Jag har alltid tyckt om att ha långa, välvårdade naglar. Men vill man klättra i berg och vandra i skogen är det inte möjligt, fingrarna börjar efter ett tag se ut som på dem som spelar instrument – i bästa fall är naglarna långa på ena handen. De gånger jag visste att jag inte skulle vandra på ett tag passade jag på att fixa naglarna. Det gav mig en liten känsla av lycka. Tills jag gifte mig. Då förändrades mina förutsättningar på många sätt. En av de saker som inte accepterades, som inte hörde gifta kvinnor till, var att klättra och vandra. Varför skulle en gift kvinna klättra omkring bland stenar och klippor med andra än sin familj?

Jag har lärt mig att kämpa för vad jag ansett vara mina rättigheter. Men den här gången föresatte jag mig att i äktenskapets namn för en gångs skull vara flexibel, mjuk. Jag bestämde mig för att glömma bergen för en tid. För att kompensera för förlusten av något som varit en viktig del av mitt liv bestämde jag mig för att göra något annat som åtminstone skulle ge mig en liten känsla av lycka. Jag gick till en salong och bad dem att göra lösnaglar åt mig.

Jag försökte intala mig att det var bra att jag fick tillfälle att bära så långa naglar med ovanliga, vackra nagellack. De bröts aldrig av, men från och med första helgen efter att jag skaffat dem gjorde de ändå ont. Det var som att det var deras fel att jag inte kunde ta mina skor och min ryggsäck till bergen. Inte mitt fel, mitt dåliga val. Och inte den kultur som betraktar vandring och klättring som något kvinnor inte borde ägna sig åt. I tankarna följde jag de stigar mina vänner vandrade, klockan nio på lördagsmorgonen visste jag att de anlänt till bergstoppen och att de stod där med vinden i ansiktet. Jag försökte gissa mig till vem som tagit med sig vad till frukost, vem som gjorde upp eld, vilken stig de beslöt sig för att ta på vägen tillbaka. Istället för allt detta hade jag tio vackra lösnaglar.

Under en månads tid återvände jag regelbundet till salongen för att underhålla mina långa naglar. Jag bad kvinnan som tog emot mig att måla insekter och växter som jag tycker om på dem. Den målning som bevarades längst, ända tills jag kom till Sverige, föreställde en trollslända. Över de andra naglarna hade kvinnan målat små svarta prickar, trollsländans rörelse i luften.

Sedan jag kom till Sverige har jag haft långa naglar. Inte lösnaglar, men välvårdade och målade. Inte för att jag inte anser att kvinnor bör klättra i berg. Utan för att det inte finns några berg att bestiga här, och inga vandrande vänner att dela frukosten med.