Jag hör mig själv prata i känslomässiga ordalag om Göteborg. Flera gånger den senaste tiden har jag med upprymd stämma intygat för vem som helst som råkat lyssna att det är här jag vill stanna! Jag har brustit ut i kärleksfulla föreläsningar om hur göteborgare är, ibland inför människor som själva är födda och uppvuxna här.

Att vid trettio års ålder migrera till en plats du inte kan någonting om, som du inte vet hur du ska navigera i eller leva på, är som att födas trettio år gammal. När ett barn föds är det utan minnen, utan språk, utan nostalgi kring någon kultur. När jag kom till hit var Sverige precis så för mig – varken minnen, språk eller kultur band mig hit. Men något har livet lärt mig.

När du kommer till en plats för första gången försöker du förstå hur du ska röra dig där och hitta det som kan knyta dig till din nya omgivning. Du måste skaffa dig nya bekanta, som sedan kan bli nya vänner. Du behöver också identifiera de människor som ogillar dig. Du behöver hitta en galen kompis, en klok vän, och en som kommer dig så nära att den så småningom också kommer att utgöra din familj. Du behöver lära dig i vilka affärer du kan köpa din mat eller dina skor, vilken frisör som kan bli din, vilken bar och vilket kafé du tycker om att sitta på.

När jag nu väl hittat allt detta, och lyckats skapa mig en plats, så vill jag minst av allt börja om igen. Inte ens tänka tanken. Vid trettiofem års ålder vill jag ta mig förbi det så fort det bara går för att inleda mitt egentliga liv.

I takt med att jag anpassat mig till den här staden så har staden anpassat sig till mig. Varken jag eller Göteborg vill att jag ska migrera igen, om det så bara skulle vara till Mölndal.