Jag sitter på tåget, på väg mot Migrationsverket i Trollhättan. Klockan är halv tio. Oron har gjort att jag har glömt äta frukost. Tjejen som sitter mitt emot mig dricker både kaffe och juice, och plockar sedan fram en stor chokladkaka. Jag är förvånad över Migrationsverkets makt. Jag är på väg dit för att framföra en väldigt enkel sak: Jag har inte längre något ID-kort. Kan ni ge mig ett? Kanske kommer de att svara lika enkelt: Javisst, här får du. Men bara tanken på att gå dit gör mig enormt stressad.

Kanske har jag ändå anledning att oroa mig. För oss asylsökande är Migrationsverket som ett enda stort förhörsrum, där du är en enda stor lögnare. Så länge du är där är du under ständigt förhör. Personen på andra sidan skrivbordet utgår ifrån att du ljuger, och det påverkar hur hen tittar på dig, pratar med dig, vilka frågor du får. Du flyr från ett land där du suttit oskyldigt anklagad i ett förhörsrum och hamnar i detta andra förhörsrum, i detta andra land.

Du tittar på fotot på väggen, en blond kvinna med ett vackert leende och ett ansikte som signalerar ansvar och samtidigt säger personen framför dig: Vi kommer att deportera dig. Sedan är hens jobb utfört, från och med då behöver hen inte lyssna på dig. Den meningen betalar hens lön, månad efter månad, och vad som händer med dig efter det spelar ingen roll.

Jag har ett förslag vad gäller inredningen på Migrationsverket: använd er av foton som speglar er verksamhet.