Två dagar innan får jag reda på att det snart är midsommar. Oron kryper sig på i takt med att både staden och huset jag bor i blir allt tommare. Alla tvättider är i alla fall lediga.

När jag på midsommarafton är på väg ner i tvättstugan hör jag Marko, Majas son, leka på gården. Jag hejar på honom genom fönstret och ser Maja luta sig ut genom deras. ”Hej, vad gör du idag?” ”Inget”, säger jag, “jag ska vara hemma”. ”Vi ska ut på landet, följ med?”

Om jag tackar ja verkar det som att jag gått och väntat på en inbjudan någonstans. Tackar jag ja måste de prata engelska hela dagen på grund av mig. Kanske frågar hon bara för att hon känner att hon borde bjuda med mig. Tackar jag nej gör jag mig bara ännu mer isolerad, och får tillbringa hela dagen i tvättstugan. Tackar jag nej kommer de tro att jag trivs bättre själv och framöver se till att respektera min ensamhet. Maja är min vän och oavsett om det är midsommar eller inte så tycker vi om att umgås. Alla dessa tankar far genom huvudet på några sekunder.

Sedan säger jag: ”Hur lång tid har jag på mig?” ”Tio minuter”. Som tur är vet jag att tio minuter för Maja betyder minst det dubbla. När jag står färdig i dörren packar hon än. Jag åker med och midsommar hade inte kunnat vara bättre.

Det finns dagar och nätter då människor i den här staden sitter med varandra i vardagsrum och trädgårdar medan jag är hemma ensam. Det gör mig inte det minsta ledsen. Jag tänker inte ens på det. Inte förrän någon av högtiderna närmar sig. Då kan jag inte undgå att jämföra med mitt tidigare liv. Då var det jag som förberedde varje högtid, vilka som skulle komma, var vi skulle vara, vad vi skulle göra, vad vi skulle äta. Numera tvättar jag. Jag lyckas inte omfamna den här nya situationen, och jag kan inte riktigt ta avsked av den gamla. Nu skymtar en tredje väg.