När du lämnar ditt land är det inte bara så att du saknar, eller glömmer, vissa saker eller dig själv. Du förlorar det. Du tror att du minns vem du var, men det gör du inte, det du minns stämmer inte. Jag tror att jag alltid haft honung i mitt te, men jag är inte säker. Den Samira som bodde i Iran, hade hon det?

Det verkar som att det finns en Samira som sitter fast på min rygg. En som bara kan se bakåt. Och så jag då, den Samira som tittar framåt. Det är dumt. Framför mig finns ingenting att se. Eller, om det finns, så kan jag inte se det i den här dimman.

Nej, det är inte dumt. Den Samira som tittar framåt, som väljer den dimmiga sikten, är klokare. Hon som är jag men ändå inte jag och hela tiden bara blickar bakåt, hon är dum. Hon tror att det fortfarande finns något där att se. Men även om det skulle göra det, så är det så långt bort i både tid och rum att det hon ser i själva verket är en dröm. Du kan aldrig lita på det som är bakom dig och långt ifrån dig.

Även om det bara gått tre år kan jag inte minnas hur det var när jag lämnade mitt hem för sista gången. Om gardinerna i mitt rum var mörkröda eller mörkblå. Jag vill tänka att de var mörkröda. Med invävda blommor. Men på det här avståndet, från en kontinent till en annan, kan du inte utskilja färgen på en gardin i ett rum.

Den Samira som blickar bakåt ser inget annat än en dröm. Och sikten skyms av dimma. Vilket betyder att ingen av oss två kan se något alls. Jag vet inte hur länge dimman kommer att ligga kvar. Och även om den lättar, finns där något att se? Något som kan vara värt denna långa väntan. Och bakom mig… åh, sluta nu att titta bakåt. Du ser ju hur som helst ingenting.

Tre år i Sverige och jag har blivit blind.

Den här texten är skriven för ord- och ljudverket “Visionärerna”, som turnerar på svenska bibliotek och just nu finns att lyssna på i utställningshallen på Göteborgs stadsbibliotek. Det kan också höras i sin helhet här.