Precis när bussen kör ut från Centralstationen, mot Uddevalla, ringer min mamma. Vi pratar tills jag kliver av på Torp. Om de människor vi känner och som jag lämnat, om de platser jag lämnat. Till slut är jag modig nog att säga något om mitt liv så som det verkligen är här. Jag vet att det kommer att göra henne orolig, så jag försöker förklara så lugnt och sansat jag kan. Till exempel berättar jag att jag är mitt uppe i en flytt. Hon säger: Vad har hänt? Varför? Var ligger det nya stället? Vem ska du bo med? Det är inte för dyrt? Jag försäkrar henne om att allt är okej. Jag har bara flyttat från ett rum till ett annat.

Jag är bjuden till landsbygden utanför Uddevalla. Det är sommar och solen skiner och jag tänker på hur jag klarat av att tillbringa vintern där. Trots att jag är på väg till en fest har jag en klump av gamla tider i magen. Under ett år bodde jag på den här platsen och mina vänner från den tiden är på festen, som är för min skull. Flera av gästerna är svenska familjer, många i mina föräldrars ålder. En av dem har efter att ha läst ett av mina sorgsnare blogginlägg bestämt sig för att ordna en fest för att muntra upp mig. Vi pratar om Migrationsverket och det märkliga system jag strider mot. De säger: din process har varit så lång och så krånglig att det är svårt att tro att du någonsin ska få ett uppehållstillstånd. De erbjuder mig hjälp med det ena och det andra, önskar mig lycka till och ger mig fantastiska presenter. Vi bestämmer oss för att nästa fest vi har tillsammans ska vara efter att Migrationsverket gett mig svar.

Jag återger också samtalet med mamma, att jag försökt berätta om vad som händer mig. Jag säger: Det är bättre för henne att veta, än att hon försöker läsa mellan raderna och föreställa sig hur jag har det. Min vän, som ordnat festen, säger: Samira, det låter som att du har börjat tänka som en svensk. Jag säger: Är det så? Det betyder i så fall att jag lärt mig tänka svenskt innan jag lärt mig prata svenska. Den senaste tiden har jag dessutom märkt att jag börjat tänka på engelska.

Nu är jag alltså en märklig blandning. Jag är från Iran, tänker svenskt, men på engelska. Mamma borde oroa sig för på vilket språk eller utifrån vilka tankar jag kommer att prata med henne nästa gång, istället för huruvida jag är på väg att flytta.