sedan går jag tillbaka till Skatteverket. ”Nu har jag betalt avgiften.” ”Kan jag få se kvittot”, ber kvinnan bakom disken. Jag förklarar att betalningen gjorts på nätet, och hon ber om en skärmavbild där betalningen syns. Jag ringer min vän igen och han skickar över en bild som jag visar för kvinnan. ”Tack”, säger hon, ”det kommer ett brev på posten när det är dags att komma tillbaka och hämta ut ditt id-kort”.

Jag vet inte hur länge till jag kommer att vara beroende av att störa någon i ett väntrum eller på jobbtelefonen för att be hen betala sådant som står i mitt namn och ska betalas av mig.

Åter i Arbetsförmedlingens väntrum: jag har fått mina fyra sista siffror och gått hit och satt mig och väntat. Till slut blir jag inropad, men bara för att informeras om att jag ska gå hem igen och vänta på en kallelse som kommer med posten.