Under de veckor då Sverige varit på jullov och det nya året börjat har jag känt mig mer utsatt och förvirrad än under min tid som papperslös. Från och med den dag då Migrationsverket meddelar att du fått uppehållstillstånd ingår du inte längre i deras system. Istället ska du slussas över till andra instanser. Men innan du kan vända dig till Arbetsförmedlingen eller Socialtjänsten eller Skatteverket behöver du ett så kallat uppehållstillståndskort. För att få ett sådant krävs att du lämnar nya fingeravtryck och tar ett nytt foto, men köerna för att göra det är långa och min tid är först i mitten av februari. Därefter tar det två veckor innan kortet är utfärdat. Och först då kan jag bege mig till de nya rum som ska utgöra min nya plats i systemet.

Jag tillhör inte längre någon av de kategorier jag känner till sedan tidigare – jag är inte asylsökande, jag är inte heller papperslös, även om jag saknar dokument, och kan därmed inte vända mig till någon av de instanser som tidigare erbjudit hjälp. Som papperslös kunde jag hänvisa till särskilda regler för hur jag skulle skrivas in i vården, som asylsökande visade jag upp mitt LMA-kort på apoteket. Nu känner jag mig som en nyanländ som ännu inte riktigt anlänt. De flesta jag träffar frågar med glad röst hur jag har det nu för tiden, med antagandet att jag är tacksam över min nya situation. Mitt enda svar på är: “Jag vet inte, jag har aldrig varit i den här situationen förut och jag är inte van vid den.”

De sista veckorna i december, när jag visste att beslutet från Migrationsverket var på gång, kom jag på mig själv med att vara rädd för ett positivt besked. Vid det laget hade jag fått så många avslag att jag visste hur ett nej ska hanteras: vart jag ska ta vägen, på vilket sätt jag ska vara ledsen och hur jag på något sätt ändå ska se till att återvända till livet så som det ser ut för den som inte tillåts stanna i Sverige. Att jag är förvirrad nu betyder givetvis inte att jag inte hela tiden önskat mig ett uppehållstillstånd, jag vet bara inte hur jag ska uppträda nu när jag fått det. Hur ska jag presentera mig själv? Som ex-flyktingen, den före detta asylsökande? Asylsökande har över åren som gått blivit mer än en kategori för mig, det har blivit min identitet. Och nu har jag förlorat den.

Allt det som hänt mig – från det att jag lämnade mitt hemland för att ta mig till en annan plats på jorden, söka asyl på denna nya plats och lära känna den, strida för min rätt att stanna och till slut få tillstånd att göra det – har förändrat den jag är. Mitt asylsökande jag kommer att finnas med mig, de kunskaper och erfarenheter jag gjort kommer att forma också den identitet som framöver kommer att utmärkas av de där fyra nya siffrorna.