Sedan jag lämnade Iran har mina sinnesintryck blivit starkare. Jag behöver minnas alla de smaker jag inte längre kan uppleva. Samtidigt läggs en mängd nya smaker till de gamla. Också dem behöver jag lägga på minnet, och bestämma mig för vilka jag tycker om och inte.

En vän ringde och sa att hon snart skulle resa till Iran, och frågade vad jag ville ha därifrån. Jag sa: citroner. Hon återvände med citroner. Jag lade dem i kylskåpet innan jag gick och lade mig den kvällen.

Jag är i Iran trots att jag vet att jag inte borde vara det. En chaufför kör mig varthelst jag vill, och jag har en kvinna vid min sida som kallar sig min assistent. Jag är här för att signera några papper, men på väg in på kontoret där jag ska skriva under dem hör jag chauffören ropa från gatan: ”De har hittat dig, de är på väg upp för trapporna!” Min assistent och jag rusar fram till receptionen och säger: ”Vi behöver tre citroner, på en gång!” Snabbt serveras vi tre citroner, skalade och skurna i små bitar, i tre lika stora högar. Assistenten och jag äter upp våra respektive frukter och sparar den tredje till chauffören – han kommer att behöva den. Citronen ger oss magiska krafter. Med citron i kroppen kan vi hoppa från byggnadens sjuttonde våning, landa i bilen och köra den raka vägen till Sverige. Får chauffören bara i sig sin citron kommer han kunna manövrera bilen förbi varje hinder och passera gränser utan att genomgå några kontroller…

Och precis så slutar det. När jag tittar ner från fönstret på sjuttonde våningen förstår jag att det är en dröm. Jag tar kontroll över drömmen, jag ser till att vi kommer tillbaka till Sverige. Men förstår samtidigt att även om jag kan resa mellan Teheran och Göteborg på några sekunder så kan jag fortfarande inte, inte ens i drömmen, uppehålla mig lagligt i mitt eget land.