Nyligen började jag och mamma chatta med varandra. Tidigare har vi pratat på telefon eller Skype. Men sedan hon började använda Telegram och Whatsapp har vår kontakt förändrats. Hon ber mig skicka bilder, flera gånger om dagen. Jag får genast kommentarer tillbaka. Våra liv kommer närmre varandra. Vi återfår tillgången till detaljerna i varandras liv. Detaljer som förvånar oss båda. Mammas kommentarer till mina bilder får mig att förstå att jag inte längre ser ut som jag gjorde när jag levde i Iran. Bilderna jag skickar får henne att förstå att hennes dotter numera ser ut på ett sätt som får henne att skriva ”Vad enkelt du klär dig, Samira” och ”Sätter du inte upp håret i frisyrer längre?”

Hon är kvar på samma plats, med alla bilder av hur det varit. Varje liten förändring är synbar för henne eftersom allt annat runtom henne är som förut. Säger hon att mitt sätt att klä sig har förändrats har hon helt rätt. Och när hon skriver ”Vad kort du klippt dig!” betyder det att mitt hår var längre när jag levde i Iran, och att jag aldrig funderade på att klippa det då. Jag minns det inte själv, men hon vet.

–

Jag får ofta höra att det inte går att gissa sig till att jag är flykting. Jag verkar inte stämma in på föreställningen om hur en sådan ser ut. Inte ens de som träffar mig och vet mitt namn och också vet att det finns en Samira som skriver för tidskriften Glänta kan koppla den ena Samira till den andra.

–

Alla dessa reaktioner från den plats jag tidigare hört till och den jag är på väg att tillhöra får mig att tänka att jag befinner mig i ett mycket specifikt tillstånd, unikt för flyktingen. Jag vill inte förbli bara iransk, bara äta iransk mat, klä mig iranskt och bo iranskt. Inte heller vill jag bli svensk. Ur detta uppstår en sorts hemlig frihet: lika mycket eller lite som jag bryr mig om det ena bryr jag mig om det andra, och den valmöjlighet som detta mellanrum erbjuder kan jag använda för att hantera den förändring som pågår i mig, ständigt, sedan den dagen jag påbörjade min flykt. Den förändring det innebär att jag förflyttades eller förflyttade mig hit. Det är därför jag nu, efter fyra år, inte är igenkännbar som flykting, och inte heller som den dotter min mamma känner igen som sin Samira. Det är svårt, och otäckt, och fullt av frihet.